Jag gillar verkligen att debattera och diskutera, vad jag inte gillar är fulknepen som blivit allt vanligare. Ett av de tristaste är etikettering. Så här går det till: när man inte orkar tänka själv smäller man snabbt fast en etikett på meningsmotståndare. Det kan vara “godhetsknarkare”, “politiskt korrekt” eller “kränkt vit man”. Att etikettera är att avfärda: jag behöver inte lyssna på dig, för sådana som du är bara värda förakt. Ett ganska hjärnslött sätt att slippa slipa på sina argument istället för att försöka förstå och sen övertyga sin motståndare. En av de tröttaste etiketterna är “hycklare”. Frasen “man ska leva som man lär” upprepas som ett mantra, som om det vore en orubblig sanning. Den debatten blossade upp i augusti eftersom Isabella Lövin flyger i sitt arbete som biståndsminister, trots att hon företräder ett parti som förespråkar minskad flygning. Ja, hon flög rent av business class ett par gånger på väg till viktiga internationella stormöten. Frågan om man måste leva som man lär återkommer i alla möjliga sammanhang. Får bilpendlare engagera sig i klimatet? Får en dietist vara tjock? Ska vi alls lyssna på barnpedagogen som ibland flippar och vrålar på sina ungar. Om en politiker är mot jämställdhetsbonus för delad föräldraledighet, är det då fel av politikern att själv ta emot den? Måste man själv alltid betala högsta möjliga skatt för att förorda en hög skattenivå?
Jag tycker att det är bedrövligt att betrakta det som en dödssynd att inte kunna leva upp till sina uttalade ideal. Konsekvensen blir då att det enda rätta är att inte ha några ideal och goda föresatser alls. Att lägga ribban så lågt att man helt bekvämt kan promenera över den. Vi får försöka göra så gott vi kan i den situation vi befinner oss i. Vårt liv och våra val är ett ständigt kompromissande mellan dröm och verklighet. För vi är alla människor: slarviga, inkonsekventa, egoistiska, stressade, fulla av fel och brister. Och fulla av möjligheter. Jag tänker mig att ideal inte ska ses som orubbliga, utan mer som en riktning och något att sträva mot. Och att experter kan ha insikter som hjälper andra att lyckas, trots att de själva misslyckas ibland – eller kanske just därför.
Mina matideal är förstås närodlad, miljövänlig, nyttig och innerligt vällagad mat. Det är den maten jag skriver om och talar mig varm för. Ändå finns chansen att du någon gång stöter på mig i kön på snabbmatshaket. Eller när jag fredagstrött och med ögon som syltade krusbär plockar ner en påse salta bilar, två burkar vita bönor i tomatsås och tre jättepåsar chips i shoppingkorgen. Antingen kan du väsa att jag är en hycklare, och känna dig lite förmer. Eller så kan du le mot mig i samförstånd, två ofullkomliga människor emellan. Kikärtsgrytan med kardemumma och rostade plommon kan vi äta i morgon.
