• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Johan Croneman: "Gud är uttråkad och lite trött – som jag"

    Ungefär vart tionde år tänker vår krönikör att det kanske finns en gud. En grumpy old man som fäller oftare än han friar.

    Det händer att jag vid enstaka tillfällen tror på att det kanske trots allt finns en gud. Vart tionde år, på sin höjd. Tillfällena är alltid exceptionella.

    Det är inget traditionellt religiöst grubbleri som drabbar mig (för övrigt den enda sortens grubbleri som jag aldrig seriöst sysslat med), jag tänker mer på att just Han finns, som jag fick beskriven för mig i till exempel söndagsskolan som mycket liten: en sträng äldre farbror i skägg som såg allt, hörde allt och kunde göra allt, som med andra ord var allsmäktig.

    Det är den enda gudsbild jag fortfarande kan se framför mig, något reviderad: Han är också lite trött, uttråkad, en grumpy old man, inte helt olik mig själv faktiskt. Deppig över sin skapelse, less på människorna, han fäller numera oftare än han friar.

    Jag hade precis kommit hem från några extremt sköna semesterveckor i Skåne, jag hade hämtat mig efter en så kallad aortadissektion jag drabbats av kring jul, hela innerväggen i aortan lossnade, fladdrade fritt som ett storsegel – och går den försvagade aortan sönder, vilket den ofta gör i det läget, då är det hejhej och godnatt. För alltid.

    Jag låg länge på intensiven, blev länge kvar på sjuhuset.

    Efter det blir sig inget längre riktigt likt. Man förändras för alltid, och det behöver inte enkom vara av ondo.

    Nåja, nu var det augusti, utvilad, glad, precis kommit till Stockhom igen, korsade Götgatan, på S:t Paulsgatan, på väg att hämta lite kinamat till mig och min son, kvällssolen sken, folkliv, uteserveringar överallt, och jag tänkte, jag tror till och med att jag pratade lite högt för mig själv (som vi grumpy ofta gör), och jag sade:

    "Fan, vad bra jag mår, vad utvilad jag känner mig, vilken dag vi haft, det kommer bli en bra höst." 

    Jag ser givetvis inte det där buntbandet i någon slags metall som ligger slängt på trottoaren, sånt där som tidningsbuden brukar klippa upp och glömma (!) på gatan. Jag ser inte när jag får in den ena foten där, och inte heller, i nästa steg, den andra.

    Sedan faller jag fritt. Herr Papphammar själv kunde inte gjort den vurpan bättre: Jag smashar mobilen, som heldör, jag krossar glasögonen i tre delar, jag gör mig riktigt illa i knät – och bryter ett ben i handen.

    Tre veckor i gips. En 15 000-kronorsvurpa.

    Jag vet att han såg mig, han hörde mig, han tänkte: "Har den killen glömt allting, eller?"

    Sensmoral: Var gärna glad. Men tänk inte så mycket på det. 

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!