• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Lisa Förare Winbladh: "Alla barn förtjänar någon som älskar dem av hela sitt hjärta"

    Det finns många sätt att vara förälder på – kanske behöver begreppet vidgas, skriver Lisa Förare Winbladh.

    Junidagen var varm och kvav. Jag och min man reste i hyrd bil för att första gången träffa den sjumånaders bebis som skulle flytta in i vår familj. Skulle bebisen få kalla oss mamma och pappa? Vad skulle familjens stora pojkar säga om det? Vad skulle hända om vi inte fick behålla barnet om han hade börjat kalla oss föräldrar? Det är nog bäst att ha en liten, liten distans för att inte gå sönder, resonerade vi. Vi är förnuftiga människor. 

    Bebisen hade rufsigt hår och Musse Pigg-tröja, enorma mörkbruna ögon med långa ögonfransar. Skrattgrop och mjuk mage. Min man sträckte sig efter honom: "Kom till pappa!" För mig tog det längre tid att känna mig som mamma, kanske för att jag aldrig tagit hand om en bebis förut. Men efter två veckor var min sons lukt inte främmande längre. Idag är bebisen vårt barn även juridiskt, men älska som en förälder kan man göra helt utan garantier. Ibland måste man, alla barn förtjänar någon som älskar dem oreserverat av hela sitt hjärta. Och om inte vi gjort det den gången för att allt var så osäkert, vem skulle då ha gjort det?

    Historien är full av fostersöner och fosterdöttrar som varit lika älskade som biologiska barn. Biologiska barn? Kanske borde de kallas genetiska? För anknytning till ungar är också biologisk, en urstark mekanism som finns hos de flesta däggdjur.

    När vuxna människor får ansvar för barn och unga knyter de an. Inte alla, inte alltid. Olika hårt beroende på personlighet och erfarenheter. Men den biologiska dragningen är oerhört stark. Vi blir varandras. Ibland går det på en sekund, ibland kommer det smygande. 

    När jag träffade min man tog det flera månader innan hans barn insåg att de alltid var välkomna upp i min famn. Även om de aldrig kallade mig mamma, annat än av misstag, var det på sätt och vis det jag blev. 

    Det finns så många sätt att vara förälder att det kanske behövs fler och vackrare ord, eller så kan vi helt ­enkelt vidga begreppet.

    För drygt ett halvår sen började den blyga afghanska pojken som flyttat in hos oss att kalla mig mamma. Det skedde inte över en natt. Först smög han in "som min mamma" när vi chattade, som om han provade bärkraften hos en osäker mark full av gungflyn – för det är vad en familjerelation är. Särskilt när inga genetiska band finns. Eftersom jag inte protesterade flyttade han fram positionerna. Så idag är jag hans "svenska mamma", när han stolt presenterar mig för lärare och kamrater. Det var absolut inte meningen att det skulle bli så, men biologin hade en annan åsikt – och vem är jag att säga emot? Jag vet ju hur mycket jag fortfarande behöver min mamma, fast jag är över femtio.

    Man kan se det som att jag hade otur som föddes med en oanvändbar livmoder. Ändå har jag välsignats med fyra ungar.

    De bär inte mina gener, men alla bär de en liten del av mitt hjärta i sin hand.

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!