Hänger du på sociala medier? Då har du har säkert sett dem swischa förbi – artiklarna om väldigt, väldigt kränkta människor. En har hittat ett gem i syltburken, någon annan har upptäckt att det står whisky på vingummin. En tredje är arg för att hens barn måste klä ut sig till köttbulle i skolpjäsen – trots att hen är vegan.
Klick. Knatter, knatter. Klick.
Vips har man utan att tänka nämnvärt delat artikeln. Med en skojfrisk kommentar om puckot och den lättkränkta samtiden. Inte illa menat, en kul grej bara.
Ibland är det läge att stanna upp och sätta sig på händerna och tänka efter ett tag. Vad är det som händer?
På vissa redaktioner sitter journalister och skummar genom sociala medier för att hitta människor som lackat till på sådant de flesta tycker är struntsaker. Sedan gäller överrumplingsteknik! En snabb telefonintervju, ett foto på gnällspiken som förebrående tittar in i kameran, helst med det förtretliga föremålet i nypan. På nolltid har det skapats en lönsam klick-komet, en artikel som delas av folk som behöver känna sig lite förmer. Den förorättade har blivit offentlig driftkucku, en person som genom sin löjlighet förenar läsarna i fnissigt fingerpekande.
Man kan argumentera att kuckun är en vuxen människa som själv valt att synas i media. Men är det verkligen en god ursäkt för att vara en del av en mobb? I så fall borde det vara lika okej att i grupp håna någon som faktiskt själv valt att sätta på sig en ful tröja och gå ut i den.
Vad händer när tusentals människor skrattar tillsammans i kommentarsfält till kucku-artiklar? Jo, alla skrattar lite högre, lite mer hånfullt. Man triggar varandra. Det påpekas att kuckun har fånig frisyr. Visst är hen så tjock att hen inte borde äta? Det grävs i kuckuns förflutna, andra kuckuaktiga uttalanden rotas fram. Det spekuleras i kuckuns barns mående. Borde hen som är så dum ens få ha barn?
Jag försöker lära min sjuåring att man inte ska reta någon, även om den personen har gjort eller sagt något dumt. I synnerhet ska man inte slå sig ihop med andra och mobba. Jag tycker faktiskt att samma regler gäller vuxna.
Vi vet så lite om personen som hängs ut som kucku. Personen som överreagerat på vingummin kanske har en anhörig som kämpar desperat för att hålla sig nykter. Någon kanske är lite i obalans efter att ha förlorat jobbet eller någon närstående. Och dessa några har barn och familj som indirekt drabbas när någon översköljs av förakt i sociala medier. Kort sagt, denna någon är en människa.
Författaren Graham Greene har en gång skrivit om förakt som den farligaste känslan, eftersom den smittar av sig till allt och dödar andra känslor. Jag är beredd att hålla med. Vi lever i hånskrattens tid. Och jag är rädd.
