• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Solja Krapu-Kallio: "Mitt främlingskap sitter på insidan"

    Solja skriver om hur det är att försöka anpassa sig till ett nytt land, hennes gamla hemland Finland.

    Första gången jag var invandrare var jag så ung att jag inte ens visste hur lite jag visste. Jag tyckte jag var bra på svenska och började genast skriva dikter. Nu, den här gången då jag försöker anpassa mig till att bo i ett nytt land, mitt gamla hemland, Finland, irrar jag omkring i mataffären och fattar inte att man ska väga frukten innan man kommer till kassan. Och att skriva dikter på finska, det har jag inte dristat mig till ännu.

    Det är när man är invandrare i sitt eget hemland, som man ser hur komplicerat samhället kan vara och hur utanför man kan känna sig. Hur mycket som har hunnit hända under tiden man varit borta.

    Min vän och Poetry Slam-kompis, Ulrika, har bott i Thailand i tolv år. Nu är hon tillbaka i Umeå och måste anpassa sig till ett liv inomhus. Bara en sån sak! I det här landet är man inomhus nästan hela tiden. I början, när hon kom, hade hon köpt sig en mobiltelefon med knappar. Den kunde man ringa med. Inget annat. När hon råkade glömma den på bordet på sin arbetsplats och den började pipa, var det någon som trodde att det var en bomb!

    Det är som att börja från början, att lära sig gå på nytt, och ibland känner man sig ganska dum. Modeord och begrepp folk använder, som man inte riktigt förstår innebörden av. På löpsedlar vimlar det av kändisar man aldrig hört talas om. Vad heter statsministern? Ska man vinka till bussen för att den ska stanna? Eller dundrar den bara förbi om man viftar?

    När Ulrika skulle köpa biljett på bussen, tog de inte emot kontanter. Hon blev informerad om att hon måste köpa busskort, och för att köpa busskort skulle hon vara tvungen att gå till lokalbusskontoret på Vasaplan. Där stod hon med sina pengar som inte dög. Skulle hon bli utslängd och komma försent till jobbet? Till slut var det en vänlig medresenär, en dam, som blippade åt henne med sitt eget kort, och Ulrika fick betala till henne istället.

    I Finland syns det inte på mig att jag är en främling. I Sverige är det ingen som betraktar Ulrika som en invandrare. Men bit för bit måste vi lära oss hur samhället fungerar nuförtiden. Vi försöker komma igenom den osynliga hinnan av utanförskap. Kanske lär det oss någonting? Jag hoppas att min egen erfarenhet skulle ge mig förståelse för dem som av olika anledningar flyttat hit. Jag hoppas så att jag kunde bete mig som den vänliga damen på bussen, när en nyanländ person försöker betala med kontanter.

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!