• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Lisa Förare Winbladh: "Ibland måste vi bli påminda om att träning har mer än ett statusvärde"

    "Resultatet av min träning kommer aldrig vara något att skryta om i sociala medier. Det är lika troligt att jag springer ett maraton som att jag åker till månen. Jag kommer aldrig få tillbaka min snygga figur, men kroppen är inte längre ett hinder", skriver vår krönikör.

    Det finns ögonblick då förändringar sker, då något skiftar inombords, sätts i rörelse och blir till ett dånande jordskred. Sist hände det när jag klivit på tåget i Malmö och lyfte min resväska för att lägga upp den på hatthyllan. När jag stod där med armarna högt över huvudet hände det. Den förunderliga insikten: Jag stod stadigt – för det var inte tungt!

    Upplevelsen var resultatet av drygt fyra månaders trogen träning. Nästan varje dag. Innan hade det varit ett uppehåll på cirka två år på grund av olika kroniska sjukdomar. 

    Hälsa- och fitnessvågen går till stor del ut på rätt konstiga saker. Att vara modellsnygg i en ny outfit, att springa ett maraton på imponerande tid, att åka på en veckas yogaläger och till slut kunna stå på huvudet i en kvart. Helst med stortårna behagfullt krokade runt öronen. Naturligtvis lägger man ut bilder på sociala medier med en klädsamt blygsam kommentar. Frågorna! Hur mycket tar du i marklyft? Dricker du protein-drinkar? Rödbetsjuice? Om du inte presterar på toppnivå är det knappt någon poäng att träna. Ribban har hamnat så högt att många väljer att promenera under den, hellre än att misslyckas med språnget. Vi tittar på elitidrottare på teve, istället för att vara med i matchen. Risken finns att träning blir ytterligare en sak man ska vara bra på, ännu en markör för ens disciplinerade personlighet. Inte konstigt att många tappar lusten.

    Visst är det så att man kan få tuppa sig lite när man haft en framgång. Men ibland måste vi bli påminda om att träning har mer än ett statusvärde. Det viktigaste är allt det andra som blir möjligt när kroppen kan. Varje morgon blir det lite lättare att komma upp och ta itu med världen, för de första stegen känns inte längre som att gå på krossat glas. Nu kan jag springa till bussen när det kniper, så att andra på ett möte slipper vänta. Jag klarar att bära min unge på axlarna en bit utan att bryta samman av smärta. Vi kan leka kull ett kort tag, utan att ansträngningen skickar ut nödsignaler i mitt trasiga nervsystem.

    "Mamma, du kan ju springa nu!", sa sjuåringen imponerat. Ord som kändes bättre än 200 lajkar på Facebook för ett avklarat maraton.

    Nej, resultatet av min träning kommer aldrig vara något att skryta om i sociala medier. Det är lika troligt att jag springer ett maraton som att jag åker till månen. Jag kommer aldrig få tillbaka min snygga figur, men kroppen är inte längre ett hinder. 

    Ja, där stod jag på tåget med min väska över huvudet och ett leende som blev allt bredare. De andra passagerarna såg en rultig och småfumlig liten tant med en ful väska. Hur kunde de veta att det var en liten tant som för några sekunder ägde världen? Och när små tanter har den känslan kan vad som helst hända. Huka er! 

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!