När jag gav ut Fittstim för snart tjugo år sedan var jag gravid med mitt första barn. Ordet på agendan i slutet av 1990-talet var stå på dig.
Vi skulle peppa våra döttrar att göra det de ville, att bli starka, oövervinnerliga.
Men jag förstod aldrig det här med stå på sig. Jag har alltid upplevt det som djupt osympatiskt med folk som alltid sätter sig själva och sitt välmående främst. När de istället skulle kunna hjälpa någon vän i nöd, avlasta någon som verkligen behöver det.
Jag har inte sagt stå på dig en enda gång till mina döttrar. Däremot har jag sagt hjälp andra.
Jag minns att jag redan som barn med vämjelse såg på de av mina kompisar som så totalt klemades bort av sina föräldrar. De behövde inte sommarjobba för det var ju så viktigt att de skulle “vila”.
Sedan när gör man som förälder inte sitt barn en enorm björntjänst om man låter dem “vila” istället för att kämpa sig blodiga på ett jobb en hel sommar? En förälders uppgift är att göra barnet redo för ett liv som är allt annat än “soft”.
Deras kroppar måste chockas som en del av vuxenblivandet.
De måste få uppleva hur bra man mår efter att ha kämpat med näbbar och klor, på ett skitjobb eller inför en tenta eller något annat mål de verkligen vill uppnå.
De måste även få uppleva att misslyckas trots att de kämpat sig till överansträngningens brant. Att det är okej ändå, för de gjorde sitt allra bästa.
De måste lära sig att för att få något måste man ständigt göra sitt bästa och gärna mer än så och att man aldrig gör något förgäves. För trots att man inte fick det man så hett kämpade för så leder insatserna alltid till något annat, som i slutändan kanske var bättre.
De måste lära sig att våga be om ursäkt, be om hjälp, erkänna sina brister och svagheter.
De måste utsättas för svek och för skitsnack.
De måste utsättas för “kunden har alltid rätt”, gånger tusen. De måste vantrivas så till den grad att de gråter sig till sömns, men härdar ut ändå!
De måste göra fel och vara tvungna att gå till chefen och be om ursäkt.
De måste lära sig att svälja oförrätter och bara gå vidare.
De måste dessutom lära sig att de inte är bäst.
De måste grow up, helt enkelt. Och det gör man på jordens sunkigaste, sämst betalda sommarjobb, tio veckor i sträck och där man dagligen måste spola toaletter rena från bajs och kräks och blod.
Det var så jag lärde mig att jobba hårt och aldrig ge upp.
Det var så jag lärde mig att sätter man andra främst så får man tillbaka det tusen gånger om.
Att meningen med allt kommer när man slutar att tänka på sig själv utan istället fokuserar på andra och på så sätt blir behövd, blir efterfrågad, eftertraktad, efterlängtad. Att det är som en cirkelrörelse som börjar med att man hjälper andra så att de känner sig sedda, så att de inte känner sig utstötta, så att de känner sig behövda och känner att de har en uppgift i världen och får må bra, och på så sätt får man själv en uppgift i världen och mår bra.
Det var så jag lärde mig att stå på dig helt saknar relevans.
