• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Johan Croneman: "Min största rädsla – att inte kunna jobba"

    Det sägs att vi måste våga prata mer om döden, men varför bry oss om den, den tar ju ändå ingen som helst hänsyn till oss! Vi borde däremot lite oftare tala om livet, skriver Johan Croneman

    Jag hamnade plötsligt på sjukhus och blev kvar ett bra tag. Under några intensiva dygn trodde man till och med att det kunde gå riktigt illa – idag säger läkarna att "det ser rätt bra ut".

    Efteråt har omgivningen haft tusen frågor, många av dem har handlat om dödsångest: Ångest inför döden. Jag är inte helt säker, men jag att tror de menar rädslan för att dö.

    Däremot är jag rätt säker på att frågan ofta handlar om deras egen dödsångest, mindre om min egen. Missförstå mig rätt, jag klandrar verkligen ingen, jag antar bara att det är så det blir. En god vän är plötsligt nära att dö – att då också reflektera över sin egen död är rätt naturligt.

    Det är också därför som vi sjuka inte så sällan får sitta och trösta dem som kommer på sjukbesök.

    Det var definitivt ett av skälen till att jag själv ville ha så få besök som möjligt.

    Men svaret på frågan om min egen dödsångest: Nej, jag hade ingen. Inte ens under de mest dramatiska timmarna och dagarna. Ingen sådan rädsla alls.

    Däremot en förlamande skräck över att bli sjuk! Att bli sjuk på allvar, att bli sjuk länge, att bli liggande, att inte kunna fungera – och jo, en skräckinjagande rädsla för att inte kunna jobba.

    Jag hade min son med mig när det var som värst, jag tror definitivt han räddade livet på mig, men när jag inte tänkte på honom, och min närmaste familj i övrigt, så tänkte jag på – jobbet.

    Skulle jag kunna jobba igen? Skulle jag kunna försörja mig? Jag har inga fancy försäkringar, ingen backup, jag har aldrig deltagit i det berömda bostads-racet, aldrig sett en bostadsrätt öka med 5 miljoner i värde över 20 år, det som på ålderns höst sägs skall rädda så många av oss.

    Jag har helt enkelt ingenting. Jag har levt ett bra liv, lite för bra ibland, tagit för stora risker, det har ibland både varit spännande och roligt, men inte så lönande.

    Det låter kanske futtigt, ligga på sitt yttersta och fundera på – jobbet…?!

    Jag skrev till en vän strax efter att den allra värsta krisen var över, och efter att jag just erkänt att arbetslösheten skrämde mig mer än döden, att det i mitt fall nog var som så att jag helst dog med stövlarna på. När nu läget ändå var som det var.

    Ramlar det ner några miljoner över mig så skulle jag nog överväga att pensionera mig på rotmos, men att ofrivilligt, och sjuk, glida in i overksamhet är nog ändå min största skräck.

    Det sägs att vi måste våga prata mer om döden, men varför bry oss om den, den tar ju ändå ingen som helst hänsyn till oss! Vi borde däremot lite oftare tala om livet. Och vad det är för någonting. Egentligen.

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!