Jag har berättat det redan, vi tar den korta versionen: Dagen jag bestämde mig för att flytta från Göteborg till Stockholm för 27 år sedan trampade jag, under min dagliga promenad från hemmet till jobbet, för tredje veckan på raken på exakt samma lösa stenplatta på Avenyn. Jag var som en robot.
Två månader senare jobbade jag i Gamla stan.
Vanans makt är stark, heter det lite slarvigt. Vissa vanor behöver vi, andra föröder våra liv.
Under alla omständigheter talar de till oss, vanorna alltså. Dagligen, till och med när vi inte lägger det örat till. Ovanorna lyssnar vi aldrig på. Helst inte.
Jag går på Hemköp varje dag, jag bor 50 meter därifrån. Går runt en stund, jag storhandlar ibland, men jag mår bra av den där lilla rundan, hitta något jag behöver, komma på något jag vill laga, handla något jag absolut inte har behov av. Listiga jävlar.
Under några veckor har de byggt om min affär – jag kliver in och de har flyttat runt Allt. Inte en pryl på sin gamla plats. De har två våningar att laborera med också, en möjlighet de utnyttjat till fullo.
Affärer har för vana att då och då flytta runt lite för att få oss att gå lite galet och köpa ytterligare något vi inte tänkt på eller som sagt ens behöver, men en hel affär där man flyttat allt?!
Jag går min gamla runda och kommer till kassorna med en tom korg. Förresten: Kassan. Det finns bara en kvar, resten är betalstationer. Det är ingen raketforskning, men nästintill. Iallafall tycker min granne det, Calle, 89.
Han skrattar ändå som vanligt, skakar på huvudet och säger som alltid: “För jävligt, Croneman. I-landsproblemen står oss verkligen uppöver öronen. Hahaha.” Calle vet vad både krig och fattigdom är. Död ensamhet, arbetslöshet, alkoholhelvete.
Vad Calle menar är väl att vi inte kan/vill leva utan vardagsgnället, det piggar upp lite – men när vi tappar perspektivet går vi helt vilse.
Läser upprörda indignerade alarmistiska reaktionära bloggare, twittrare, om hur f-e-r-u-k-t-a-n-s-v-ä-r-t läget är. Vilket farligt utfattigt futtigt jävla skitland vi lever i, vilken katastrof som inträffat, hur landet rasat samman, hur folk slås ihjäl i varje gathörn, hur kvinnor föder på gatorna och de gamla knuffas utför ättestupan.
Calle och jag enas om en sak till innan vi skiljs: Det viktigaste nu är (förutom perspektivet) att försvara oss mot lögnerna, överdrifterna, propagandan. Försvara det gemensamma, det som generationer byggt, och som faktiskt står där fortfarande! Kan vi göra det till vana också?
“Solidaritet, Croneman”, säger Calle. Bara jag som hör vad Calle säger?
