“Hon som odlar i min trädgård”

Lisa Förare Winbladh är ny krönikör hos Icakuriren. Läs hennes första krönika, och lär känna henne här.


När jag ser ut genom fönstret är Auro där igen. Hon sitter på huk i rabatten, hennes hår faller ner framför hennes ansikte. Vad gör hon? Förmodligen binder hon upp salvian. När den prunkar som mest, just innan den blommar, kommer Auro att plocka med sig några av de doftande bladen hem. Hon behöver inte fråga. Och det är precis som det ska. Det är vår salvia.

Auro och jag deltar i ett projekt som heter Co-Grow. En idé som är lika enkel som genialisk och grundar sig på ett besynnerligt faktum: en del människor har för lite trädgård, andra har för mycket. Co-Grow sammanför de här frustrerade människorna och gör dem lite lyckligare. Jag har en trädgårdsmästare, Auro har en gratis kolonilott och får en årlig budget för det som behövs. 

Auro fick fria händer i vår trädgård förra våren. Vi hade aldrig träffats innan. Hon har sått, vårdat, vattnat och skördat. Älskat trädgården som jag aldrig kunnat. Men när jag ser den genom Auros ögon är den plötsligt vacker. Befriad från ansvar är det plötsligt lättare att älska. Auro tar bara hand om de delar av trädgården hon har nytta av. Vi måste fortfarande klippa havtornshäckarna och gräsmattan som mest är mossa. Plocka kottar och kvistar som faller från träden. De av rabatterna som är mina är i fortsatt sorgligt skick. Men det här året kom lusten. Att få sorgkanter av fet, fuktig mylla under naglarna. Det kom en längtan också. Att få se skira ärtstänglar sträcka sig mot himlen. Jag klickade mig in på en sajt som säljer fröer och klickade hem några påsar. Ingen var mer förvånad än jag, men Auro bara skrattade. Kommer mina plantor att klara sig, kommer jag att minnas att vattna? Ingen aning, men det känns inte lika pressande längre. Jag brukar tänka att det sorgligaste som kan hända en trädgård är att ingen blir lycklig av den. Tänk om det är likadant för människor? Att bland det finaste som kan hända är att komma till nytta och få en betydelse.

Lite trevande har vi lärt känna varandra. Auro och jag. Ibland dricker vi te. Pratar om växter, vädret och lite om livet. Vi är väldigt olika, men vi har inte bara en trädgård utan också något annat gemensamt – det som fört oss samman. Jag försöker hitta ett ord för det. Kan man kalla det oräddhet? Nej, för det finns verkligen ingenting att vara rädd för. 

Varje gång jag ser Auro pyssla i min trädgård, tänker jag att visserligen ställs mänskligheten inför svåra problem nu. Men många kan lösas om vi letar efter helt nya svar. Visserligen okonventionella, men egentligen löjligt självklara. Jo, det finns ett ord för känslan som fyller mig. Förtröstan. Jag viskar ordet några gånger. Jag tycker om smaken.

Hallå där Lisa Förare Winbladh, ny krönikör

Välkommen som ny krönikör i Icakuriren!
Berätta om dig själv!

– Jag har skrivit om mat i många år. Jag ser maten som ett sätt att beskriva världen. Jag har studerat idéhistoria, biokemi och utbildat mig till dietist. Det har nog gjort att jag har tagit mig an maten på ett lite djupare sätt. Varför blir kotletten gyllenbrun när man steker den? Varför bidrar vissa livsmedel till klimatförstörelsen? Jag är engagerad i klimat- och miljöfrågor, mänskliga rättigheter och politik. På fritiden läser jag mycket och plöjer tv-serier, The good wife är en favorit.

Vad kommer du att skriva om i Icakuriren?

– Jag kommer att skriva brett, alltså om olika ämnen som intresserar mig. Jag vill visa hur det stora speglas i det lilla. Sedan vill jag försöka hitta det positiva, för jag tror på det vi kan göra tillsammans.

Din blogg heter Matälskaren och du presenterar dig som ”nördig matskribent”. Hur vaknade ditt stora matintresse? 

– För mig har smak och doft alltid gett -stora upplevelser. Jag är uppvuxen på god mat varvat med pulversoppa och fiskpinnar och fick tidigt ta ansvar för middagsmat. Mina föräldrar jobbade mycket och hade inte riktigt tiden. 

Har du någon favoriträtt?

– Mina favoritingredienser är tomat, inge-fära och libbsticka. Så bjuder du mig på en kyld tomatsoppa med ingefära och libbsticka kommer jag att bli väldigt nöjd. 

Berätta om din relation till Icakuriren!

– Min farmor prenumererade på Icakuriren och jag har gillat den sedan dess. Det är en hederlig tidning med stor respekt för sina läsare. Det ska bli roligt att bli en del av det.

Av Maria Fröjdh

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top