• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Solja Krapu: I tanken blommar äppelträden som vackrast

    Pappa planterade några äppelträd. Det låter ju inte så konstigt. Men äppelträd var inte särskilt vanliga i Keitele kyrkby i Norra Savolax, åtmin-stone kände inte jag till någon som skulle haft fruktträd i sin trädgård. Eller ens haft en trädgård.

    Antagligen lät jag lite skeptisk när jag stod och såg på när han planterade en tanig planta. Det där kan väl aldrig bli nåt träd. Och hur skulle det kunna bli äpplen på en sån tunn kvist. Pappa tryckte jorden runt roten och vattnade omsorgsfullt. Sen sa han med ett litet leende i ögonen: "Solja sitter redan och väntar med en skalkniv i handen."

    Det var ju knäppt. Skulle jag? Och så typiskt för honom att säga. I en enda mening målade han upp en berättelse som var både absurd och konkret. Jag såg det hela som en film framför mina ögon. Där skulle jag alltså sitta på en sten och stirra på en pinne. Åren skulle komma och gå, årstiderna skulle växla, vinter, höst, vår, och sakta, omärkligt sakta skulle plantan växa till ett helt träd. 

    Hela tiden skulle jag sitta där, i snöstorm och solhetta, beredd med kniven, och se hur grenarna skulle bli grövre, och varenda en av dem skulle börja knoppas och blomma, som spritsat med vispgrädde, och hummande bin skulle samla nektar och pollinera blommorna, och blombottnarna skulle börja svälla och rodna lätt, och när ett äpple hade mognat skulle jag plocka ner det. Och skala. Skulle jag verk-ligen skala det? Gick det inte bara att äta som det var?

    Det var en beskrivning av oändlighet. En tid framåt i tiden som var totalt omöjlig att överblicka. När jag var ung var tiden tänjbar och ryckig. Evighet blandades med blixtrande flyktiga sekunder. Framtiden var en gåta. Pappa kast-ade mig in i en tankelek. En svindlande känsla av att all annan händelse stannade av, bara trädet fanns, och tiden som bara fortsatte att gå.

    Det var en bild av tålamod. Att orka leva i det som är nu, koncentrera sig på en enda sak. Kanske något som idag skulle kallas för mindfulness. Och samtidigt en bild av otålighet; skalkniven hela tiden i beredskap. Pappa gav inga färdiga svar. Han planterade äppelträd och tankar i oss.

    I verkligheten hann jag flytta hemifrån långt
    innan äppelträden ens visade några blommor. Kanske var det ändå inte rätt klimatzon för dem. Men i min tanke har de vuxit till gamla kno-
    tiga träd som ännu blommar varje försommar. Och det vattnas i munnen på mig när jag tänker på de imaginära frukterna.

    Håll dig uppdaterad med nyhetsbrevet!
  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!