Sommaren innan jag skulle börja skolan blev vårt nya hus äntligen så färdigt att vi kunde flytta in. Det hus som pappa byggde, på fritiden. Jag minns mest en lerig tomt och en taklagsfest, och att jag inte riktigt fattade varför vi skulle flytta. Som barn är man väl aldrig särskilt sugen på sådana förändringar, jag hade det bra i vår lilla lägenhet, min bästis bodde i samma port och lekplatsen fanns precis utanför.
Att pappa hade byggt ett hus var inte särskilt förvånande för mig. Min pappa kunde allt, i mina ögon, och vi flyttade ju in i själva beviset för det. Något elektriskt? Det fixade pappa. Gera hörn på golvlister, isolera vinden med stickig glasfiberull? Inga problem. Lägga kakel, anlägga ett stenparti? Check!
(Bara som en parentes kan jag så här efteråt inse att det var någon annan som såg till att det kom en termos kaffe och en lunchmacka till den byggande maken. Någon annan som tog hand om de tre barnen, som så småningom skulle bli fyra. På Wiktionary läser jag: “En man som har en fru som sköter detta åt honom i deras gemensamma hem, så att han kan fokusera mer på sitt jobb (eller sin hobby), sägs ha ‘marktjänsten’ ordnad hemma. Det är givetvis möjligt att en fru har en man som ordnar marktjänsten åt henne hemma, men det är mycket ovanligt.”)
Det här var en uppdelning jag tror att de var nöjda med båda två, jag har inga minnen av något annat. Men det jag tänker idag är att det var huset som fick applåderna. Det står där, som bevis för något man åstadkommit.
Som vuxen har jag inte gått i pappas fotspår vad gäller byggandet, men jag har i alla fall till min förvåning insett att tapetsering både är kul och hyfsat lätt. När jag kommer hem till min hall och min fina tapet med fåglar, och vet att jag själv har satt upp den – då känner jag en skön tillfredsställelse! Och inte nog med det. För några år sedan fick JAG hjälpa pappa och mamma att tapetsera. De stod för marktjänsten. På något vis sluter sig livet cirklar.
