• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Johan Croneman

    "Nog tycker jag att det luktar förkrigstider"

    Kan man jämföra en kärlek med en annan?
    Hur skiljer man mellan en kärlek för en kvinna, ett barn, en hund – ett fotbollslag..? Det tycks bli allt svårare.
    Jag har älskat mitt fotbollslag sedan 1958, jag var tre år när jag blev riktigt kär i Kamraterna från Norrköping – när jag nu ser vuxna män i 40-årsåldern, småbarnsföräldrar, yrkesarbetande, storma in på Tele2 Arena och skrika ut sin djuriska glädje över att deras lag gått upp i allsvenskan blir jag rakt av – rädd. Det är fortfarande bara en fotbollsmatch, men på allvar säger dom att det är det viktigaste i deras liv. Det absolut största.
    Man blir ännu räddare.
    Ingenting gör mig så orolig som män i fotbollströjor mellan 30 och 50 år, som öppet deklarerar att de inte har något liv. Överhuvudtaget.
    Tänk om samma män kunde visa upp liknande passion för sin kvinna eller sina barn.?! Eller sitt jobb.
    "Bajen, bärs och rakade brudar". Varenda tioåring på Södermalm känner till den ramsan. "Kulturarv".

    Passionen upplever man bara några få gånger under sitt liv, den där riktigt stora, starka, och det är ju givetvis en gåva, även om den inte alltid leder rätt – den passionerade kärlek som jag till exempel själv har upplevt har alltid inneburit katastrofer. Men, jag skulle å andra sidan aldrig byta bort den mot något enda litet.
    Jag är en fullständig idrottsidiot, läser alltid resultatbörsen först av allt i morgontidningen; bowling, badminton, fotboll, ishockey, innebandy, casting. Älskar OS och VM och EM i alla dess former – för varje år som går står mig flaggviftandet och "kärleken" till färgerna och nationerna allt oftare rakt upp i halsen. Och på tvären.

    I princip älskar jag tanken på att man slagit sig ihop, valt en färg, skrivit en sång, bildat ett lag – men när nationalismen sprider sig som pesten, när man plötsligt får för sig att emblemet på bröstet också står för särskilda värderingar, och är förpliktigande till särskilda idéer, ja då kommer illamåendet över mig på allvar. Det är tyvärr inte bara Ett parti i det här landet som plötsligt pratar om vårt folk och vår kultur och vårt arv, det har kommit att genomsyra stora delar av samhällskroppen. Jag är visserligen född dystopiker – nog tycker jag det luktar förkrigstider. Det skramlas rätt bra på lite för många ställen just nu för att man ska känna sig riktigt trygg.
    Det är nu viktigare än någonsin att veta vad kärlek är – och skilja den äkta från den oäkta. Det låter förmodligen lite löjeväckande, men jag tar risken: Bara så undviker vi ännu en katastrof.

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!