• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Johan Croneman

    "Ärligt talat: Hur många år till tänkte du leva?"

    Johan Croneman

    Den mest hisnande tanke jag hade som barn var att jag tänkte mig år 2000: Det året skulle jag fylla 45 år. Fyrtiofem! Kanske var jag 7–8 år när det första gången slog mig, jag var tolv när min egen pappa fyllde femtio – det var närmast ofattbart att åren kunde förflytta sig med sådan hastighet. Mamma kunde ibland titta på mig och utbrista: "Har du blivit sju år, redan! Det var ju i går jag höll dig, det var ju i går vi kom hem från BB".
    Vem tror på sådana amsagor..?


    När jag var 17–18 år var jag helt övertygad om att jag aldrig skulle bli trettio, jag skulle aldrig stå ut så länge! Helt allvarligt, det fanns ingen som helst mening i en sådan strävan. När jag var 20 år bodde min bästa kompis brorsa med två tjejer i kollektiv bredvid oss, de var 27–28 och vi betraktade dem som otroligt vuxna, borgerliga, bortom all räddning. Bara en sådan sak att de bjöd hem folk på middag. Satt ner runt ett bord och pratade. Brackigt.


    Min revisor tittade
    häromdagen stint på mig över konferensbordet, slog ut med armarna och sade: "Det är ekonomiskt fördelaktigt att halvtidspensionera sig vid 61, ärligt talat: Hur många år till tänkte du leva? Tills du blir 80, kanske lite mer. Och vad gör du av med för stålar när du är åttio"?
    Jag tänkte. "Nja, hyran, lite mat, kanske lite ekonomisk support till barnen i värsta fall. Ja, man hoppas ju att de skall klara sig bra själva." "Precis", sade revisorn. "Ta ut pensionen när du som mest och bäst behöver den".
    Satt jag där och pratade pensionering? Den jäveln, jag ville slå honom – han hade ju givetvis helt rätt.

    Det var ungefär som när jag panikringde min husläkare, tvingade till mig en akuttid och visade upp de hotfulla fläckar, bruna, fula, som plötsligt fanns lite varstans på kroppen.
    "Det här ser jävligt allvarligt ut", sade jag, "jag är mycket orolig, hur lång tid har jag kvar"?
    Han svarade: "Johan, detta är bara åldersförändringar".
    Han visste inte hur nära döden han själv var i det ögonblicket. Åldersförändringar, jag?!
    Jag har under några kolsvarta ögonblick av mitt liv funderat på att kliva av, ge upp, bara lägga mig ner och sluta andas. Någon gång har vi väl alla lekt med den möjligheten…
    En tid efteråt har jag alltid, och konsekvent (som ett bestämt svar på den tanken), konfronterats med ett slags reellt åldrande, andra livsförändringar jag inte själv kunde påverka, och det enda hela min kropp och min själ och mitt hela liv har skrikit, har varit: "Ge mig mer, det är väl inte slut så snart, jag var ju nyss nio, så sent som i går kväll faktiskt!"


    Det är en välsignelse att (också) få barn när man blivit lite äldre, värre är alltså att tiden accelererar med åldern, och man inser plötsligt att mamma hade helt rätt. Det var som igår, det är som för en vecka sedan. Och woom!
    Så jag säger givetvis också till min pojke: "När blev du så här stor" – har han riktig osis blir det fotoalbum och dvd-filmer från när han var tvåochetthalvt.
    "Jaja, det är bra pappa, jag fattar – blir det nån frukost"?!
    Man får allt hålla ut ett tag till, ända in i kaklet. Och utan att försöka räkna ut exakt hur många frukostar man har kvar.

    Av Johan Croneman

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!