Johan Croneman
En man kastar en sko på massmördaren Anders Behring Breivik. Det toppar alla nyhetssändningar och löpsedlar. Många av oss rycker på axlarna, vad har inte han gjort sig förtjänt av? I alla fall något långt värre än en sko, som dessutom inte ens hade vett att landa på honom utan på en av hans (stackars) försvarsadvokater.
Man kan inta extremt skilda hållningar, och faktiskt också: Samtidigt.
Mitt intellektuella jag säger att det är ett misstag med skon, att till och med en liten inkastad dojja ger sådana som Breivik vatten på sin kvarn.
Vad han än har gjort sig skyldig till, och hur brutalt och grymt och jävligt det än är så ska vi upprätthålla rättssamhällets principer. Breivik och hans bröder spottar på samma rättssamhälle, föraktar demokratin lika intensivt som den mest extremt militanta muslimen (där har de något gemensamt).
Jag kan också treva mig fram bland de egna vardagskänslorna och tycka att det sannerligen är något att inte bekymra sig över. En sko? Någon anhörig till en dödad kunde inte hålle inne allt: Ett dött föremål mot en i stort sett död, lika med tom, människa. Äsch. Låt det vara.
Å den tredje sidan: Hur hade jag ställt mig om jag fått ta emot ett samtal från polisen den där kvällen, som beklagar, men tror att min 14-åring under en vistelse på ett politiskt läger har blivit skjuten, mördad av en högerextremist. Han är död. Vi skickar hem honom i en låda i morgon.
Den pappan, som också finns här inne i mig, skulle garanterat hävda att en man som leker Gud, skjuter och mördar sjuttio oskyldiga barn och ungdomar, har förverkat sin rätt att leva. Vet ni vad: Den pappan skulle skaffa sig en revolver och vid tillfälle, det finns alltid ett tillfälle, sätta en kula mitt i pannan på förövaren. Rätt eller fel – har ingen som helst betydelse.
Breivik tog många, många fler liv än de sjuttio under den dryga timmen han sköt urskillningslöst. Han dödade hela familjer, för alltid. På samma sätt skulle mitt liv vara över.
Nu sitter han i en tvåa (jo, han har två celler till sitt förfogande, med bland annat ett mini-gym), han har tv, dator, tidningar, tre mål mat om dagen, lite fika kanske – han känner sig redo att strida vidare, propagera, bli en samlad symbol och martyr, för att sedan så småningom släppas fri. Jag tror han är övertygad om det sistnämnda.
Visst är jag den pappan också, och jag är rädd för att det finns åtminstone en handfull sådana bland de sörjande till släktingarna, syskonen, vännerna till Breiviks offer.
För, givetvis, för det fjärde: Om och när det sker så har vi just hjälpt honom att slå ytterligare en spik i den där demokratikistan som vi så gärna vill hålla intakt, vårda, värna, som vårt (fredliga) vapen mot alla däremot.
Det talas redan om en utbredd trötthet på en historia som dagligen stötts och blötts så länge – men tro mig: Det är alltid medierna som tröttnar först, och sedan förmedlar de den tröttheten som en sanning, och så drar vi vidare.
Vi ska inte tröttna, vi ska inte glömma, det har vi gjort så många gånger förr genom historien – vi ska i stället ha örnkoll på honom, nästa gång han dyker upp. Okej?
