• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • ”Om livet före utbrändheten”

    Först knaprade vi piller, sen primalskrek vi ut vår ångest i en låda – och numera går vi in i väggen. Vad blir nästa trend?

    ur gjorde man förr? Fanns det en vägg då också? Ja, en vägg att gå in i?
    Hur såg det ut innan utbrändheten blev ett medialt och medicinskt mode?
    Jag kommer ihåg att mamma och pappa på 60-talet talade om nerverna: "Han har problem med nerverna", sade dom, det betydde i stort sett inlagd och uträknad. Mentalt tveksam. Skämmigt, skamligt.
    När jag många år senare pratar med mamma om detta berättar hon att det knaprades rejält med piller redan på den tiden, lugnande, tröstande, dövande.

    På 70-talet hittade terapin allt mer utmanande former, många mediciner dömdes ut, gamla metoder skrotades – en film som "Gökboet" (1975) gick som en chockvåg genom hela västvärlden. Var gick gränsen mellan friskt och sjukt? Hur friska var människorna, hur sjukt var samhället? Och vice versa.
    Vi hade samtidigt fruktansvärt roligt åt till exempel Arthur Janovs primalterapi, man lade sig i en låda och skrek ut sin ångest, ett primalskrik. Jag minns fortfarande tv-bilderna från Janovs Sverigebesök 1972. Låda hade han med sig också.
    USA bombade Vietnam tillbaka till stenåldern, kalla kriget skickade kalla kårar utmed alla unga – vem hade tid att ligga i en låda och ta itu med sig själv när det brann runt hörnet och alltför många låtsades som ingenting?

    Jag och en god vän skapade primalskrattet. Jag berättade en hemsk upplevelse från min barndom, så sorglig att vi bägge var på vippen att falla i gråt – vi skrattade så att vi till slut låg ner på golvet. Bokstavligt talat. Jag tror aldrig jag varken förr eller senare skrattat så mycket.
    Ord får betydelse, tappar betydelse. Man träffar någon som säger att hon varit deppig ett tag. Jaja, vem har inte varit det. "Men jag har varit riktigt deppig", säger hon. Jaja, jag var själv jättedeppig hela förra veckan. "Jag har varit deprimerad, på riktigt, i fyra år"!
    "Och jag då!? Jag har varit deppig i 36 år, sedan jag flyttade hemifrån."
    Jag hade många bekanta på 80-talet som ägnade sig åt zonterapi. Nej, det hade inget med hockey att göra. Jag tror man klämde på en tå och ångesten visade sig i typ kinden.

    Jag vet, blasfemi är ingen framkomlig väg på sikt, men hur ska man kunna ta allt på allvar?
    På 90-talet började man gemensamt (borgare och sossar hjälptes åt, vad de nu än säger) plocka isär välfärden, det gick ut på att jobba mer, få mindre tillbaks – jag tror det var ungefär då man murade upp den där väggen.
    Jag kallade det på 2000-talet för politisk depression. Man blev deprimerad över att inga skiljelinjer längre fanns i politiken, bara en gemensam strategi att roffa år sig så mycket som möjligt för egen del. Häng med!
    Man behövde emellertid inte springa in i någon vägg, människor lade sig ner långt tidigare, helt utmattade av att inte längre ha en plats, ett värde, ett sammanhang.
    Gå ut på stan i Stockholm, folk ligger som skräp på gatorna. Man skyndar fort förbi. Kanske bäst att mura in sig för gott i sin bostadsrätt så att man för alltid slipper se skiten..?

    Av Johan Croneman

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!