När den första bautagranen åkte upp på Mosebacke torg i Stockholm runt den 1 november fick jag ärligt talat ont i magen.
En vecka senare är Zlatans självbiografi redan utsedd till Årets julklapp. Prognoser tyder på att julhandeln, trots den ekonomiska oron, slår nya rekord.
På Hemköp runt hörnet stod de samma vecka och packade upp julsakerna. Julgranspynt, röda servetter, extrapris på juleljus – tretusen julmust var staplade upp till taket.
Julen brukar numera stå mig upp i halsen redan första advent, och jag har ändå prövat det mesta: Jag har firat jul ensam, jag har firat med kompisar, jag har firat med hela släkten, halva släkten, min frus släkt, jag har rest till andra sidan jordklotet för att komma undan. På landet, i stan, i stuga på fjället.
Jag har firat med julklappar och utan julklappar. Jag har varit spiknykter och jag har somnat över glöggen. Vid några tillfällen tog jag droger för att stå ut.
Jag har två bra minnen av julen. Två. Det ena är att mina barndomsjular alltid började på julafton. Det handlades en del, det slogs in paket och lackades, familjen gick ner på stan för den första julskyltningssöndagen.
Däremot var det närmast ett lagbrott att ta ut något i förväg. Man kunde bli avstängd upp till tre jular om man så mycket som sneglade på julsakerna vid fel tidpunkt. I dag behöver man knappt ställa ner julgransfoten i källaren, den ska ju snart upp igen.
Kvällen före julafton var det organiserat kaos. Pappa kom hem med den femte granen, de tidigare hade han sågat sönder, bytt grenar på, klippt och tuktat och kasserat. Han kom alltid hem med en sista Perfekt gran.
Han klädde den själv. Symmetriskt. Ingen annan skulle få klåpa sig med hans gran.
Man somnade och vaknade – tidigt. Hela vårt hus var förvandlat! Det var som att kliva upp i en sagovärld, inte en vrå var opyntad, det var som om vartenda rum var inbäddat i bomull. Det var dämpat, fint, vackert, det pinglade och småringde lite försiktigt överallt. Man tassade. Brasan sprakade, te med mjölk, smörgås med röd edamer, morgonrocken, strumpan. Vi satt tyst och andäktigt och tittade ömsom in i brasan, ömsom på varandra.
Klockan ett kom farbror Olle, Mida och tant Inga. Mitt andra lyckliga julminne. Ensamstående vänner som åt jullunch med oss i säkert 20 år. Mormor i lockigt hår och julklänning luktade bara på snapsen innan hon blev “yr”.
Det frossades då också, det konsumerades, mammor misshandlades, drömmar krossades.
Ändå är dagens jul helt i händerna på marknaden, konsumerandet, köpandet – och klockan har knappt passerat tolv på julaftonsnatten när kalasrean drar i gång i Götgatsbacken.
En glädjehögtid för det kristna Sverige har blivit en sorgesång för de flesta, en börda, ett ok, ett måste. Det enda vi kan fira tillsammans är att det i alla fall är hela 10 månader till nästa dödsdans kring guldkalven. Köpa.
Köpa köpa köpa.
Av Johan Croneman
