• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Jag njuter ohämmat av smutsen

    "Rent hus", "Extrema samlare", "Skitiga jobb" – vi frossar lystet i program om smuts och bristande hygien. Vad har hänt?

    Oskar Ekman
    Oskar Ekman

    Huset är en enda stor soptipp. Stinkande berg med otvättade kläder, tomflaskor överallt, igengrodda golv och väggar. Köket är en explosion av matrester och grisigt porslin, i möblerna finns spår av intorkad avföring, drivor av gamla tidningar och papper i alla hörn.
    Miljön är hämtad ur Karl Ove Knausgårds uppmärksammade självbiografiska roman "Min kamp". Huvudpersonen ska röja upp i huset där hans egocentriske och alkoholiserade far just avlidit, en lika omfattande som vedervärdig uppgift, minutiöst beskriven över säkert femtiotalet sidor i boken.

    Det som borde beröra mig är sonens tudelade känslor inför pappans bortgång. Men det är skildringen av smutsen – och inte minst städningen – som får mig att läsa med febriga ögon. Jag njuter ohämmat av skildringen av hur Karl Ove Knausgård och hans bror köper sopsäckar, rengöringsmedel, trasor och gummihandskar. Hur de noggrant och metodiskt börjar i husets tvättstuga och sedan arbetar sig igenom huset. Röjer, slänger, sorterar, skurar, gnor och putsar.
    Många människor i min 70-talsgeneration har barnprogram eller sagor de minns med skräckblandad förtjusning. Vanligast är kanske Staffan Westerbergs genialiska "Vilse i pannkakan". Själv ryser jag ännu vid minnet av hur vår svarta kassettbandspelare suggestivt viskade fram berättelsen om "Cecilia Strut som aldrig tog med sig soporna ut". Denna kvinna låter av okänd anledning sitt hem svämma över av skräp och matrester tills soporna spränger ytterdörren, sveper henne med sig och översvämmar hela världen – "skräpet vällde från torg till torg, från Haparanda till Helsingborg...".
    Mina tefatsstora ögon och gapande mun måste fått mamma att tro att detta var min favoritsaga, och den spelades därför ofta. Det var tvärtom, men jag kunde helt enkelt inte sluta lyssna, beskrivningen av avfallets seger över människan var alltför fängslande.
    Det märkliga är att jag aldrig träffat en enda människa som också hört denna saga om Cecilia Strut. Var den bara en ond dröm?

    I så fall har den nu i vuxen ålder realiserats i form av en vanlig tv-tablå. Det finns program om folk som har det osunt ostädat, om folk som maniskt samlar på sig prylar tills deras släktingar säger upp bekantskapen med dem. Programmen som handlar om krogar på dekis ägnar mer tid åt mögliga kylar och fettproppade fläktar än åt själva matlagningen.

    Intresset för kaos och apokalyptisk ohygien delas alltså av många. Kanske en spegling av vår tids minimalism och rensa ut-filosofi. Flertalet av mina jämnåriga har hem som, bortsett från att de saknar högtalarutrop om försenade flighter, känns exakt som transithallen på Arlanda eller Kastrup. Avskalade möbler, lampor i stål, blanka vita ytor, alla småprylar kliniskt undanplockade.
    Mitt hem är varken designat eller välstädat. Orsaken till mitt (teoretiska) städintresse måste alltså sökas på ett djupare psykologiskt plan, vilket jag tills vidare avstår från. I stället putsar jag upp ett gammalt talesätt om hemtrevnad: Hellre lite skit i hörnen än en ren flygplats.

    Av Oskar Ekman

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!