Vem ska ta hand om de allra mest utsatta?

I mitt gamla kvarter ser jag hemlösa, några av dem är uppen­bart psykiskt sjuka. De är inte kapabla att ta hand om sig själva. Men i min barndom fanns de inte där, då var de inlåsta på mentalsjukhus. Var det verkligen en lyckad lösning att skicka ut dem på gatan?

Ingenting var bättre förr, men det är inte bra nu heller, tycker Anna Fredriksson och Åsa Moberg. När mentalsjukhusen stängde var tanken att patien­terna skulle rehabiliteras till en bättre tillvaro. Hur det skulle gå till visste ingen. Författarna kallar gruppen “de omöjliga” eftersom deras röster är svaga och varken de själva eller deras sociala nätverk kan förändra situationen.

– Men ingen människa är omöjlig. Snarare konsekvensen av ett omöjligt system, säger Anna Fredriksson.

Varför har ni skrivit boken?

Åsa: Frågor kring psykisk hälsa och ohälsa har alltid intresserat mig. På 90-talet arbetade och levde jag med Adam Inczèdy-Gombos, fotograf och översättare med bipolärdiagnos. Sjukdomen kunde vi kanske ha klarat att leva med, men en dysfunktionell psykiat­ri var nedbrytande. Det har hänt positiva saker, men jag har undrat varför så mycket fortfarande fungerar så dåligt.

Anna: Psykiatrin finns både i mitt professionella och mitt privata liv. Många av mina vänner har haft kontakt med psykiatrin, jag har hälsat på många gånger i slutenvård. Jag har både varit anhörig och gått i egen terapi. Från början är jag socionom med intresse för sociala frågor. Som journalist började det med att jag skrev mycket om barn i samhällsvård. Min text Flickorna på hvb publicerades i tidningen Socialpolitik, där jag är en av redaktörerna. Åsa läste den och tog kontakt med mig. Vi kände inte varandra innan men började prata och ja, det känns väldigt bra att ha fått lämna vidare i tryckt form en hel del av våra gemensamma erfarenheter.

Vad hände efter psykiatrireformen 1995?

Åsa: Reformen hade egentligen inget datum, den redan inledda avvecklingen av de stora mentalsjukhusen slutfördes och patienter kom ut i samhället.

Anna: Det var goda tankar att alla skulle få ett fungerande liv. Men det var staten som drev på, kommuner och landsting hade fullt upp med annat och fick inga lagligt bindande krav att uppfylla. Staten trodde att stimulanspengar skulle lösa det hela men de kom samtidigt som 90-talskrisen.

Hur gick det för patienterna?

Åsa: Tanken var god, men brist på kunskap och resurser ledde ofta till stor ensamhet och sysslolöshet, på ett sätt som ingen hade tänkt sig.

Anna: Många for illa. Det finns fortfarande en grupp både unga och äldre som antingen sitter ensamma i sina hem utan något vettigt att göra ­eller får tillbringa år av sina liv på bortglömda institutioner, förvarade utan adekvat vård och stöd.

Vilka är huvudproblemen inom svensk psykiatri?

Åsa: Oförmågan att lyssna och beredskapen att ordinera läke­medel utan uppföljning.

Anna: Att man avvisar hellre än hjälper en person att hitta rätt i en väldigt mallad vård där det är svårt att passa in som patient. Maktobalansen mellan den som ger vård eller omsorg och den som tar emot. Att det sociala nätverket lämnas utanför av vården, men samtidigt får ta det stora ansvaret.

Hur kommer det att gå för unga personer som blir patienter idag?

Åsa: Alla siffror pekar åt fel håll när det gäller ungas psykiska hälsa. Självmorden minskar i andra åldrar men ökar en aning bland unga. Sjukskrivningarna minskar i andra grupper, medan långtidssjukskrivningarna ökar för unga med psykisk ohälsa. Jag önskar att jag hade något hoppingivande svar, men det har jag inte.

Anna: I bästa fall förvaras de några år och tar sig sedan vidare i livet av egen kraft. Att fler och fler äter antidepressiva, fler får diagnoser och fler stannar hemma från skolan måste tas på allvar. Men det finns ljusglimtar också, till exempel egeninläggning, psykiatriambulanser och att vi kanske får en diskussion om det här.

Hur ska psykiatrin kunna bli bättre i framtiden?

Åsa: Vården måste börja lyssna på sina patienter och brukare, och deras sociala nätverk. Vad behövs för att få vardagen att fungera? Samarbete istället för maktutövning och krav på lydnad. Nya sätt att ta vara på erfarenhetskompetens från de berörda måste komma. Till­synen och insynen måste också bli bättre.

Anna: Gör upp med arvet så att hot, tvång, bestraffning och uppfostran blir ett minne blott. Flytta också den ekonomiska makten. Vi har ett förslag i boken: För den som har befunnit sig mer än tre år i psykiatrin borde det vara obligatoriskt med en ekonomisk utvärdering och en omdisponering, så att personen och det sociala nätverket får göra en alternativ vårdplan som kostar motsvarande de gångna två årens vårdkostnader.

Just nu har du chansen att vinna Anna och Åsas bok. Tävlingen pågår till och med den 2 oktober.