Nina Stemme: “Stora roller kräver fokus”

En timme före intervjun får jag ett mejl från Nina Stemme. Hon undrar om jag kan hämta upp klänningarna som hon ska ha på sig under fotograferingen från kostymören Camilla Thulins ateljé. Och hon meddelar att hon tyvärr inte känner sig på topp, att hon vill undvika att springa runt, men att hon ändå vill genomföra intervjun. 

Jag pustar ut. Är lättad över att hon inte ställde in. Icakuriren har i flera år försökt få en intervju med den firade operastjärnan. Men det har varit svårt att få till, Nina har befunnit sig på resande fot mellan världens största operascener – hon är ju en av världens största opera­stjärnor. 

– Ändå är jag inte särskilt känd bland gemene man i Sverige. Och jag gillar det. I New York och Wien, däremot, blir jag stoppad på gatorna. Det är ganska jobbigt, även om jag förstås är glad över att jag berör människor. För några år sedan var jag, tillsammans med Domingo, Kaufmann och Renée Fleming, postad över hela New Yorks tunnelbana och på alla bussar. Stora affischer med texten: “The voice must be heard”. Jag tänkte: “Är det där jag?” På ett sätt är det ju det, men det är också en roll jag spelar. 

“Världens bästa operasångerska”

De senaste åren har Nina Stemme sjungit Elektra på Metropolitan Opera och Wiener Staatsoper, och Turandot på Met, i San Francisco och på Kungliga Operan. Hon har uppträtt på La Scala, Opéra Bastille i Paris, Royal Opera House och operahusen i Stockholm, Zürich, München, Barcelona, Houston, Berlin… 

Hon har haft roller som Isolde i Tristan och Isolde, Brünnhilde i Nibelungens ring, Elisabeth i Tannhäuser, Minnie i Flickan från Västern, Tosca, Ariadne, ­Salome och Leonore i Fidelio… 

Hon har mottagit Opera Awards utmärkelse för världens bästa operasångerska, utsetts till hovsångerska och har flera gånger utsetts till “Singer of the year”, fått konstmusikens finaste pris The Birgit Nilsson Prize… 

Inspireras av folk på stan

Nina Stemme kallas numera för vår mest dramatiska sopran sedan Birgit Nilsson. 

När Icakuriren träffar henne har hon varit ledig i nästan två månader. Hon har sommarpratat, firat svensk sommar och bott på landet. Det är ovanligt för att vara Nina. 

– För hjärnan är det nog bra att vila, men för kroppen är det dumt. Jag skulle ha tränat rösten, men det blev aldrig så. Vi var på landet, man är upptagen med att påta i trädgårdslandet, dessutom är rummen på landet små – och jag har ju numera en ganska stor röst. Det är ingen angenäm grej att ställa sig och träna där. 

Hennes liv går i ett. Hon brukar lämna en roll för att börja repetera på nästa. 

–Så ser mitt liv ut. Jag antar att det passar mig bra, jag är en ganska rastlös person… eller kanske snarare lågintensiv. Det händer hela tiden mycket på insidan, sådant som jag har nytta av i mina rolltolkningar. Jag reagerar på nästan allt som händer. Just nu registrerar jag damen som går där ute. Kanske kommer jag att gå som den där damen i någon framtida föreställning. 

Nina Stemme sitter i soffan i Hotel Rivals foajé. Hållningen är rak, bröstet öppet och stämman, förstås, imponerande. 

Det är liksom inget problem att höra vad hon säger, konstaterar jag när jag senare lyssnar igenom inspelningen i min telefon. Och ja, det har ordvitsats ordentligt med Nina Stemmes efternamn i tyska tidningar. 

Nina har en låg talröst, länge trodde både hon och röstcoacher att hon var mezzo­sopran. 

Det var när hon bytte repertoar från mezzo till att bli en mer renodlad sopran som hon vid tredje försöket antogs vid Operahögskolan.

– Länge satt rösten fast.  Jag kunde inte sjunga en ren a-vokal. Jag stod i vägen för mig själv, jag var så fokuserad på att göra rätt. Jag höll på mig själv. Men att sjunga handlar ju om att ge av sig själv. För att bli en bra operasångerska måste man släppa loss och inte försöka kontrollera rösten. Mina barn tror att jag alltid har sjungit som jag gör nu, de ser ju bara slutresultatet. Men det har varit en lång resa, ja, faktiskt en kamp att nå dit jag är i dag. 

Varje dag funderar hon över vad rösten behöver för att låta som bäst. Avslappning? Andningsövningar? Yoga? 

– Eller bara gråta? Gråtit på jobbet har alla vi som jobbar med sång gjort. Vi har skrattat mycket också. Vi jobbar i en väldigt tillåtande atmosfär. 

Nina Stemme brukar hyllas för sin sångteknik, men också för sin sceniska närvaro. Hon väcker starka känslor hos publiken. Men en föreställning innebär en urladdning också för henne själv. 

– Det är väldigt skönt. En riktig katarsis. Jag har insett att de stora titelrollerna passar mig bäst. Det är en stor förmån att få göra så stora roller som jag gör. Men jag beundrar dem som gör mindre roller, det är krävande att ge allt i ett litet ögonblick. Att göra stora roller är tacksamt, man får mycket bekräftelse. Men de stora rollerna kräver förberedelser och ett enormt fokus. Fokus är viktigt för mig. Det är ett slags energi som jag utvecklar tillsammans med publiken. 

Publiken är enormt viktig. Tillsammans bygger de en föreställning. 

– Publiken läser av varje rörelse och varje andetag. Jag måste motivera minsta gest och min. Också när jag sitter ner handlar det om rörelse, en inre rörelse. I Richard Wagners opera Parsifal så sjunger Kundry, den kvinnliga huvudrollen, “dienen”, “tjäna”. Det är det enda hon sjunger i hela tredje akten – bara detta ord, två gånger. 

Blev upptäckt på high school

Nina Stemme är uppvuxen i Stockholms innerstad. Hon spelade fiol och piano, att spela ett instrument var självklart i en bildad borgerlig familj på den tiden. Och så gick hon Adolf Fredriks musikskola. Men där var det ingen som fångade upp Ninas röst – tvärtom, säger hon själv. 

– På Adolf Fredrik skulle man sitta i sin skolbänk och sjunga en och en. Man skulle sjunga och läsa noter samtidigt. För mig, som knappt vågade prata inför klassen, var det en mardröm. 

Nina säger att hon var ett blygt barn, och när hon sommarpratade i somras så avslutade hon programmet med orden: “Jag sjunger för alla blyga, tillknäppta människor i vår värld. Som jag själv.” 

– Jag hade kompisar och var alltid med i gänget på raster och så. Men i klassrummet var jag blyg och nervös. Jag var tvungen att jobba hårt för allting. Jag fick kämpa mig till mina betyg, jag satt uppe till två, tre på nätterna. 

Första gången Nina fattade att hennes röst hade något var på high school i USA. 

– Jag tyckte att jag hade en ful röst, men jag ville ändå provsjunga till en kör. Juryn gav mig jättehöga poäng. Det var oväntat. 

Men det skulle dröja många år innan hon vågade satsa på sången. Nina började på ekonomlinjen på Stockholms universitet. Det blir en bra försörjning om det här med musiken inte funkar, resonerade hon. 

Efter flera års träning med röstcoacher, körsång, en tur på Operastudion vid Kulturama och småroller i operaföreställningar så började hon till sist på Operahögskolan. 

– Jag kom från ingenstans, det var så otippat att jag skulle gå där. Det var inte en människa som kunde tänka sig att jag skulle hålla på med opera. Mina gamla klasskompisar sa: “Va, håller du på med opera?”

Förskonad från sexism 

I samband med att metoo-vågen svepte över världen så gick också de kvinnliga operastjärnorna ut och vittnade om övergrepp och grov sexistisk jargong i uppropet “Vi sjunger ut”. Nina Stemme konstaterar att hon själv varit rätt förskonad.

– Jag tror att jag har varit fredad för att jag har kunnat säga nej. De som har närmat sig mig har jag tittat på som om de var riktiga horkarlar. Jag har spänt blicken i dem: “Sänker du dig till den nivån?” Personligen har jag aldrig upplevt att ett jobb hänger på om jag går till sängs med en överordnad. Jag har varit lyckligt lottad och aldrig behövt känna mig desperat efter engagemang. 

Men visst har också Nina upplevt sexism. Som den gången hon träffade en hög operachef som ville erbjuda henne jobb, men undrade: “Hur många män och hur många barn har ni?” Nina svarade som det var – att hon hade en pojkvän, men inga barn. Men på flyget hem hade hon mycket att fundera över: 

–Vad var det för fräck fråga? Jag blev rebellisk och tänkte: Jag vill ha barn. Och det dröjde inte länge förrän jag var gravid. Ur karriärsynpunkt var det förstås djärvt. Jag hade nyss gått ut Operahögskolan och hade chans att få ett bra jobb – och tackade nej. Men jag hade redan tidigare gjort min analys. Jag hade skannat av läget i operavärlden. Vilka av mina kollegor är glada? De jättestora stjärnorna som inte har barn? Som är ridna av nervositeten och kanske av alkoholproblem? Eller är det de andra? Var i den här konstiga världen vill jag själv hamna? 

Fick tre barn på fem år

Nina och maken Bengt, också känd konstnär, fick tre barn på fem år. Idag är hon tacksam över att hon prioriterade barnen. 

– Jag har varit en så närvarande förälder som det går att vara i det här yrket. Men jag har också hämtat inspiration från männen runt omkring mig. Män i karriären har aldrig dåligt samvete. När jag var ute och reste hade jag och barnen kontakt varje dag. Jag ringde och berättade hur mycket jag älskade dem och hur mycket jag längtade efter dem. Men jag ville inte vara ett offer. Jag hade valt det här. Så jag var också noga med att säga: Ni måste förstå att mamma blir en bättre mamma om hon har ett jobb som hon älskar. Jag ska också säga att vi har haft stor hjälp av föräldrar och syskon. 

Karriär med bästföredatum

Och så har förstås hon och maken hjälpts åt.

– Han tackade nej till nio uppsättningar när barnen var små, men hans karriär var längre kommen än min. Jag behövde sjunga Mozart. Min karriär har ett bästföredatum, det har inte en scenografs på samma sätt. Vi var nog ganska överens om att ge mig plats först. 

Operadivor har man ju hört talas om. Har Nina Stemme en stab av människor som väntar vid varje ny föreställning?

– Absolut inte. Var och en får sköta sig själv om man inte skriker jättehögt. Man får hjälp med smink och påklädning, that’s it. Jag är ju svensk, jag tycker om att sköta mig själv. Det är inte alltid jätteeffektivt, det är sant. Men att lära upp en personlig assistent tar också tid. Med det sagt – Domingo har förstås en personlig assistent i varje land… 

Framtiden då? 

– Jag är 56 år. Jag ska nog inte hålla på längre än till 60 med den här repertoaren. Man är mer beroende av sin dagsform ju äldre man blir. De närmaste åren är helt inbokade. Jag vet vad jag ska göra fram till min 60-årsdag. Men vad vill jag göra sedan? Behöver jag sjunga? Jag kanske måste det för mitt välbefinnande? Jag funderar mycket på sånt här just nu. 

Hon har sagt till barnen att när eventuella barnbarn kommer så ska hon nog sluta sjunga.

“Ett fyrverkeri i hjärnan” 

– Jag har varit ifrån familj och socialt liv så länge att jag tror att det blir väldigt lägligt. Jag vill vara med familjen, men jag ser också att jag har ett ansvar gentemot den kommande operagenerationen. Kanske inte mot nybörjarna, jag tror inte att jag är rätt person att bygga upp en röst, men på en högre nivå. Jag vill coacha sångare att hitta sitt eget uttryck. Det här är ett lärande och sökande yrke, och i sökandet tror jag att jag skulle kunna fylla en funktion. 

Men hon kommer definitivt att sakna livet som operastjärna. 

–Det är så mycket som händer under en operaföreställning. Ett blåsinstrument kommer in fel, dirigenten tappar pinnen, en lampa exploderar. Det är ett fyrverkeri inne i hjärnan. Det är så mycket som ska tas in. Ändå är det sådan närvaro. Att sjunga opera är en känslotsunami och jag älskar det.