Operation Smile: “Min stora dröm är att gifta mig”

– Det är klart att mina föräldrar blev ledsna när jag föddes, de är ju helt naturligt att bli ledsen över sådant, berättar 25-årige Tara Shankar Das.

Vi träffas vid Operation Smiles övernattningsläger i Siliguri, dit han kommit med sin bror i hopp om att få operera sin läpp- och gomspalt. Han har tagit sig närmare tjugo mil från Cooch Behar, en resa på över fem timmar i den indiska trafiken. Där bor han med sin mamma, två bröder och tre systrar. Pappan gick bort för ett par år sedan efter en stroke.

Tara och bröderna för vidare faderns stolta hantverk att tillverka sarier, den färgstarka traditionella klädedräkten för kvinnor. De köper in tyger, syr och säljer färdiga plagg som grossistvara till butiker och torghandlare. Familjen har genom åren varit inne på att göra en operation, men det har aldrig funnits pengar. När Tara Shankar såg en annons i tidningen om kostnadsfri operation här i Västbengalen, nappade han. Han vill blicka framåt och lämna barndomens dåliga erfarenheter bakom sig.

– Under hela min barndom blev jag hånad och retad. Jag kallades för Skurna Näsan. Folk skrattade åt mig och alla pratade hela tiden om mig.

Nasalt tal

– Jag kom hem och grät efter att ha lekt med mina kompisar. Ingen ville komma hem till mig och jag blev ledsen när de kallade mig en massa öknamn.

Det hörs att Tara Shankar har en kraftig gomspalt, talet är nasalt, lite som Stellan Skarsgårds hunsade dräng i Den enfaldige mördaren. Det har gjort honom skygg, han håller sig i bakgrunden och försvinner lätt ur synfältet om det inte vore för den knalligt turkosa skjortan. Sarimakaren är i alla fall inte rädd för färg. Än idag känner han sig sorgsen när han tänker på uppväxten, men Tara är inte arg på sina mobbare.

– Nej, jag kan inte säga att jag är arg på dem men jag är arg på Gud. Det är ju inte jag som är ansvarig för detta, det är Gud och honom har jag anklagat hela mitt liv, säger han.

Han vet ingen i släkten som har läpp- och gomspalt, men minns en granne som blivit opererad. Taras mamma kan inte läsa eller skriva, men själv har han gått i skolan upp till gymnasiet och pratar både bengali, hindi och lite engelska. I hans hemtrakter fanns också en stark vidskepelse kring läpp- och gomspalt. Om den havande mamman skär fisk när det är solförmörkelse, kunde man få läppspalt.

– Alla runt mig var övertygade om att det var därför min mamma födde mig sån här. Men jag, nej, jag tror inte alls på det, säger han och skakar på huvudet.

Vill gifta sig

Här vid lägret kryllar det av små barn vars föräldrar hoppas på en kostnadsfri operation. Tara Shankar känner sig glad för deras skull.

– Jag hoppas att alla blir så bra att de inte behöver gå igenom det som jag har gjort, säger han och skakar på huvudet.

Och om han själv får barn med läpp- och gomspalt, skulle han se till att få det opererat så fort som möjligt. Så, hur många barn vill du ha? Han tänker länge, som om möjligheten på allvar aldrig föresvävat honom.

– En pojke och en flicka, säger han till slut och ler lite generat. Att få barn och familj är Tara Shankars största dröm. –Jag vill gärna gifta mig och få ett bra liv. Så jag hoppas att jag kan få ett fint ansikte.

Miste flickvännen

Han hade en flickvän under två år och de skulle gifta sig. Men så blev det inte. Hon kom från en familj som har det relativt gott ställt och själv har Tara Shankar inte särskilt stora marginaler. Dessutom var det detta med utseendet och talet.

– Hon sa aldrig någonting om det. Men jag upplevde ändå att mitt utseende hade betydelse, om inte annat för hennes familj. När hon skulle introducera mig för sin familj och släkt, kände hon sig nog ganska generad över mig.

Han skrapar med gympaskon i marken.

– Min flickvän gifte sig med en annan man och har ett gott liv nu. Det är bra för henne, säger han storsint.

Nu hoppas Tara Shankar Das på att större lönsamhet i saritillverkningen ska lösa det finansiella problemet, som ett av stegen mot sitt mål. Och nyligen kom beskedet att han får en operation.

– Jag är väldigt, väldigt glad. Nu känns drömmen inte så långt borta.

Det blir lång väntan, små barn opereras tidigast på dagen. Tara Shankar Das måste fasta hela dagen, även om han inte ska sövas.

– Det är första gången jag är på sjukhus, det känns oroligt, säger han och tar sig om magen.

Brodern skakar på huvudet.

– Du har visst varit på sjukhus men du kommer inte ihåg, för du var liten då, rättar han.

Generellt prioriterar organisationen att operera små barn, eftersom deras framtid påverkas så avgörande. Vuxna med läpp- och gomspalt kan redan ha skaffat sig ett liv med både försörjning och familj, och en operation anses därför inte lika akut. Kirurgiskt fixas läppen först, som för Tara Shankar, eftersom det ofta är utseendet som skapar social isolering. I vissa fall kan även en gomspalt opereras samtidigt. Annars får man vänta och hoppas på att hjälporganisationen gör ett nytt uppdrag på platsen om ett halvår.

Var med från början

Svenske narkosläkaren Klas Kaspersson ska medverka under Tara Shankars operation. Till vardags är han överläkare på Näl i Trollhättan och jobbar som ambulansläkare. Det är 13:e gången han är med på utlandsuppdrag för patienter med läpp-käk-gomspalt.

– Det är en oerhört personlig glädje att möta patienterna i en sån här miljö. Man inser att vi är väldigt lika, att det bara finns en ras: den mänskliga rasen. Det är oändligt mycket mer som förenar oss än som skiljer oss åt, säger han.

Klas Kaspersson var med i början när Operation Smile etablerade sig i Sverige för ett tiotal år sedan. Det han uppskattar mest med detta arbete, är att uppdragen är så väl organiserade och har mycket höga kvalitetskrav.

– Det är nog världens främsta medicinska experter inom det här området som samlas under sådana här uppdrag. Skillnaden mot att jobba hemmavid är att intensiteten skalas upp. Alla patienter som kommer hit ska ju opereras. Man gör färdigt. Det är väldigt enkelt och konkret, säger han, slår ut med armarna och tilllägger:

– Jag bara erbjuder mina hyggligt utbildade händer – den största vinnaren är jag själv

Operationen: Tara är bara lokalbedövad

I operationsrum 2 förbereder sig kirurgen Carlos Ferrufino från Bolivia. Han tycks ha något av en stjärnstatus i sammanhanget. Rutinerat trycker han in en skiva i den portabla cd-spelaren och ett funkigt beat pumpar ut i operationsrummet. Alla smittas av känslan av en vanlig dag på jobbet.

Under den sterila operationsduken ligger Tara Shankar Das. Han är bara lokalbedövad och lyckas grymta något till svar om vad han gillar musiken. Kirurgen småpratar och skämtar, säger att han nu ska se till att Tara blir fin nog för bröllop. Instrument plockas fram och huden tvättas. Narkosläkare Klas Kaspersen skjuter fram mig mot britsen så att jag ska ha god insyn över vad som sker. Men kirurgen är inte nöjd.

“Kom, kom”, säger han, och uppmanar mig att istället hänga över hans axel för att se ordentligt. Han berättar pedagogiskt steg för steg hur det hela brukar läggas upp och pekar med skalpellen på Taras läpp.

– Här går det en muskel men där är det bara hud, så den kan vi sträcka ut och sy ihop med andra sidan, förklarar Carlos Ferrufino entusiastiskt. Lätt som en plätt. Han skär upp båda kanterna om den delade läppen, klipper bort en liten hudflik på varje sida. En fläkt av bränt kött sprider sig när kärlen i det öppna såret bränns för att stoppa blodflödet. Tara Shankar ligger tyst och stilla.

Plötsligt försvinner strömmen och det blir alldeles mörkt i rummet. Alla tar det med ro. Någon tänder ficklampan på mobilen, pannlampor sätts på. På operationsbritsen intill ligger ett litet nersövt barn, men pojken andas av sig själv utan hjälp av elektriska apparater. Efter några minuter kommer ljuset tillbaka.

“Är du okej?”

Gång på gång försäkrar sig kirurgen om att såväl patient som gästande reporter mår bra. Och när han sticker in nålen i Taras läpp för att börja sy ihop den, blir det liksom väldigt varmt i rummet. Jag har sett nog, tackar för mig och slinker ut.

Efter operationen: “Jag lovar att träna”

–Du blev skitsnygg!

Det är dagen efter och kirurgen Carlos går runt till sina patienter på sovsalen för att se resultatet av sitt arbete. Tara Shankars sår är fortfarande blodigt, men visst har läppen blivit fin. Fast Tara har ont och svårt att känna ett stort lyckorus. Dessutom återstår en hel del. Tänderna som spretar åt olika håll kommer kanske aldrig att kunna åtgärdas, och gomspalten är kvar, den som gör det svårt för honom att tala bra. Och även om spalten opereras senare är det knepig att få ett bra resultat eftersom gommen vuxit färdigt.

I grund och botten är det talträning som gäller och Tara får ett träningsprogram av logopeden för att lära sig lägga ljuden rätt i gommen. Tre övningar två gånger om dagen. Tara nickar.

– Ja, jag ska träna, lovar han och prövar försiktigt sitt nya leende.

Till det yttre har Tara Shankar Das blivit en stilig ung man. Vägen mot en egen familj har börjat.