Hustrun tyckte först att han var tokig. Ena sonen utbrast ”seriöst?!” och den andre menade att pappa nog kunde passa som polis ändå – ”du är ju både snäll och sträng”. När prästen Andreas Hernqvist berättade om sina planer på att byta yrke möttes han av skiftande reaktioner.
– Men idag är min fru stolt över mig. Och jag går fortfarande in som präst och leder gudstjänster ibland. Nu får jag det bästa av den världen.
Andreas berättar att han hade arbetat som präst i drygt 20 år när han kände att arbetsuppgifterna börjat glida i väg allt längre från det som drev honom.
– När jag blev präst var det för att jag ville dela med mig av det jag upplevt gällande tron och vad den kan betyda. Tron på att Gud bär kan vara en väldig styrka i många situationer. Jag ville hjälpa andra människor att hitta sin väg i livet. Men den administrativa delen i min tjänst växte under åren. Det var så mycket som hade med möten och personalfrågor att göra. Det är självklart också viktigt men det blev för mycket för mig.
”Jag är impulsiv”
Andreas, som hade gått från att vara kyrkoherde i ett mindre pastorat till att leda ett större, konstaterar att han i efterhand insett att arbetssituationen var mer påfrestande än vad han vid tillfället ville medge.
– Men jag förstod till slut att ”det kommer inte att hålla, jag kommer inte att hålla”. Jag kände att jag antingen fick kliva ner ett par trappsteg inom organisationen eller göra något helt annat. Jag var dessutom halvvägs i yrkeslivet och kände lite så som jag tror att många i min ålder gör: ”Ska jag hålla på med samma sak i 20 år till?”
Så varför just polis? Det är en fråga som Andreas också ställt sig själv.
– Jag har nog ändå alltid tänkt lite på polisyrket men slagit bort det av två skäl: jag gjorde vapenfri militärtjänst vilket jag trodde skulle bli ett problem – och jag antog även att jag var för kort för att bli polis. Då tanken slog mig på riktigt, att jag kanske skulle försöka komma in på polisutbildningen, var det sista dagen att skicka in ansökan för den perioden.
Andreas skrattar när han fortsätter:
– Jag kan vara ganska impulsiv och kvick ibland. Jag var nära att skriva in mitt personnummer och klicka ”sök”. Men sedan tänkte jag att det nog var bra om jag pratade med min fru först.
Därefter gick det ett år in-
nan Andreas faktiskt sökte, men han tog upp saken med sin fru ganska omgående.
– Jag rådfrågade också en bekant som är polis och han ropade i telefonluren: ”Sök!” Efter att jag hade gjort alla tester och insåg att jag kanske faktiskt skulle bli antagen, kändes det väldigt kul. Tiden som aspirant är bland det roligaste jag varit med om i livet. Allt var nytt! Att byta yrke kan verkligen bli en nytändning i livet. Det piggar upp. Men även det nya jobbet blir så klart vardag.
Vet inte vad som väntar
Helt färdig med polisutbildningen var Andreas i november förra året, 49 år gammal. Idag är han områdespolis i Lysekil och mycket fokus ligger på att arbeta brotts-
förebyggande.
– Som präst är jag tränad att lyssna på andra människor. Att jag också jobbat mycket med ungdomar och konfirmander har varit lärorikt och något jag har nytta av nu. Det roligaste med polisyrket är att man aldrig vet vad en dag kommer att innebära. Man vet inte vad som väntar. Det är också intressant att möta människor i alla möjliga situationer.
Efter en kort paus lägger Andreas till:
– Det finns så mycket som är roligt med detta jobb. Men när man får göra skillnad och hjälpa andra, då är det som bäst. En av de nackdelar som finns är att inte alla älskar poliser. Jag blev hotad en gång i somras – det är tyvärr vardag för många av kollegorna. Men de flesta människor vi träffar blir ändå glada när de ser oss.
Andreas ler en aning när han konstaterar att det i efterhand absolut känns som att valet att byta bana var det rätta. Samtidigt menar han att det finns många fler likheter mellan präst och polis som yrken än vad man kanske kan tro. Båda jobben handlar till stor del om att möta och samtala med människor och att hjälpa andra, vilket alltid drivit Andreas.
– Fast det har inte varit en spikrak väg. Jag har känt tvivel. Under polisutbildningen ställde jag mig frågan många gånger: ”Vad har jag gett mig in på?”
Nytta av sin bakgrund
Även vid dessa tillfällen har dock Andreas haft nytta av sin bakgrund och tro. Han nämner särskilt en omexamination som han tvivlade på att han skulle klara av.
– Men varje morgon brukar jag läsa morgonbön och ett avsnitt ur Bibeln. Och just den dagen handlade bibelorden om något som jag kunde se som en uppmuntran.
Återigen med ett skratt förklarar Andreas att han numera i församlingslivet ofta tituleras polisen och i sin jobbvardag iklädd blå uniform inte sällan blir kallad prästen. Det är ingenting som stör honom.
– Jag har alltid blivit positivt mottagen inom polisen, min bakgrund har inte varit något som helst problem utan snarare en tillgång. Åker jag bil med nya kollegor är det många som ställer nyfikna frågor om hur jag egentligen tänkte. Men de flesta köper resonemanget att det är en styrka att ha den bakgrund jag har.
Att ha en fot kvar i kyrkans värld är något som känns viktigt och betydelsefullt för Andreas. Tidigt tog han reda på om det skulle vara möjligt.
– Och när jag pratade med min biskop om ändring i yrkesvalet sa jag att jag ser mig som präst oavsett vad jag jobbar med. De ränderna går aldrig ur. Jag har inte valt bort min grundkallelse. Men jag har inte längre enskilda samtal och bikt – där krockar tystnadsplikten som präst med att jag i rollen som polis har anmälningsplikt.
