Staffan de Misturas: ”Jag bestämde mig när jag såg pojken dödas”

Viktiga mäns biografier kan bli en smula långrandiga men Staffan de Misturas är som en äventyrsroman. Den har nyligen publicerats och journalisten Erik Ohlsson, som hållit i pennan, har lyft ut 30 episoder ur ett mer än 50-årigt yrkesliv i FN:s, fredens och det humanitära biståndets tjänst.

Mest känd blev Staffan de Mistura som FN:s sändebud i (den ännu olösta) Syrienkonflikten, åren 2014–2019. Dessförinnan hade han hunnit med mycket annat. I boken får vi följa hur Staffan letar efter flyktingar i irakiska träskmarker, åker flodpråm genom laglöst territorium med mat till svältande i södra Sudan, dumpar vetesäckar över Tchad från ett gammalt plan med en alkoholiserad norrman vid spakarna, är på hemligt uppdrag i Laos förklädd till opiummissbrukare, undsätter tusentals flyende filippinska hembiträden under Iraks invasion av Kuwait, lyckas få ut 4 600 albanska ambassadockupanter (och en hund) ur landet eller bistår barnen i det belägrade Dubrovnik. Med mera.

Det är den ena osannolika situationen efter den andra. Som när Moder Teresa i egen bräcklig person, mirakulöst dyker upp i Sudans huvudstad Khartoum och hjälper Staffan ur en svår knipa.

Vi har alltså att göra med en mycket terränggående diplomat. Även om han gjort sin beskärda del av mingel under kristallkronor och förhandlande om ord i avtalstexter har det också varit mycket amöbadysenteri, gerillaledare, korruption, primitiva farkoster, mördande hetta, vägspärrar, krypskyttar och panikslagna, hungriga folkmassor. Livsfara helt enkelt. Så vi börjar där, med frågan om hur man blir modig.

Skottsäker väst

– Jag har varit rädd många gånger. Fast rädslan går snabbt över i en konstruktiv vrede över hur civila kommer i kläm i konflikter,  säger Staffan de Mistura.

Vi sitter i olika länder så intervjun sker digitalt och i kameran visar han upp den vita skottsäkra väst med blått FN-märke han burit i några av världens värsta oroshärdar.

– Jag har faktiskt aldrig blivit träffad men ett par kollegor har klarat sig på grund av västarna. De är bra de här, konstaterar han sakligt.

– På mina uppdrag har jag alltid haft med en ljusblå FN-keps som jag satt på mig i utsatta situationer, så att alla förstår vem jag representerar. Under kriget i Kosovo exempelvis, gick jag till fots ut i ingenmansland vid gränsen mot Albanien för att uppmuntra skräckslagna kosovoalbanska flyktingar att våga sig över till den albanska sidan. Min keps signalerade till krypskyttarna som fanns på den serbkontrollerade sidan att om ni skjuter på den blå mannen så skjuter ni på FN.

– FN:s färg och symbol har varit allmänt respekterad ute i världen, ungefär som Röda korsets. Tyvärr utgör FN-emblemet inte samma skydd längre. Det är därför flera av mina kolleger har blivit mördade, tillägger Staffan de Mistura.

Han talar om kontrollerad rädsla.

– Utan rädsla blir man en cowboy och utsätter andra för fara. Det gäller att analysera situationen och ta kalkylerade risker. Det är sunt att vara rädd men du måste ha självkontroll. Annars

känner dina medarbetare och de du ska bistå att här saknas ledarskap. Jag har lärt mig kontrollera min rädsla.

– Hur? Först och främst behöver man vara i fysisk form. Kunna springa, helst i zickzack för att undgå gevärseld. Så jag ser till att träna, säger han och låter mobilkameran panorera över gymredskapen i ett hörn av det kontor i Bryssel han ringer från.

– Sedan behöver man vara i psykisk balans. Jag brukar göra meditativa andningsövningar varje dag. Även i ett akut läge, när man blir rädd eller arg, när folk ljuger och manipulerar, då hjälper det att djupandas för att inte göra eller säga något överilat.

Flydde till Sverige

Att Staffan valde världen som arbetsplats har med hans bakgrund att göra. Den är formad av uppbrott. Pappa, Emilio de Mistura, kom från en gammal italiensk adelsätt i Dalmatien, ett område i nuvarande Kroatien. Världskrigen var inte nådiga mot Dalmatien och förödande för släkten de Mistura. I samband med andra världskriget utsatte den nya kommuniststaten Jugoslavien den italienska minoriteten för etnisk rensning och beslagtog dess egendom. Staffans farbror tillhörde dem som mördades.

Emilio, som varit officer i det italienska kavalleriet, hatade dock Mussolini i Italien lika mycket som Tito i Jugoslavien, så han gick i landsflykt och tog sig till det mest demokratiska land han kände till, Sverige.

Där etablerade han sig som affärsman, träffade den paranta Birgit Jonson från Lidingö, gifte sig och fick två söner. Staffan tillbringade sina första år i Stockholm innan familjen flyttade till Italien, först till Capri och sedan Rom.

– Kriget gjorde pappa statslös. När vi var ute och reste kunde jag, som liten pojke med mitt svenska pass, gå rakt igenom alla passkontroller medan han, som bara hade ett FN-intyg om att han var politisk flykting, alltid togs åt sidan och förhördes. Jag fick en glimt av hur det är att vara flykting.

Det svenska arvet är viktigt. Staffan firar Lucia var han än befinner sig. Ett år råkade det vara på en vansklig misson i irakiska Kurdistan där han och hans medhjälpare bodde i enkla tält, med latringropar som de grävt själva. På kvällen den 13 december klädde han dock upp sig så gott det gick, tog fram dalahästen han alltid har i packningen och en Lucia-figur han fått av mamma, åt middag i sitt tält och högtidlighöll detta helgon som förbinder hans båda hemländer, Sverige och Italien.

– Sådana små ritualer hjälper mot ensamheten, för ute på uppdrag är det lätt att känna sig ensam.

Han har hamnat i situationer där han varit helt utlämnad och haft i princip alla emot sig.

– För att få fram livsmedel i inbördeskrig har det hänt att jag kommit på kollisionskurs med både regeringen och motståndarsidan och närapå även mina överordnade på FN som någon gång tyckt att jag gått för långt. Då fick jag påminna mig: Vem jobbar jag för? Är det för cheferna på FN? Är det för att främja min egen karriär? Nej, jag jobbar för de nödlidande.

Något som också hjälpt Staffan de Mistura genom åren är hans katolska tro.

– När det är svårt att orka med världens elände, när man undrar varför oskyldiga bombas medan den kambodjanske diktatorn Pol Pot kunde få dö stilla hemma i sin säng efter att han låtit mörda 800 000 av sina landsmän, då tänker man att det kanske, kanske kommer att skipas en slags rättvisa i en annan tillvaro, filosoferar han.

Följde pappas råd

Som ung ville Staffan bli läkare. Pappa tyckte att sonen, som redan talade många språk, borde bli diplomat, “en
läkare för länder” som pappa sa.

– Det är en bra liknelse. En läkare överger aldrig sin patient hur hopplöst läget än är. Kan läkaren inte bota så försöker han eller hon åtminstone lindra. Även om man inte lyckas skapa fred i ett konflikthärjat land, kan man försöka få fram nödhjälp som ger lindring för en plågad befolkning. Man får aldrig ge upp! utropar Staffan.

Det avgörande beslutet att viga sitt liv åt FN tog Staffan vid 19 års ålder. Han hade som praktikant fått följa med några tjänstemän från FN:s livsmedelsprogram till Cypern. Där sköts en åttaårig fotbollsspelande pojke till döds precis framför deras fötter, nära den gröna linje som skilde grekcyprioter från turkcyprioter. För Staffan stod det klart att han måste ägna sig åt att försöka motverka grymheter som denna.

Under åren har han jobbat åt flera FN-organ, bland annat FN:s Livsmedelsprogram och FN:s Barnfond men även varit utsänd direkt av generalsekreteraren på diplomatiska uppdrag. Just nu är han FN:s speciella sändebud i konflikten om Västsahara som pågått i decennier i nästan total mediaskugga.

Yrkesvalet har inte bara medfört fysiska risker, det har även haft ett högt privat pris.

– När jag var 28 och återvände till New York efter sex månader i Vietnam, visade det sig att min svenska flickvän hade gett sig av. Hon hade tolkat min långa bortavaro som ointresse. Då fanns ju inte alls de kommunikationer vi har idag och jag hade inte vetat hur länge jag skulle bli borta när jag for.

Staffan de Mistura hann bli 48 innan han gifte sig.

– Min dåvarande hustru jobbade på FN:s Flyktingkommission i Genève och hade stor förståelse för mina arbetsvillkor. Men det var tufft ändå. Jag kunde bli utskickad med åtta timmars varsel utan att veta om jag skulle behöva stanna några veckor, ett halvår eller flera år. Så äktenskapet höll inte.

– Och våra döttrar var, begripligt nog, ganska bittra när de var i tonåren. “Varför åker du till dessa farliga platser och riskerar livet? Är vi inte viktiga för dig?” undrade de. I dag kan de se mina val på ett annat sätt och är nog lite stolta.

För fyra år sedan gifte sig Staffan med sin nuvarande fru, Geneviève. Hon är inredningsdesigner och har sin bas i Bryssel men har tidvis bott med Staffan i New York och Kabul.

Världens svåraste jobb

2014 fick Staffan de Mistura ett drömjobb – intendent på Axel Munthes Villa San Michele, det legendariska svensk-
italienska kulturcentret på Capri, ön där Staffan tillbringat några barndomsår och dit mamma Birgit flyttade sedan hon blivit änka. Hon var en stor personlighet och det finns en liten emaljskylt på en bar på Via Roma som meddelar att här brukade markisinnan de Mistura varje dag inta sin cappuccino.

På denna paradisö skulle Staffan få pusta ut från världspolitikens rök och damm och främja förbindelserna mellan sina två hemländer. Geneviève var lika entusiastisk.

Då ringde FN:s generalsekreterare och bad honom åta sig uppdraget att medla i Syrienkonflikten, något som två FN-veteraner redan gått bet på. Staffan tackade nej. Men ringde tillbaka dagen därpå och sa ja. “Världens svåraste jobb” kallades det i internationell press. Det var med sorg Staffan de Mistura gav upp San Michele men han kunde inte vända ryggen åt det kall han känt sedan dagen han bevittnade den cypriotiske pojkens död: Att vara en läkare för länder. Han lyckades inte skapa fred i Syrien men några små framsteg gjordes ändå, konstaterar han.

Blir man då inte cynisk och förhärdad av att möta så mycket ondska och oförsonlighet? Staffan de Mistura framstår snarare som en glad person, optimistisk och kreativ i problemsituationer.

– En kris innebär också alltid en möjlighet, säger Staffan och lyckas få det slitna uttrycket att låta som något annat än en kliché. Han applicerar det även på sitt eget liv och menar att katastroferna som drabbade släkten de Mistura ändå lett till något gott.

– Annars hade jag väl gått där i Dalmatien och ägnat mig åt jordbruk och jagat i skogarna.

I stället för en tillbakalutad godsägartillvaro blev det ständiga utryckningar till det ena kaoset värre än det andra. Men det har varit spännande och mycket meningsfullt. Eftertänksamt berättar han om när han under livsfara lotsade in förnödenheter till det belägrade Dubrovnik (som ligger i just Dalmatien) och flyktingar ut därifrån. Han insåg att han undsatte ättlingar till människor som varit inblandade i fördrivningen av hans egna släktingar. Men det spelade ingen roll för honom. Man kan inte tänka så. Då blir det aldrig fred.

– Barnen i Dubrovnik var offer, precis som italienarna i Dalmatien var långt tidigare.