Margoth, 81, öppnade tanternas museum: ” Ingen tyckte jag var knäpp”

Hovslagaren och mjölkprovaren och några till har bott i stugan som nu är ett tantmuseum i det fridfulla Ramsele, fem mil från Umeå. Mellan träden fladdrar tvätten i vinden, och intill husväggen lyser en pelargon i klaraste rött. Utanför står ett handvevat redskap som kvinnorna använde för att vrida ur den blöta tvätten som de sköljt nere i Umeälven.

– Kom in så får ni träffa tanterna, säger Margoth och berättar ivrigt om hur varmt mottagen hon alltid blev när hon som flicka stack in näsan hos tanterna i byn.

Hon minns att hon alltid var noga med att niga. Tant Ida var populär. Hon var byskolans mattant och alla älskade när hon lagade rätten som kallades “Korven under”, korvbitar i äggstanning.

Tant Marie brukade skrämmas med att hota med “Svarta damen” om man inte gick hem i tid på kvällen. Tant Tekla bakade goda kakor.

– Kvinnorna tog ett kollektivt ansvar för byns ungar, minns Margoth. De såg till att barnen kom i tid till skolan och man fick alltid en smörgås om man var hungrig.

Den varma känslan och öppenheten mellan grannarna ville Margoth lyfta fram när hon för några år sedan gick i pension efter ett långt yrkes­liv som sjuksköterska och lärare inom vården.

Alla ville hjälpa till

Hon kom på idén till ett tantmuseum och bad alla i byn att leta efter föremål som kvinnorna använt i hushållen – och som skulle kunna berätta något om hur de levde förr i tiden.

– I hembygdsmuseer hittar man oftast männens verktyg, jag ville lyfta fram kvinnornas vardag, berättar Margoth med smittande entusiasm när hon visar runt bland föremålen i det lilla köket.

Här satt hon ofta och såg på när kvinnorna arbetade medan männen var i skogen. Vedspisen var husets hjärta. Där hängdes klutar – blöjor – på tork och där kokades den viktiga kaffetåren.

Margoth visar en trälåda som användes för att klyva sockertoppar i mindre bitar. I taket hänger en tulla – en vagga där det minsta barnet vaggades – tullades – till sömns. Med separatorn med namnet Viola skiljde man grädden från mjölken. Någon har donerat en konserveringsapparat som användes för att kalv- och älgköttet skulle hålla länge. På väggen hänger en bonad med den broderade texten: “Tiden går, och kärleken till hemmet består.”

I alla de små rummen finns byns tanter – i alla fall deras klänningar och hattar. De blir plötsligt väldigt närvarande. Där hänger tant Ida, tant Helga, tant Ingrid och tant Dagmar, kvinnor som levt sina liv i Ramsele. Ofta var det deras finklänningar som bevarats på någon vind. Det var vanligt att det kom hemsömmerskor när något särskilt elegant skulle sys till examen eller bröllop.

Här levde man på småjordbruk och skogsavverkning, men antalet invånare i Ramsele har stadigt sjunkit – nu bor drygt 900 personer i byn.

Margoth har alltid älskat landskapet och människorna, och känner en särskild samhörighet med äldre damer efter alla år inom vården. Med tantmuseet vill hon lyfta fram kvinnornas tysta kunskap i ljuset.

Hur hann kvinnorna allt?

– Ingen teknik i världen kan ersätta den där fingertoppskänslan som gör att du vet när jordgubbarna behöver mer vatten eller när vedspisen är tillräckligt varm för ett brödbak. Och hur hann kvinnorna med allt? De stickade, sydde och vävde mattor och bonader, oftast en stund på kvällen när barnen sov och gubben var tyst, berättar Margoth.

– Ingen tyckte att jag var knäpp som ville skapa ett museum över kvinnorna i byn. Det var roligt att så många ville hjälpas åt och bidra med föremål, säger Margoth med värme och tacksamhet.

Vill man besöka museet kan man ringa innan eller knacka på hos Margoth som bor i huset intill. Hon är glad över varje besökare, och passar på att be om ett litet bidrag till en byskola i Zambia.

– Museet tillhör alla i Ramsele, säger Margoth.

För här har man alltid hjälpts åt. “Hur det än är man gett hjalpes åt”, har varit ett ofta uttalat motto på Degerforsmål, nedärvt sedan generationer i byns mentalitet och invånarnas förhållande till varandra.

Trots att Margoths tre barn finns i Göteborg med sina familjer vill hon inte lämna hembygden i Västerbotten, inte ens sedan hon blivit änka.

Men hon har det aldrig långsamt, säger hon.

– När jag känner mig ensam tar jag med en kopp kaffe och sätter mig och pratar med tanterna en stund