• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Exklusivt! Icakuriren hemma hos statsministern: ”Jag ringer min mamma varje kväll”

    Plötsligt har vi ett krig i vår närhet. Lägg till klimatförändringar och pandemi – ytterligare två kriser som påminner om att vi inte är osårbara. Hur ska vi stå pall?
    Ja, ansvaret vilar tungt på Magdalena Anderssons axlar. Icakuriren träffar kvinnan som för alltid skrivit in sig i historieböckerna – Sveriges första kvinnliga statsminister.

    Exklusivt! Icakuriren hemma hos statsministern: ”Jag ringer  min mamma varje kväll”
    – Till slut blev jag statsminister. Men det i sig har inte varit ett mål, utan drivkraften har varit att bidra till ett rättvisare Sverige, säger Magdalena Andersson när vi träffar henne.

    Egentligen borde vi ha setts i skogen, det är ju där Magdalena Andersson trivs allra bäst. Men tiden räcker inte riktigt till. Istället har Icakuriren blivit inbjuden till Sagerska huset, som är statsministerns officiella bostad. Husfrun Margaretha serverar kaffe och passar samtidigt på att dra upp Moraklockan. Det har varit helg och klockan har stannat på tjugo minuter över fem. Margaretha har hunnit med fyra statsministrar under sin tid i Sagerska. Vilken är trevligast? Margaretha skulle nog inte ha det jobb hon har om hon inte vore en diplomat. Hon lever i nuet, förklarar hon. Hon trivs alltid bäst där hon är just nu. Och tillägger att Magdalena är rak, trevlig och lätt att ha med att göra. 

    Samtalet bryts av kjudet av hastiga kackar i trappen. Statsministern gör entré. Blond page, blå dräkt och naturlig pondus. Hur har livet förändrats sedan hon fick sin nya titel?

    – Det är klart… att jobba hårt och att det jag gör granskas, det är jag van vid. Men som statsminister har jag ju det yttersta ansvaret. Så visst är det en skillnad. 

    Dessutom har det varit en speciell start. Det hann inte ens gå tre månader innan Ryssland invaderade Ukraina. Sedan dess har de säkerhetspolitiska frågorna stått högt på Magdalenas
    agenda. Har hon jobbat dygnet runt? 

    – Jag har nog funderat mer eller mindre dygnet runt. Men man måste förstås äta, sova och träna också. Så det gör jag. Man får inte köra slut på sig i början av en krissituation. 

     

    10 000 steg om dagen

    Hon sover sina åtta timmar och går sina 10 000 steg. Minst. Hon är en sån som kan sova när och var som helst. Och hon gillar att promenera, det är då hon tänker som bäst. Hon går gärna tillsammans med andra, de närmaste medarbetarna kan räkna med god kondition och en portion dagsljus. 

    På Socialdemokraternas Youtube-konto ligger ett kul klipp. För ett par år sedan, då Magdalena fortfarande var finansminister, knallade hon runt med mikrofon på stan och frågade ungdomar om de kände igen henne. Det gjorde de inte. Inte ens han som pluggade statskunskap. Om hon hade gjort samma utfrågning i dag skulle svaren sannolikt bli annorlunda. 

    – Av naturliga skäl är det ett stort fokus på mig som statsminister. Dessutom är det mycket som har hänt den senaste tiden, dels i och med statsministeromröstningen, dels i och med kriget. Vi lever i en dramatisk tid som sätter politiken – och mig – i fokus. 

     

    "Tonårstjejer kommer fram"

    Magdalena Andersson har för alltid skrivit in sig i historieböckerna. Frågan är nästan fjuttig, det är ju trots allt inget sportevenemang det handlar om, men: Hur känns det? Hur känns det att vara den första kvinnan som statsminister efter hundra år av allmän rösträtt? 

    Hastiga klackar i trappen. Statsministern gör entré. Blond page, blå dräkt och naturlig pondus.

    – Det är inget som jag går och tänker på i vardagen. Jag tyckte också att det var viktigt att krossa glastaket, men att det råkade bli just jag… det var inte det centrala. Men jag förstår förstås att det finns en stark symbolik i att vi har en kvinnlig statsminister och att den symbolen är jag. Tonårstjejer kommer fram och vill ta foton tillsammans med mig, och föräldrar kommer fram med sina döttrar och förklarar att Sverige numera har en kvinnlig statsminister. 

    Än så länge har det gått bra för Magdalena Andersson. I en orolig omvärld har svenskarna slutit upp bakom henne, och förtroendet närmar sig rekordnivåer. Hur förhåller hon sig till opinionssiffror?

    – Med stor ödmjukhet. Opinionssiffror kan gå upp och de kan gå ner. Dem får man ta med en nypa salt. Det är klart att det är roligt när siffrorna ser bra ut, men jag vet att det kommer tider då det ser annorlunda ut. Det är en stor opinionsundersökning som räknas – nämligen den på valdagen. 

    På grund av kriget har det blivit ovanligt mycket internationellt arbete de senaste månaderna. Ena dagen är Magdalena i Bryssel, nästa snackar hon med USA:s president i telefon. Hon känner sig hemma i de internationella sammanhangen, det tackar hon utlandsstudier, och – förstås – sju år som finansminister för. Hon har långsamt, och ovetandes, skolats in i den här rollen. Dessutom trivs hon i rampljuset, det ger energi snarare än ångest, tycker hon. Och till slut blir politiskt arbete också en vardag, och det är inte så konstigt att hon känner vissa internationella politiker rätt väl vid det här laget. 

    – De som, liksom jag, har varit finansministrar tidigare och som numera är stats- och regeringschefer känner jag bäst. Jag jobbade nära Olaf Scholz, Tysklands förbundskansler när vi båda var finansministrar. Belgiens premiärminister Alexander De Croo var också finansminister tidigare. Och Italiens finansminister var centralbankschef, honom träffade jag regelbundet i Bryssel. De nordiska statsministrarna har jag förstås ett nära samarbete med. Dessutom kommer jag väldigt bra överens med Frankrikes president Emmanuel Macron. 

     

    "Vi skickar sms"

    Är det någon du umgås med privat?

    – Nej, just nu umgås jag nästan bara med min man och mina barn. Det är intensiva tider och de flesta stats- och regeringschefer har fullt upp. Men det händer att vi skickar sms till varandra. Om någon har gjort eller sagt något bra kan jag kommentera det. Och jag får själv sms. 

    Hur går ett samtal med till exempel Joe Biden till? De första trevande orden? Avslutet? 

    – Även om han är USA:s president och jag är Sveriges statsminister så är vi ju bara människor. Man säger hej precis som man gör i vilket samtal som helst. Oftast hör det till att kommentera vilket bra samarbete länderna emellan har. Och sen är det ju ofta någon sakfråga som vi ska tala om. Innan man lägger på kanske man återigen kommenterar det goda samarbetet. 

    Magdalenas röst är lugn och trygg. Hon är förvånansvärt närvarande. Det här är Icakurirens tid. Ingen mobiltelefon som stör, ingen medarbetare som sticker emellan med ett snabbt ärende. Magdalena svarar välformulerat och rappt på frågorna. Hon fastnar inte i ovidkommande svammel, matematikern i henne gillar nog att hålla sig kort, tänker jag. De flesta jag pratar med beskriver henne på ungefär samma sätt. Som en rättfram och rakryggad vinnarskalle med ett påtagligt hjärtligt drag. 

    – Magdalena är närvarande, rättvis och varm. Även om jag har varit här en kort tid så har jag fått uppleva hennes omtänksamhet, säger pressekreteraren när chefen är utom hörhåll. 

    Samtidigt är de flesta överens om att Magdalena inte har några problem med att säga vad hon tycker. Hon har heller inget behov av att vara till lags och hon flabbar inte i onödan. Jag gjorde nyligen en intervju med energiminister Khashayar Farmanbar. Han vittnade också om Magdalenas raka stil. I samband med att han tillfrågades om att bli minister förhörde han sig om hur våren skulle se ut. Han hade en sedan länge inbokad skidresa med hans gamla kompisar, en kär tradition som han håller hårt i, fanns det några förutsättningar att den skulle kunna bli av? Nej, löd statsministerns svar. Skidresor är inte prioritet under ett valår. 

    Magdalena Andersson trivs i rampljuset, det ger energi snarare än ångest, tycker hon.

    Gick det till så? Magdalena betraktar mig lugnt med sina stora, blå ögon. 

    – Ja, det är klart. Om man ska bli minister måste man vara beredd på att lägga om planeringen. Jag är som jag är också som chef – rak och tydlig. Men jag hoppas att mina medarbetare märker att jag tycker om dem. Jag har lätt för att tycka om människor.  

     

    Firade 50 med pizza

    Andra vittnar om chosefria "Magda". Som serverar pizza på sitt eget femtioårskalas och fortfarande hänger med samma gamla barndomskompisar som hon drog trehjuling med på Murkelvägen i Norby, den förhållandevis välbärgade stadsdelen i utkanten av Uppsala där hon växte upp. Magdalenas företrädare var svetsare, själv är hon utbildad på prestigeskolor. Hon var toppstudenten på Handelshögskolan som började doktorera och som gästforskade i nationalekonomi i både Wien och på Harvard. Men som hoppade av den akademiska karriären och gick in i politiken.

    – Att jag skulle ägna mitt liv åt att göra det jag kan för att Sverige ska bli ett rättvisare och bättre land, det är en drivkraft som jag har haft hela livet. Jag har alltid vetat att det är det jag vill göra med mitt liv, men från vilken position har i ärlighetens namn spelat mindre roll. Till slut blev jag statsminister. Men det i sig har inte varit ett mål, utan drivkraften har varit att bidra till ett rättvisare Sverige. Det har jag med mig sedan jag var barn och satt i tv-soffan och tittade på Rapport med mina föräldrar, men också när jag såg mig omkring i området där jag växte upp. Jag insåg att det spelade stor roll vilka föräldrar man hade och om man föddes till kille eller tjej. Det kunde vara avgörande för en människas möjligheter att växa och utvecklas. Jag tyckte att det var orättvist, det gjorde mig arg och upprörd. Det är samma känsla som driver mig när jag går till jobbet i dag. 

     

    Ringer mamma varje dag

    Att rättvisetankarna ledde henne så långt förklarar hon med att hon har varit på rätt plats vid rätt tillfälle och att hon har jobbat hårt. Dessutom spelade uppväxtmiljön en viktig roll. Magdalena är ensambarn till två samhällsengagerade föräldrar. Mamma Birgitta var gymnasielärare i samhällskunskap, och pappa Göran universitetslektor i statistik. Hon har alltid stått dem nära. 

    Du ringer din mamma varje dag. Det är imponerande, det är mer än vad jag gör. 

    – Du kanske har syskon, det har ju inte jag. Men ja, jag ringer henne varje kväll klockan åtta. Ibland ringer jag bara för att säga att jag inte hinner prata, ibland kan vi prata i tjugo minuter, en halvtimme. Jag vill höra hur hon mår, jag vill checka läget. Men det är också roligt att prata politik med henne. Hon läser tidningarna mer noggrant än jag – UNT och Dagens Nyheter – och hon brukar rekommendera olika artiklar. 

    När Magdalenas pappa Göran var 56 år fick han diagnosen alzheimer, och tio år senare gick han bort. 

    – Det var fruktansvärt, kanske framför allt åren innan han fick diagnosen. När han själv förstod att allt inte stod rätt till. Det är hemskt att vara medveten om att man tappar förmåga efter förmåga. Från att man kan köra bil till att läkaren säger att man ska sluta. Från att man går och handlar till att man inte minns vad det var man skulle köpa. Från att man tar en promenad i kvarteret till att man en dag inte hittar hem. Till slut tog han – på uppmaning av sin arbetsgivare – kontakt med läkare. Diagnosen i sig var inte så dramatisk, vi hade ju förstått att något var fel. Nu fick vi ett ord på vad det var som inte stämde. 

    Magdalenas ögon tåras. Hon var onekligen pappas flicka, dessutom tycker hon synd om sin mamma som miste sin livskamrat. 

    – Det var otroligt tufft för mamma, hon jobbade ju heltid när pappa blev sjuk. Vi fick dock ett fantastiskt stöd från kommunen, först i och med dagverksamheten och sen, när han inte längre klarade av att bo hemma, plats på ett demensboende. Samhället fanns där när vi var som mest sårbara. Det ser säkert väldigt olika ut i olika kommuner i Sverige, men för oss fungerade det precis som det ska.

    Samtidigt minns hon de där åren med värme. Det var så mycket kul som hände, hon både gifte sig och fick sitt första barn.  

    – Livet är ju så, det kan vara fantastiskt och fruktansvärt på samma gång, det är huller om buller. Och så var det då. Både och, samtidigt. 

     

    "Min stora sorg"

    Tack vare hängiven personal på demensboendet kunde pappa Göran vara med på Magdalenas bröllop. Han hängde kanske inte med i allt som sades i talen, men han var glad över att få sitta jämte sin dotter under den här speciella dagen. Han var också lycklig över sitt första barnbarn, men när Magdalenas dotter föddes ett par år hade han sjunkit allt djupare in i sin sjukdom. 

    – Det är min stora sorg. Att barnen inte får vara med sin morfar som hade älskat dem jättemycket. Samtidigt, och det tycker jag är viktigt att påminna om, stod vi varandra nära ända till slutet. Det var alltid en glädje att hälsa på honom. Även när vi inte längre kunde prata så kunde vi fortfarande kramas och hålla i handen. Man kan känna en stark närhet och ha det fint tillsammans också med en människa som är väldigt sjuk. 

    Vår reporter Anna Wahlgren träffade Sveriges statsminister Magdalena Andersson.

    Tänkte du på honom när du blev utnämnd till statsminister?

    – Nej, det kan jag inte säga. Det är klart att han skulle ha varit stolt över mig, men för honom var det mycket viktigare vem man är som person än vilken position man har. Det finns andra tillfällen då jag saknar honom – när barnen tog studenten, tog körkort, fick sitt första jobb... Och när min son började läsa statistik på universitetet, det hade gjort morfar glad och stolt. 

    Hur har dina föräldrar inspirerat dig att vara förälder? Vad har de lärt dig?

    – Kärlek. 

    – Föräldrars villkorslösa kärlek. Det är ändå det som är grunden, det är centralt i att forma trygga personer. Det är det som har gjort att jag har en stark grundtrygghet. Man kan förstås bli trygg på andra sätt också, men kärleksfulla föräldrar underlättar. Kärlek är en genväg till personlig trygghet. 

     

    Klokare av att träffa andra

    Hur ser hon på sin egen privilegierade uppväxt jämfört med de grupper där Socialdemokraterna har tappat väljare till andra partier? Magdalena konstaterar att hon hade en fantastisk barndom, men att hon inte är blind. 

    – Jag växte upp i ett Uppsala där man umgicks med människor med olika bakgrunder. Skolorna var blandade på den tiden, vilket jag verkligen tyckte om. Jag skulle aldrig ha valt bort min högstadieskola. Jag tror att man generellt blir en klokare person av att träffa olika slags människor. Dessutom var mamma den första i sin släkt som tog studenten. Så jag har på nära håll sett att människor kan leva under olika förutsättningar. 

    Från kärleksfulla föräldrar till ett kärleksfullt äktenskap. När Magdalena pluggade på Handelshögskolan träffade hon Richard. En närmare två meter lång friluftskille med hästsvans. Hon tyckte att han var "supersnygg". Men hur är han som person?

    – Oj… snäll och kärleksfull. Och så har han väldigt mycket energi och livsglädje. Våra gemensamma intressen har gjort livet roligt och lätt. Vi tycker båda om friluftsliv och är intresserade av politik, ekonomi och samhällsfrågor. På så sätt har det varit enkelt, det blir färre kompromisser om man är intresserad av samma saker. 

    För ett ensambarn är dessutom vännerna ovärderliga, påpekar Magdalena. Hon håller hårt i sina gamla barndoms­kompisar. I takt med att hon blivit en publik person har de gamla vännerna blivit ännu viktigare. 

    – För att de är kompis med mig, inte med statsministern. Att vi har hängt ihop så länge beror förstås också på att vi har roligt ihop. Vi är extremt olika, det är kul. Jag tycker otroligt mycket om dem. 

    Jag berättar att vi nog har varit bjudna till samma femtioårstillställning i Uppsala. Hon – med Säpovakterna i släptåg. 

    – Aha, den med sjuttiotalstema? Jag minns att jag gick till Myrornas i Värtahamnen och shoppade sjuttiotalskläder. 

    Är du besvärad i sådana sammanhang?

    – Lite. På en större fest blandas folk som jag känner med dem jag inte känner. Då slappnar jag inte av helt och hållet. 

    Du blir inte jättefull?

    – Nä, men det vet jag inte om jag hade blivit annars heller. 

    Men du har – otippat nog – varit rökare? 

    – Absolut. Jag rökte ett halvt paket om dagen, men slutade när jag blev gravid med första barnet. Sedan feströkte jag i några år, men det slutade jag med när jag körde Vasaloppet. Man kan inte träna till Vasaloppet och röka, det går liksom inte ihop. Jag har kört Vasaloppet en enda gång och det tog väldigt lång tid. Jag kommer aldrig att avslöja tiden. Men jag kan säga så här: det tog lång tid. 

    Alltid i tjänst

    Valet närmar sig. Men först väntar en sommar. Hinner en statsminister ens ha semester? Jo, hon kommer att behöva ha lite ledigt för att orka med sluttampen av valrörelsen. Hon hoppas kunna vara på Harpsund, hon vill cykla, paddla och ge sig ut på långvandringar som inkluderar korvgrillning. Hon är däremot ingen pysslare, även om hon tycker om att fantisera om vad hon skulle kunna göra. Hon tittar gärna på Ernst på tv, och hon är en trogen medlem i Facebookgruppen Återbruka mera. Och det är maken som lagar den mesta maten, allt han lagar är gott, tycker hon. Middagen får gärna avslutas med österrikisk ost, en favoritlast sedan tiden som student i Wien. 

    – Men som statsminister är man förstås alltid i tjänst. 

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!