Rennie Mirro om livskrisen: ”Jag var snabb på att be alla dra åt helvete”

Han kanske inte precis dansar in med barnvagnen, men nog syns det att Rennie Mirro, 50, har kontroll på sin kropp. Lätt hivar han upp den lilla 10-månaders Nia med en arm och rörelsen känns mjuk och nästan koordinerad.

Rennie Mirro är mitt i sin stora Riksteater-turné “Dansa Rennie!” och är bara hemma och mellanlandar för att vila och inte minst få några lediga dagar med familjen. 48 föreställningar runt om i landet är ett tufft program, inte minst för en pensionär… 

– Haha, du tänker så! Jo, en dansare går ju egentligen i pension vid drygt 40, så det är ju lite övertid, säger Rennie Mirro och fixar snabbt lite mat åt den väldigt förnöjda Nia som sedan sover stilla största delen av intervjun.

Det är just slutet på danskarriären som också är föreställningens kärna. Här möter han sin egen mammas röst, psykoterapeuten Francine Lee Mirro-
Finer, som ställer svåra, roliga och ganska provocerande frågor till sin son: “Om du inte kan arbeta som dansare, vem är du då?” … “Hur ska du betala din hyra nu?” Med humor och allvar bidrar sedan Rennies svar till att veckla ut en spännande berättelse om hans liv i showbiz. Mitt i livet, mitt i karriären –  men också mitt i något helt nytt.

50-årsdagen i januari var inte bara ett roligt kalas, utan också en tydlig markering på att det var dags att byta spelplan.

– Det är en väldigt omvälvande livskris, absolut, säger Rennie Mirro, men inte på ett negativt vis, utan mer “hur ska jag bli vän med det?”  

 

Kroppen sa ifrån

Trots att kroppen protesterar gör han tre fantastiska dansnummer i föreställningen. Det kostar på, smärta, stelhet och tuff stretching är priset.

– Ett dubbelsidigt diskbråck i ryggen, artros i knäna, slitna fötter… Även om jag mår bra, så är det bara att inse att jag inte längre kan fortsätta dansa på det sätt min kropp har lärt sig, säger Rennie Mirro.

– Det är trots allt lite deppigt att inte kunna sätta på sig strumporna själv på morgonen.

Vi möts i Vasaparken i Stockholm, han bor i närheten med sin familj. Det här är verkligen hans gamla “hoods”, han kan fortfarande varje gathörn och varje sten i parken. “Där borta satt Astrid Lindgren och läste sagor på en bänk.” 

Mamma, psykoterapeuten och dansterapeuten Francine Lee Mirro-Finer, flyttade hit från New York, till ett kollektiv vid Tegnérlunden. I den jättelika lägenheten hamnade en liten femårig Rennie, omgiven av ett gäng entusiastiska gröna vågare, styvpappa och så småningom nya syskon.

 – Jag kan säga att filmen “Tillsammans” var spot on. Precis så var min uppväxt, bland en massa hippies. Och det var hemskt, säger han.

Hemskt?

– Ja, det var ärligt talat skitjobbigt att växa upp så, allt skulle vara annorlunda och alternativt hela tiden, jag fick messmör till lördagsgodis…

– Ett tag bodde också min pappa och hans nya fru där, det var fullständigt kaos.

Men lärde du dig något av det?

–  Ja, att man inte ska bo i kollektiv… Jag tycker det var stort av dem att försöka samsas i alla nya konstellationer, men i efterhand kan jag ju se att det inte var bra, varken för dem eller för barnen.

Det storstadsvana New York-barnet Rennie var full av energi och hade svårt att sitta still i klassrummet. 

– Jag hade en oro i kroppen och enorma koncentrationssvårigheter. En typiskt stökig unge, som älskade att springa och hoppa.

– Det bästa jag visste var att spela fotboll, att bli högerback i AIK var mitt
stora mål.

Men en av hans engagerade lärare såg någonting särskilt i det rastlösa barnet. En dag ringde hon upp mamma Francis Lee och sa att hon sett en annons om en nyöppnad skola som kanske skulle passa Rennie. Så år 1981, nio år gammal, skrivs Rennie Mirro in på Svenska
Balettskolan. 

 Än idag fattar jag inte riktigt hur jag hamnade där. Att dansa var ingenting jag drömt om. Av alla udda världar att hamna i… så blev det balett, säger han och ser fortfarande uppriktigt förvånad ut.

 

Älskar hårda koreografer

Men Rennie trivdes från första dagen. Disciplinen och de hårda rutinerna, för honom var det perfekt.

– Det var underbart att bara bli tillsagd om vad jag skulle göra! Än idag älskar jag skithårda koreografer och regissörer, som säger exakt hur det ska se ut.

Det var också här i dansen han hittade sin första tillhörighet, sitt gäng. Här var han hundra procent delaktig.

För trots all kärlek kände Rennie sig utanför i sin familj. Var passade han in egentligen? Varken svart eller vit, varken amerikan eller svensk. Nu dessutom med två vackra rödhåriga halvsystrar att jämföra sig med.

– Jag tog inte in syskonen, och var nog rätt taskig mot dem. Men jag kände mig så annorlunda. 

– Det var inget de gjorde, det var bara jag som upplevde det. Det här ångrar jag såklart i efterhand – att jag inte fanns där för dem som storebror.

 

“Jag skämdes”

Återigen var det känslan av att inte riktigt höra till som stökade till det.

– Jag gick omkring och skämdes, för mitt utseende, för min konstiga familj, för vårt kollektiv, för min mamma som var så högljudd och hade eget hitte på-språk, för mina systrar som alltid sjöng…

Kanske var det också längtan efter en tillhörighet som gjorde att Rennie knöt an till en nära vän till familjen. En god vän som missbrukade Rennies längtan och utnyttjade honom sexuellt, från 10 till 13 års ålder.

Först i 30-årsåldern berättade han för första gången om övergreppen för sina föräldrar, “ett skitjobbigt samtal”. Då hade mannen flyttat från Sverige.

 – Jag vet inte var han bor, jag vet inte om han lever. Jag vill inte ödsla energi på honom som individ, säger Rennie.

Att berätta blev också en viktig del i hans privata läkeprocess, det markerade ett avslut. Rennie kände att han hade burit på så mycket onödig ilska och frustration. När han lite senare blev pappa till Samson, idag 18 år, blev det extra viktigt att inte föra sin smärta vidare.

– Jag var jämt arg utan anledning. Jag fick aldrig ut det, jag gick bara omkring med det. Jag blev frustrerad och hade inget tålamod.  

– Jag tror jag utstrålade en dålig energi som drog till sig en massa skit.

Det blev många år av terapi där Rennie jobbade hårt med att gå till botten med alla problem.

– Idag har jag inte ont av det längre. Jag har rett ut det så pass mycket att det inte river upp så djupa sår längre.

 

Tog på sig clownrollen

Det märks att Rennie Mirro har arbetat mycket med sig själv. För trots att det är en sådan klyscha förstår man snart att bakom den framgångsrika clownmasken finns en betydligt mer grubblande person. För clown, det var just den rollen som Rennie gärna tog. Clownen som gjorde galna upptåg, hoppade högst och längst och som fortsatte dansa efter ett feltajmat tre meters hopp, under sin releasefest på egna plattan, trots att foten var bruten.  

– Clownen var en roll jag kände mig trygg i, men det var också underbart att inte behöva spela med i den rollen längre.

På ytan har karriären hela tiden gått på räls. Först som klassisk dansare på Operan i Stockholm, med många stora roller i uppsättningar som “Stormen”, “Svansjön” och “Våroffer”.  

Sedan lockade nya utmaningar bokstavligen över Rennie Mirro till andra sidan. Nästan mitt emot Operan i Stockholm ligger nämligen Chinateatern och blixtsnabbt gick Rennie från trikåer till att bli en av våra största musikalstjärnor. Det blev succé efter succé, i uppsättningar som “Singin’ in the Rain”,  “Cats”, “Fame” och “West Side Story”. 2005 och 2007 fick Rennie också en Guldmask, Sverige stora teaterpris, för bästa manliga huvudroll för “Grease” och “Singin’ in the Rain”.

Livet rullade kort sagt på. Men trots alla framgångar skavde något fortfarande. Vem var Rennie Mirro – på riktigt? 

Avgörandet kom när han blev pappa till första barnet. Där hittade han en roll som ingen någonsin kommer att kunna ta ifrån honom.

– Äntligen förstod jag att min identitet inte låg i mitt jobb som det så tydligt gjort hela livet. Det låg heller inte i min hudfärg.  

– Jag hade så länge gått och tyckt att alla var emot mig, trott att universum kretsat kring mig. Men så fort jag förstod att det snarare är tvärtom, att jag själv betyder väldigt lite, blev allt mycket lättare.

Polletten trillade ner sent, medger han, och att hans tidigare förhållande kraschade tar han på sig mycket av skulden för. 

– Jag var snabb på att be alla att dra åt helvete när det inte passade, jag dömde och avfärdade dem som inte tyckte som jag.

 

Drömbröllop på Mallorca

Efter ett tre dagars drömbröllop på Mallorca är han idag gift med dansaren Ann. De möttes på scenen under föreställningen “Flashdance”, och har döttrarna Lee, 5 år och Nia, tio månader tillsammans.

– Det klickade direkt mellan oss, vi hade en likadan uppväxt, hon var också skilsmässobarn. Vi var liksom lika i uppbygget.

Det är en familjeman som talar, som inget hellre vill än att bygga upp en stabil krets med trygga relationer för sina barn.

– Jag älskar att vara pappa! Allt
annat blir så otroligt oviktigt jämfört med det.

I dag har han också nära kontakt med sina halvsyskon, inte helt obekanta sångerskorna Sarah Dawn Finer och Zoie Finer. Även sin pappa, kände musikern Eric Bibb, möter han i dag i deras gemensamma kärlek till musiken.

Och mamma och urkraften Francis Lee, som har betytt så mycket för Rennie Mirro under hela hans liv, släpper han aldrig.

– Hon ska inte hamna på något hem när hon blir så gammal, det har jag lovat. Hon ska flytta hem till oss.

Så vad händer då på andra planhalvan? Ja, det enda Rennie Mirro vet bestämt är att han vill fortsätta i den här världen, i musiken, på scenen och i teaterns värld.  

– Jag tänkte ett tag bli barnpsykolog, men kände ju innerst inne att det här är ju min grej. Jag är inte klar med det. 

Han avslöjar också att ett nytt kapitel redan är på gång att skrivas. Ett nytt steg som som tar honom precis i den riktning han vill ta.

– Jag har fått anställning på Stadsteatern i Stockholm från och med höst. Jag skrev på igår, så ni är de första jag berättar det för, säger han.

Och så summerar han nya livet:

– Det blir en trygghet som ger frihet.