• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Jila Mossaed flydde regimen i Teheran: Från noll till ledamot av Svenska Akademien

    Hon har levt i skilda världar. Som privilegierad kvinna i Teheran med egen karriär och hemhjälp. Som ensamstående mor utan pengar i Hagfors. Idag är Jila Mossaed en aktad svensk poet och ledamot av Svenska Akademien. Här berättar hon om den halsbrytande resan.

    Jila Mossaed flydde regimen i Teheran: Från noll till ledamot av Svenska Akademien
    ”Bara en enkel poet” kallar sig Jila Mossaed. Men hon var ett litterärt stjärnskott redan i sin ungdom, som vuxen räknades hon som en av de främsta lyrikerna i Iran. Sedan fick hon börja om från noll i Sverige.

    Jila Mossaed, i hallonröd linneklänning och solglasögon, smälter in i det chica göteborgska gatuvimlet. Vi har stämt träff på ett kafé i Majorna, där hon också bor. Här lever hon tillbakadraget, inriktad på skrivande och familj, speciellt barnbarnen. 

    En halvanonym tillvaro, ända tills hon 2018 blev en av De Aderton med allt vad det medför – långklänning, bladguld, kristallkronor, medieuppmärksamhet. En chockartad förändring. Hur känns det att sitta i Svenska Akademien?

    – Som ett privilegium. Där finns så mycket bildning. Att höra Kjell Espmark tala – jag bara njuter, säger Jila och ler. 

    Hon ingår i Akademiens kommitté för den nya litteraturen där man läser – massor, i hennes fall mest dikter – för att sedan presentera, kritisera och försvara verk och författarskap. Akademien är en av de stora utdelarna av pengar till svenska författare.

    Det är 35 år sedan Jila Mossaed kom till Sverige från Iran. Att byta kultur mitt i livet är svårt. Att byta språk likaså. Är man poet blir det än mer traumatiskt. Att sedan ta sig ända in i sitt nya hemlands mest exklusiva språk- och litteraturvårdande institution, det kan förefalla nästan omöjligt.

    Flydde från Iran

    Att Jila lämnade hastigt sitt land 1986 utan att få med sig mer än sina två barn, berodde inte på att hon varit politiskt aktiv mot Khomeiniregimen. Det var hennes nyutkomna diktsamling som misshagat makten, det begrep hon när hon plötsligt utsattes för en husrannsakan.

    – Beväpnade män klev in och började söka igenom lägenheten. Jag var livrädd, vi hade många böcker som kunde ge dem anledning att arrestera mig. Men jag hade tur, de verkade vara analfabeter, åtminstone han som sökte igenom mitt bibliotek.

    – På bordet låg en bok av Sylvia Plath, på engelska. Han sa "Vad är det här för skräp? Läs Khomeinis bok istället!" De sa åt mig att min femåriga dotter inte borde vara barbent, de beslagtog skivor med klassisk musik, vårt schackspel, min sons fiol, men de förstod inte riktigt vad det var för saker. Efter en stund kom de tillbaka med skivorna och förmanade mig att inte spela dem för mina barn, berättar Jila.

     

    Akademiledamöterna Eric M. Runesson, Jila Mossaed och Tomas Riad under Nobelprisutdelningen i Konserthuset i Stockholm 2019. I år får pristagarna ta emot priset i sina hemländer på grund av pandemin.

    Hon kan skratta åt det idag – att Bach skulle kunna fördärva de små liven – men det var skrämmande då. Hon hade fått de styrandes ögon på sig. Kort därpå fick hennes diktsamling två mycket nedsättande och förtäckt hotfulla recensioner i regimtrogna tidningar. Hon kände sig inte säker i hemlandet. Med hjälp av en flyktingsmugglare tog hon sig med barnen till Turkiet.

    – Min man stannade kvar. Han trodde inte att regimen skulle bli långvarig. Jag ville till Kanada där jag hade en syster och en bror. Men han sa att det skulle gå snabbare och enklare om vi valde Skandinavien.

    Från niomiljonersstaden Teheran landade hon efter någon månad i ett flyktingboende i en värmländsk stugby ute i granskogen. 38 år gammal, språklös, medellös, uppryckt och förvirrad. "Jag gråter vid ett träd jag inte ens kan namnet på" skrev hon i en dikt. Kontrasten till hennes gamla liv kunde knappast ha varit större.

    – Jag blev tillfrågad om jag ville flytta till Hagfors, den närmsta tätorten. Jag hade ingen aning om vad det var för ett ställe men svarade: Ja okej. Det visade sig vara ett väldigt litet samhälle. 

     För Jila var det helt surrealistiskt. Att plötsligt få börja om från noll. 

    – Jag fick jobb på ett fritidshem i Karlstad och pendlade från Hagfors. Min chef hjälpte mig att leta lägenhet i Karlstad så att vi efter ett år kunde flytta dit.

     

    Kan inte leva på poesi

    Elva år senare flyttade Jila vidare till Göteborg. Där har hon bland annat arbetat åt socialförvaltningen som kontaktperson för kvinnor i behov av stöd. 

    – Jag tyckte om det, man kommer nära människor. Jag har alltid arbetat heltid. Poesin kan man inte leva på. När Anders Olsson ringde från Svenska Akademien hade jag gått i pension men jobbade fortfarande två dagar i veckan eftersom min pension är låg.

     

    Läs hela den spännande intervjun i papperstidnigen Icakuriren nr 48/2021!

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!