Karin utmanar nödläget: ”Så länge jag andas tänker jag kämpa”

Hon basar för Sveriges största miljöorganisation och hamnar på listor över Sveriges miljömäktigaste. Trots det är Karin Lexén förhållandevis okänd, åtminstone för den breda allmänheten. Hon blir så att säga inte stoppad på gatan för att folk vill ta selfies med henne. 

– Jag har en bred erfarenhet från olika folkrörelser. Det hade säkert inte varit någon nackdel om jag varit mer känd, men i Naturskyddsföreningen är det ju inte bara jag som är viktig. En person som främst vill synas och höras själv passar inte riktigt i den här typen av organisation.  Säger Karin lugnt. När hon påstår att hon vill göra skillnad, och att pengar och karriär inte har varit hennes drivkrafter, tror jag på varje stavelse. Hon ger ett lika jordnära intryck som organisationen hon företräder.  Naturintresset fick hon med modersmjölken. Mamman var engagerad i Naturskyddsföreningen i uppväxtstaden Trollhättan, och familjen drog ofta till fjälls för att vandra. Lägg till att hon växte upp på sjuttiotalet när miljödebatten började ta fart. Men lika viktig som naturbakgrunden är det faktum att hon växte upp i ett kristet hem med starka värderingar kring ansvaret för medmänniskan och naturen. De grundvärderingarna bär hon med sig än i dag. 

– Att använda de förmågor man har fått till att hjälpa andra. Jag har fötts i en privilegierad del av världen och har fått en massa möjligheter. Men med det kommer ett ansvar. 

Präglad av sin bakgrund

I det synsättet ligger också en tro på möjlighet till förändring. Karin Lexén drar gärna paralleller till det historiska Sverige. Fattigsverige ligger inte så långt tillbaka i tiden som vi ibland tror, påpekar hon. Förändringar är möjliga, och förändringar kan ske snabbt. 

– Min pappa föddes i fattiga Bohuslän. Han var begåvad, men gick vanlig folkhögskola. Han fick gå ett sjunde år tack vare att lärarna pratade med hans föräldrar. Senare i livet gick han Hermodskurser och blev lärare, och så småningom skolledare. Det gick att göra den typen av klassresa då. Och det här var viktigt för pappa – att i takt med att Sverige ändrade karaktär så fick allt fler människor nya möjligheter. 

Under hela intervjun återkommer Karin till “det trotsiga hoppet”. 

– Jag tror på hoppet i hopplösheten. Att fortsätta kämpa och att inge hopp till andra. Att vara ett ljus i mörkret. Det är viktigt för mig och där är jag återigen präglad av min bakgrund. I mitt liv har jag träffat människor vars tro har lett till ett engagemang för människor, miljö och utveckling. Den här trotsiga tron på att kärleken och godheten till slut kommer att segra. 

Men nu när FN:s senaste klimatrapport kom – var det verkligen trotsigt hopp som du kände?

– Jag kan bli väldigt nedslagen och ledsen av att världen och klimathotet ser ut som de gör. Men återigen – titta på hur Sverige såg ut för hundra år sedan. Även när det varit som eländigast har det funnits människor som jobbat för förändring. För mig blir det hopplösa en trigger. Så länge jag andas så tänker jag fortsätta kämpa. För det är det enda jag kan göra. Och där har du skillnaden mellan trotsigt hopp och “det löser sig”-hopp. 

Vi har 10 år på oss

Med det sagt: vi måste förstås vara tydliga med hur allvarligt läget är, poängterar hon. Men hur allvarligt är det då? Karin Lexén blir tyst ett tag. Som att hon samlar sig. 

– Vi har ungefär tio år på oss att radikalt vända trenden. Det vi har sett hittills är bara föraningar om vad som kommer att hända framöver i form av bland annat översvämningar och värmevågor. Ibland kan man få en känsla av att det är allt eller inget. Vi ska förstås göra allt vi kan för att hålla den globala temperaturökningen till 1,5 grader, men varje tiondel spelar roll. 

Läs hela artiklen i papperstidningen Icakuriren nr 43/2021