Det är lite underligt att ingen dokusåpa utspelar sig i ett väntrum. Dramaserie hade kanske blivit ännu bättre. Dom skrönor man får höra i ett väntrum är inte att leka med.
För många år sedan genomgick jag en allvarlig skalloperation och hade infunnit mig på avdelningen dagen innan. Kan inte minnas att jag var rädd, ville bara ha det överstökat och jag visste att dom som skulle genomföra ingreppet var ytterst kompetenta.
Men: Kvällen innan operationen tog jag mig ut i dagrummet där tre andra patienter satt och pratade: Om sina operationer. De hade alla stora vita bandage runt huvudet.
Jag erkände attjag var där av samma anledning, det skulle jag aldrig gjort. En kvinna från Västgötaslätten drog nu en otrolig historia, på lika otrolig dialekt: Hon hade precis blivit opererad – för andra gången. “Jag hade samma sak som du”, sade hon och lutade sig nu mot mig lite i sidled så jag inte skulle missa en stavelse. “Det gick åt helvete. Jag fick en infektion och huvudet höll på att ruttna. Det var bara att komma in igen, men först låg jag på intensiven i tre veckor för att få bukt med mördarbakterierna. Jag blev opererad för fem dagar sedan, helvete vad ont jag haft.”
Jag såg hur de två andra gubbarna i rummet drog efter andan, sedan sade han som kom först: “Mig satte de på ett metallclips för flera år sedan, nu hade det lossnat eller om det blev ett hål bredvid, så jag fick ligga 12 timmar på operationsbordet och när jag vaknade blödde jag så kraftigt att de fick öppna igen och dränera skiten.”
Drog mig snabbt tillbaka innan den tredje gubben fick luft.
Är på ögonundersökning med morsan 30 år senare och nu är det två kvinnor och en man som får Pythons klassiska “Four yorkshiremen” att framstå som ytterst modesta. Och då har dom ändå vuxit upp på botten av en sjö och tvingats gå upp och gå till jobbet två timmar innan dom gått och lagt sig..
Mannen i väntrummet sitter i rullstol, gipsad. Han har brutit benet – men först hade han fått en stroke, därefter flimmer som utvecklat sig till en hjärtinfarkt, och sedan fått grön starr som ett brev på posten. “Så dant”, säger tanten mitt emot på omisskännelig östgötska. “Mina njurar la plötsligt helt av, dom trodde först det var covid, men nu väntar jag på operation. Samtidigt fick jag synrubbningar, synen försvann på höger öga: Jag hade fått en tumör på hjärnan.” “Gud, så dant”, replikerade dam nummer tre igen – sedan räddades vi av gonggongen när ögonsyrran kom ut och sade att det var vår tur. Morsan och jag skyndade iväg.
Jag lovar, är man inte sjuk så blir man det: I valfritt väntrum nånstans i din närhet.
