Ring ring, bara du slog en signal … Genom åren har Abbas hit från 1973 fått oss att nynna med och le igenkännande. Men för unga idag kan nog texten te sig obegriplig: många har telefonskräck, och även för dem som inte har det så är det inte alltid självklart att ringa.
En Sifo-undersökning år 2020 visade att var tredje ung svensk i åldern 18–34 lider av telefonskräck och framför allt är rädd för inkommande samtal (vi får anta att undersökningen inte genomfördes per telefon). Enligt psykologen Per Carlbring handlar det om invasofobi, från latinska invasit som betyder invaderad. En ringsignal kan då ge både hjärtklappning och darrningar, och låtraderna Om jag fick en signal, tog jag ett språng / Hjärtat gjorde en volt, ding-dong bing-bong får plötsligt en mer hotfull klang.
– Jag svarar aldrig om jag inte känner igen numret, utan då googlar jag upp det efteråt för att se vem det var, säger Elin Lorentz Janestam, 23. Hon talar om telefonångest när det handlar om att ringa någon okänd.
– Det är inte jobbigt alls att prata med min familj eller nära vänner, bara när det är någon jag inte känner. Speciellt officiella samtal som till exempel vårdcentral eller CSN.
Elin har ändå lärt sig att ringa, även om hon inte gillar det.
– Det har hjälpt att bara göra det så mycket man kan, lite KBT-logik. Annars brukar jag försöka skriva ett manus om det går. Så det blir som att man bara läser upp en text, inte pratar med någon.
Stäm av innan du ringer
Oviljan att ringa kan förstås leda till konflikter. Föräldrar förstår inte riktigt problemet, och det leder till tjat och frustration. Men det verkar inte bara vara en fråga om telefonvana. Olika generationer har också olika förhållande till telefonen. För dem som är uppvuxna med mobiltelefon är det oftast en självklarhet att skicka ett meddelande för att stämma av om och när det är okej att ringa. De vill inte själva “invadera” någon annans tid.
– Jag ringer väldigt sällan utan att ha skrivit innan, om det inte är något akut. Och jag blir ofta stressad om någon ringer, men inte om de skriver. Jag kan ju svara på ett meddelande direkt, eller vänta ett tag, men ringer någon så är jag fast, säger Elin.
Hon får medhåll av Theres Bellander, docent i nordiska språk vid Stockholms universitet, som ägnat stor del av sin forskning åt språkbruk och ungdomsspråk.
– Jag tror att man ska tänka att de som svarar och pratar högt på till exempel tåg är de som är medelålders och äldre. De unga har inte i sig att man måste svara på en gång. De noterar när någon ringer – de kan aldrig missa någon. När jag var ung ringde man tills någon svarade, och det var ingen som såg hur många gånger man hade ringt. Min 11-årige son använder uttrycket “spamma” om man ringer flera gånger till någon. Då är man en tjatig kompis, och det vill man inte vara. Det problemet fanns inte när man inte hade mobiltelefon.
Telefonen går först
Theres ser också att hennes barn reagerar på att farmor och farfar rusar från middagsbordet för att svara i telefon. Inte okej, enligt dem. Även Elin har noterat en skillnad mellan generationerna.
– Jag har ofta mobilen nära och vill svara på meddelanden snabbt, men mamma och pappa är nästan mer stressade över det. Alltså att hinna svara “i tid”.
Det skrivna ordet
En stor del av den kommunikation som vi tidigare tog på telefon verkar nu istället äga rum i skrivna former, som chattar och sms. I sin forskning ser Theres Bellander hur det skrivna språket blir en umgängesform istället för att vara formellt skriftspråk. Och hur det får sällskap av emojier för att förmedla de nyanser och känslor som annars tonfall, mimik och gester ger. Något som kanske inte är självklart för alla: någon ser “glada gubbar” som trams, medan en annan tycker att ett meddelande utan dem är bryskt och känslokallt.
Både det och attitydskillnaden gentemot att ringa/svara kan förstås bädda för en del missförstånd. Hur ska man tänka då?
– Det jag tycker är kärnan är att man kan bete sig på olika sätt i olika generationer, men det betyder inte att vare sig unga eller äldre är oartiga och inte vet hur man uppför sig. Båda generationerna försöker vara artiga men på olika vis, säger Theres.
– Utmaningen blir att man får berätta för varandra varför man gör som man gör. Och jag tänker att det blir ett trevligare samtal för båda parter om barnbarnet är beredd när farmor/mormor ringer för att till exempel gratulera än om hon ringer när man är upptagen med något annat.
Vi frågar tre generationer
1 Tycker du att det är jobbigt att ringa någon som du inte känner?
2 Är det skillnad på hur olika generationer använder telefonen?
Ålder 84 år
Gör Pensionär
Bor Uddevalla
1 Nej, det tycker jag inte. Jag hade svårt för det när jag var ung och började jobba på kontor, men inte numera. Då var det hemskt, men det har gått över med tiden.
2 De yngre använder telefonen till allt, men vi äldre mest när det är nödvändigt.
Ålder 52 år
Gör Lektor i statsvetenskap
Bor Uppsala
1 Nej, jag har oftast inga problem med det. Men det beror lite på vad ärendet gäller.
I jobbet kontaktar jag ganska ofta personer jag inte känner men då skickar jag oftast e-post, som jag ibland följer upp med telefonsamtal.
2 Ja, det tror jag. Jag som är uppvuxen med telefon använder fortfarande i ganska stor utsträckning mobilen till att faktiskt ringa med. Men kanske man överdriver skillnaderna också? Jag ringer visserligen vänner och familj på ett sätt som mina barn inte gör, men de umgås å andra sidan ofta med vänner via Facetime.
Ålder 14 år
Gör Går i 8:e klass
Bor Uppsala
1 Ringa någon jag inte känner? Det skulle jag aldrig göra. Jag tycker det är jobbigt att svara i telefon när det är ett nummer jag inte känner till, för jag vet inte vem personen är. Det kan också vara en bluff. Och om det är någon jag känner litegrann finns risk att det blir stelt.
2 Absolut! Det är stor skillnad. Unga personer ringer inte så mycket. Vi använder telefonen på andra sätt. Om vi ringer är det till familjen eller vänner vi känner väldigt bra. Med kompisar använder jag också Facetime mycket. Mina föräldrar ringer mycket mer, och min farmor (95 år) använder telefonen bara för att ringa.
