• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Kajjan Andersson: "Prata aldrig vikt med barn!"

    Som barn skämdes hon över sin kropp men nu har hon accepterat den och trivs i sitt eget skinn. Kajjan Andersson vill rädda nästa generation från kroppshat och har skrivit en bok om kroppspositivt föräldraskap.

    Kajjan Andersson: "Prata aldrig vikt med barn!"
    Foto: Margareta Bloom Sandebäck

    Kajjan minns inte exakt när hennes kropp gick från att bara vara "kropp" till att vara "tjock kropp". Men hon minns alla tillfällen då hon har blivit förnedrad. Som när en annan tjock flicka började i klassen. Perfekt, tyckte både lärare och elever – då kunde ju de två börja umgås. De måste ha jättemycket gemensamt, båda hade ju stora magar. 

    – Läraren satte oss bredvid varandra och sa uppmuntrande till mig: "Vad roligt att du fått en kompis." Så nu kunde vi sitta där och vara tjocka tillsammans. 

    Hon minns också pappans reaktion när han tittade in i provrummet där hon testade en ny baddräkt: "Oj, nu måste vi börja banta dig." 

    – Den kommentaren fastnade hos mig. Än idag har jag svårt för provrum, jag beställer hem kläder på nätet istället. 

    Gjorde sig vacker

    Hon minns definitivt ­skönhetstävlingen på dagis. Flickorna skulle tävla mot varandra och pojkarna skulle vara jury. ­Kajjan var uppspelt, äntligen skulle alla få upp ögonen för hur vacker hon var.

    På morgonen dagen då skönhetstävlingen skulle äga rum våfflade hon håret och satte på sig prinsessklänning. Till sin stora glädje upptäckte hon att de andra flickorna inte alls hade förberett sig lika noggrant, Kajjan kände segervittringen. Men det gick som det gick. Kajjan kom sist.

    – Hur gick skönhetstävlingen då? undrade pappa när han hämtade henne senare på dagen.

    – Hon kom sist, skrek pojkarna i kör.

    I Kajjans familj pratade de aldrig mer om saken. 

    – En del av viktfixeringen fick jag med mig hemifrån. Vi var en bantande ­familj. Båda mina föräldrar var överviktiga. Plötsligt tyckte de att de hade ätit för mycket och då skulle det bantas. Då hällde vi kruskakli istället för müsli på filen. I långa perioder åt vi buljongsoppa med vitkål. Vi drack minimjölk istället för mellanmjölk och när det var födelsedag fick vi fruktsallad istället för tårta. Det var väl ungefär så bantningskulturen såg ut på 80- och 90-talet. 

     

    Att vara kroppsaktivist är att jobba med sig själv, menar Kajjan. Foto: Margareta Bloom Sandebäck

    Är inte blyg och tyst

    Kajjan var aldrig direkt mobbad. Hon blev visserligen kallad både Kommandoran och Tjorven, men på ett sätt var hon också populär. Hon har alltid varit en person som tagit för sig, det blyga och tysta ligger inte för henne. Hon hade ett starkt rättspatos och sa ifrån när någon blev felaktigt behandlad, vilket uppskattades av de andra i klassen. 

    – Men när allt det där heteronormativa började bli aktuellt – vem vill killarna dansa med, vem är på listan över snyggast i klassen – då föll jag förstås bort. Och även om jag blev kallad något taskigt så skulle jag aldrig göra en grej av det. Jag skrattade med och avledde situationen. Det var den minst jobbiga lösningen, även för mig. 

    Så småningom utvecklade Kajjan en ätstörning. Hon blev bulimiker och under flera år kräktes hon upp maten. 

    – Ätstörningar är ju ett sätt att hantera ångest. Man har ett otroligt stort ångestpåslag som man inte vet hur man ska hantera och det enda som hjälper för att dämpa ångesten är att kräkas, svälta sig eller överträna.

    Fick fina kommentarer

    När kroppspositivismen började få genomslag i sociala medier slog det an något hos Kajjan. Hon började följa inspirerande konton, även hon behövde omprogrammera sin hjärna och vänja sig vid bilder på andra kroppar än den gängse smala. Första bilden på sig själv la hon ut för ­ungefär fem år sedan.

    – Jag kom hem efter en lyckad kväll på stan och satte mig på badrumsgolvet. Om jag tar en bild nu kan jag ju alltid plocka bort den i morgon och skylla på att jag var full, tänkte jag. Så jag tog en bild med behå och bilringar.

    – När jag vaknade dagen därpå märkte jag att jorden inte alls hade gått under. I kommentarerna möttes jag av igenkänning och fina ord, det kändes tryggt, jag fångades upp i ett härligt sammanhang. Jag märkte att det hände något med mig, att bilden gjorde att jag växte i styrka. 

    Att vara kroppsaktivist är att jobba med sig själv, menar Kajjan. Hon fokuserar på det som skaver. Om hon ser en bild på sin dubbelhaka och får den där isande, jobbiga känslan så tänker hon: "Aha, här finns det motstånd, det här måste jag jobba med." Och så försöker hon vända det till något positivt.

    – Då kan jag ägna en hel vecka bara åt dubbelhakor. Jag riktar kameran mot dubbelhakan, jag vinklar underifrån och pepprar Instagram med bilder. Jag vräker på. Gottar mig. När veckan har gått och jag har sett min dubbelhaka ur tusen vinklar så är det inte längre så farligt. Veckan därpå är det kanske ryggveck ­eller celluliter som jag fokuserar på.

    Kajjans två barn, Alfred och Betty.
    Det absolut största som har hänt mig och som fortsätter att få mig att utvecklas, varje dag, berättar hon. Foto: Privat

    Följarna betyder allt

    Som ett slags kbt-terapi, föreslår jag, och Kajjan nickar instämmande. Precis så. Exponering leder till normalisering. Vi är så visuellt betingade, i Instagrams flöde är det framför allt en viss typ av kroppar som visas upp, och om vi bara utsätter oss för en kategori bilder så kommer det att påverka oss. Alltihop handlar om att vi måste omprogrammera våra hjärnor. 

    Att hon är påhejad av följarna är förstås en stor bonus. 

    – Följarna betyder allt. Vi är många som jobbar med kroppsförakt och vi har olika mycket att jobba med men vi gör det ihop. Att mina följare skriver och berättar om sin egen kroppsresa – det är bränslet i allt. Det är otroligt mäktigt.

    Dottern påminner om Kajjan

    Och arbetet har gett resultat, hon noterar att folk har blivit mer avspända.

    Hennes egen familj har spelat en viktig roll i den här kroppsresan, de är dessutom en stor anledning till att hon har skrivit boken. Dottern Betty, som påminner om en ung Kajjan i all sin frimodighet och med sitt rättspatos. Och sonen Alfred som har en kraftig autismstörning. Av honom kan man lära sig mycket, konstaterar Kajjan. 

    – Han har inte förstått konceptet att lyssna utåt. Han lyssnar bara inåt. Han äter i sin takt, när han känner något så känner han på riktigt och när han är trött så går han och lägger sig. Honom ska man ta rygg på. 

    Och maken Jacke förstås. Honom som Kajjan beskriver som sitt ankare och sin gaspedal i bokens tackkapitel. Jacke är också överviktig. De gör kroppsaktivistresan ihop och på många bilder poserar de tillsammans. 

    Men också hennes ursprungsfamilj, den som hon bitvis är ganska kritisk till i boken, har spelat en viktig roll i att hon idag mår så bra. Idag har Kajjan stor förståelse för att allt blev som det blev. Hennes föräldrar – utifrån vad de visste och utifrån hur samhället såg ut – gjorde så gott de kunde, resonerar hon. 

    – Mamma var ett stort stöd när mina ätstörningar var som värst. Sedan fick hon alzheimer, var sjuk i åtta år och försvann successivt. Hon dog i samband med att Betty föddes. Hon var med mig under de svåraste åren men hon fick inte vara med då jag började reda ut allt. Pappa har funnits där hela tiden.

    – I boken är jag väldigt öppen med att en del av min viktfixering kommer hem­ifrån. Vi har aldrig riktigt pratat ut om de här sakerna, det har varit svårt för oss båda. Men efter att ha läst så bekräftade pappa mig och sa till och med att han borde ha varit mer klarsynt, vilket var otroligt stort för mig. Han har varit väldigt stöttande. Varje gång jag föreläser ­eller om det är ett författarsamtal kommer han dit och är stolt och rörd.

    Kajjans viktigaste budskap: Prata aldrig vikt med barn! Foto: Margareta Bloom Sandebäck

    Menade inget illa

    Ofta blandas vikt ihop med hälsa och det gör Kajjan vansinnig. Bara utifrån vikten kan man omöjligen bilda sig en uppfattning om en människas hälsa.

    – Förutom kost och motion bestäms ­vikten också av arv och genetik, hur mycket man har bantat i barndomen, om man har haft ätstörningar som påverkat ämnesomsättningen och dessutom – alla psykiska faktorer. När man sätter likhetstecken mellan vikt och hälsa så blir det fel. Då handlar det inte längre om hälsa utan om estetik. Det är utsidan man riktar in sig på, det är den det är fel på. Är man på riktigt intresserad av människors hälsa så ska man prata om näringsrik mat och behovet av rörelse och psykiskt mående.

    I boken ger Kajjan råd och tips om hur man pratar med barn om mat, rörelse och kropp. Och hur man kan få dem att re­spektera och vara snälla mot sina kroppar, oavsett hur de ser ut. Om man bara ska minnas en sak från boken så är det: Prata aldrig vikt med barn. Det kan nämligen skapa men för livet. 

    – Som pappas kommentar till mig i provrummet. Han menade egentligen inget illa, han var bara rädd för att jag skulle bli mobbad och det här var hans sätt att skydda mig. Och det är det som är kärnan i boken – man tror att man skyddar i sin omsorg om vikten, men i själva verket så skadar man.

    Och så poängterar hon att hennes uppväxt är ganska representativ. 

    – Det här är en historia som många har upplevt och upplever. Nu ska vi som kollektiv komma fram till att vi har tänkt och pratat fel om kroppar, och nu ska vi gemensamt, som kollektiv, komma fram till nya sätt att förhålla oss till kroppen.

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!