• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Fråga relationsexperten: ”Ingen saknar mig”

    Linn Heed, leg psykolog, leg psykoterapeut och sexolog svarar på dina frågor om relationer.

    Fråga relationsexperten: ”Ingen saknar mig”
    Foto: Getty images

    Fråga: Jag var på biblioteket och greppade några Icakuriren, det brukar vara trevlig läsning. Och så kom artikeln om ensamhet och träffade mig mitt i nyllet. Den handlar om mitt största problem som jag inte får någon rätsida på. Jag är ofrivilligt ensam. Det har kommit smygande. Olikt kvinnan i reportaget stannar jag inte kvar för att behålla vänner och ibland har jag nog gått för snabbt. Vänner har lämnat mig också. Jag är singel sedan många år.

    Nu är jag arbetslös efter flera år på olika vikariat. Jag lever utan sammanhang. Jag vaknar på måndag och sedan ligger alla veckans dagar och kvällar framför mig utan någon, något inbokat. Jag har några vänner, men vi ringer aldrig varandra, några sms skickas fram och tillbaka. Vännerna i ett annat europeiskt land jag har jobbat i har sagt att de finns när jag kommer, men håller inte kontakt däremellan, de har sitt eget. Ur öga, ur sinne. De jag känner lever långt bort från mig, har jobb, partner, barn, barnbarn, något finns för dem. 

    Jag är inte viktig för någon, annat än som en del av en bekantskapskrets. Jag är inte helt utan kontakter men de är ytterst få och räcker inte till ens för en träff i veckan utan några gånger per år snarare. Och så detta att skicka sms och foton, men inte ringa varandra. Ett samtal är så roligt att få tycker jag, sms kan inte väga upp det, på sikt blir det tomt i själen. Jag vågar inte heller ringa för att inte störa. 

    Jag är alltså inte helt utan vänner men upplever min ensamhet som stor för att jag har endast en att ringa spontant och inte mitt i natten. Skulle jag dö under natten, skulle det dröja innan någon undrade var jag är.

    Det finns ingen som frågar efter mig, längtar efter mig eller behöver mig. Det tänker jag mycket på.

    Jag har en att ringa när jag är ledsen, men det blir för stor tyngd på den personen, så ofta avstår jag tills det verkligen är kris. Hon har en allvarlig sjukdom och bor i en annan del av landet. Jag saknar henne men hon kan inte bära mig.

    En nära vän räcker inte, det blir för stort koncentrat på en enda människa. Och så behövs några goda bekanta, att dansa, resa, tala och fika med.

    Jag tillbringar många dagar helt ensam, särskilt nu som arbetslös. I affären är det självscanning, så det blir inga ord växlade där heller.

    Er artikel väckte så många känslor, jag arbetar sedan länge med dessa frågor, hur kommer jag ur detta tillstånd? Ofrivillig ensamhet. Vi har två ord på svenska: Ensam, i avsaknad av och allena, känslan av ensamhet. På engelska: alone och lonely och på tyska, alleine och einsam. Ni kan känna skillnaden på orden, eller hur? 

    Anna Bennich, som har skrivit boken Att vinna över ensamheten, upplever jag som att hon inte har varit där själv. Hur kan man annars komma på att skriva en bok om ämnet? Ensamhet är ett tillstånd som det kräver fler än endast jag för att komma ur. Det är ett hån mot oss ensamma. Betala en dyr psykolog och få ett recept på antidepressiv medicin, är det ett sätt att få vänner? Quickfix, vår tids förbannelse, allt ska gå att lösa och helst mycket snabbt. Nej, den boken gjorde mig bara arg att läsa.

    Tack för att ni skrev om ensamhet och även till kvinnan som delade med sig av sin historia. Jodå, till slut prövade jag en dejtingsida men det är ingen som svarar när jag skickar ett meddelande. Jag vet inte vad de söker men inte verkar det vara mig. Det blir ett kvitto till på att vara oönskad.

    Ja, det blev många tankar, det var bra att få skriva till er. Jag försöker att acceptera den ofrivilliga ensamheten och gå ut på stan ibland, men det är inte roligt längre ensam, det var när jag hade vänner, då var det skönt med egentid ibland – men det är ju det enda jag har nu. I

    Jag arbetar vidare på detta problem. Skriv gärna mer i ämnet, men utan expertutlåtande. Kan ni inte intervjua några som har upplevt ensamhet och några som möter människor i ensamhet som en diakon, volontär? Det verkar vara ett utbrett problem i Sverige och gäller flera åldersgrupper.

    Oändligt ensam

    Linn svarar: Jag blir djupt berörd av ditt läsarbrev. Det är så naket och självutlämnande och beskriver en känsla av plågsam själslig smärta som jag vet att många brottas med. Du är modig som vågar klä din smärta i ord och få andra människor att för ett kort ögonblick stanna upp och förhoppningsvis reflektera. Jag håller med dig om att vi lever i en tidsanda där autonomi och en retuscherad bild av lycka ständigt jagar oss. Många människor lever sitt liv genom filter på sociala medier och har glömt bort hur det är att andas på riktigt. Det är i raster av en osund självupptagenhet och egocentrisk hållning som många tappar bort varandra. Det är inte så märkligt att vi idag ser allt fler individer som uppvisar både fysiska och psykiska symtom på ohälsa, eftersom kraven, tempot och förväntningarna många gånger är orimliga. 

    Den ofrivilliga ensamheten upplevs av många som oöverstigligt svår att bemästra. Den smyger på, utan att man förstår hur och varför och en del beskriver det som känslan av att vara inkapslad och isolerad från den mänskliga världen. Vi vet hur viktigt det är att vara en del av ett sammanhang.

    Människor är däggdjur och vi lever i flock, vilket kan förstås i form av familj, vänner och andra typer av nätverk. När vi blir utstötta ur flocken, på grund av sjukdom eller annan stigmatiserande grund, så ökar risken att vi själva bidrar till ytterligare en ofrivillig separation och isolering. Vi blir rädda för att bli avvisade, inte inkluderade eller duga som vi är. Jag är övertygad om att rädslan över att inte bli älskad är i grunden den största rädslan för den moderna människan. Du beskriver hur tomt det ekar i själen och att du saknar att få spegla dig i den andre och faktiskt bli bekräftad och sedd. Det är avgörande för vår livsutveckling att få ingå i någon sorts meningsfullt sammanhang. Detta kan dock se olika ut från person till person och det finns naturligtvis inget facit på vad som är rätt eller fel. Men du sätter fingret på en total avsaknad av sammanhang (privat, arbete, fritid, familj) vilket leder till en sorts existentiell ångest där du till och med skulle kunna dö utan att någon skulle sakna dig. 

    Jag önskar att du skulle orka och våga att möta en annan människa. Till en början i ett professionellt sammanhang, som till exempel i en terapi. Det är förvisso en uppstyrd och konstruerad relation, men det är ändock ett sammanhang skapat för att en individ inte ska få gå vilse alldeles ensam. Det finns lite olika vägar att gå för att få kontakt med en legitimerad psykoterapeut. Man kan antingen vända sig till sin husläkare och vårdcentral för att få en remiss, eller så kan man vända sig själv till den öppenvårdspsykiatriska mottagningen man tillhör. Dessutom återstår alla privata alternativ, där du kan söka en terapeut som utifrån geografiskt läge, kostnad och tillgänglighet kan möta dina behov. Glöm inte bort att det är i mötet som förändring kan bli möjlig. 

    Kram och lycka till från en som känner starkt för dig och din livssituation och som vet att det finns människor som bär på hopp och som är beredda att dela med sig.

    Vill du också ställa en fråga till Linn?

    Mejla: relationsexperten@icakuriren.se

    Eller skriv till: "Fråga experten", Icakuriren, 169 91 Solna

    Du kan vara anonym. 

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!