• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Eva startade barnhem i Nepal: "Jag vet att jag kan göra skillnad"

    ELDSJÄL Eva Holmberg Tedert har just gått i pension. Ett val hon gjort, inte för att trappa ner, utan för att hjälpa hundratals utsatta barn i Nepal.

    Eva startade barnhem i Nepal: "Jag vet att jag kan göra skillnad"
    Eva Holmberg Tedert gör det andra kanske tänker att de borde. Hon hjälper utsatta människor och det är särskilt flickor som ligger henne varmt om hjärtat. Foto: Nadja Östlund Groop

    När vi ses har Eva Holmberg Tedert med sig sin "nepalesiska dotter", 19-åriga Alisha Dahal. Det är första gången Alisha är i Sverige. Hon har kommit för att träffa de människor som hjälpt henne till ett liv bortom rännstenen. Alisha och hennes fem år yngre lillasyster var de första barnen som Eva tog hand om när hon startade sin hjälpverksamhet i Nepal. 

    – Jag är så lycklig att vara här i Sverige och få träffa dem som stöttar mig. När de ser mig så vet de att de har gett ett gatubarn ett nytt liv. Jag hoppas de älskar mig, säger Alisha på felfri engelska. 

    Blev sålda till bordeller

    Det var 2010 som Eva startade Föreningen för Gatubarn i Nepal hemma i Gävle där hon då bodde. Föreningen lyckades på kort tid samla ihop 80 000 kronor och arbetet kunde börja i mångmiljonstaden Katmandu. De hyrde en lokal och anställde nepaleser för att dela ut mat till barnen som levde på gatan. Men det Eva såg där blev chockartat. 

    – Vi blev fundersamma då det mest var pojkar på gatorna. Men rätt snart förstod vi att flickorna blev uppfångade av människohandlare och sålda till bordeller i Indiens storstäder. Det var förfärande att överhuvudtaget tänka sig detta. Vi insåg att vi måste vara före människohandlarna och rädda flickorna. 

    Alkoholiserade föräldrar

    Den då 11-åriga Alisha kom varje dag med sin lillasyster för att få mat, och en dag bad hon om hjälp.  

    – Alisha hade hört att pappan skulle sälja lillasyster för att få pengar till alkohol.  Föräldrarna var grava missbrukare. Risken var stor att lillasyster skulle hamna hos människohandlare, så de fick snabbt flytta in i vår lokal. Det blev starten till det första barnhemmet. 

    Senare startades ytterligare ett barnhem som idag drivs av två nepalesiska systerföreningar. Alisha har också haft kontakt med sina biologiska föräldrar under åren som gått, om än sporadiskt, berättar Eva. 

    – Vad vi vet så lever föräldrarna fortfarande. Vi har försökt hjälpa dem med sjukvård och annat, men de är oförmögna att ta hand om sina barn. De har fler barn och alla har växt upp på barnhem. 

    Alisha vill arbeta för flickors rättigheter, så att fler tjejer som hon får utbilda sig.
    Foto: Nadja Östlund Groop

    Hade aldrig gått i skola

    Idag är Alisha som vilken tonåring som helst, hon har pojkvän och pluggar sista året på motsvarande gymnasiet. Skillnaden är att hennes familj är stor och finns på ett barnhem. Dessutom har Alisha visat sig vara studiebegåvad. 

    När Alisha kom till barnhemmet hade hon aldrig gått i skola, men efter åtta år har hon tagit igen allt med råge och har idag toppbetyg. 

    – Hon är född på gatan i total fattigdom, en utsatthet långt bortom vad vi kan föreställa oss. Sedan har hon många gånger pluggat så hårt att jag sagt att nu måste du sluta läsa och sova, säger Eva. 

    Det var 2008 som allt började när Eva träffade buddistmunken Pema Dorjee hemma hos gemensamma vänner här i Sverige. Han frågade henne om hon kunde göra något för gatubarnen i mångmiljonstaden Katmandu. Eva svarade med mindre än en minuts betänketid att det kunde hon!  

    – Om jag hade sagt nej, vilka ska då hjälpa till här i världen? Jag var 50 år, akademiker, medelinkomsttagare och hade alla förutsättningar att göra skillnad. Det kom att prägla resten av mitt liv. 

    För Eva har det sedan blivit elva år av hårt arbete. Först har hon haft sitt vanliga heltidsjobb som projektledare på Arbetsförmedlingen, sedan har hon enträget samlat in pengar via vänner och bekanta för att därefter ta tjänstledigt i flera månader och resa till Nepal. 

    Men att se Alisha och de andra barnen på barnhemmen växa upp i trygghet har gett Eva den motivation hon behövt för att fortsätta. När hon nyligen fyllde 61 år önskade hon pengar till att betala Alishas flygbiljett till Sverige, vännerna hörsammade önskan med råge. 

    – Jag ville inte ta av de insamlade medlen för att betala flygbiljetten, säger Eva. 

    Syftet med Alishas Sverigebesök är att ge henne inspiration att nå sitt mål att bli advokat. En dröm som Alisha berättar att hon burit på länge. 

    – Jag har haft drömmen sedan jag läste en bok om människohandel där flickor råkade illa ut. Det gjorde så ont i mitt hjärta! Då bestämde jag mig för att arbeta för flickors rättigheter, så att fler tjejer som jag får utbilda sig. 

    Hon har i Sverige träffat jurister som arbetar med människorättsfrågor och är gammal nog att förstå den unika chans hon fått. 

    – När jag ser tillbaka på mitt liv så har jag kommit från helvetet till himmelriket. Jag hoppas att jag kommer nå mitt mål. Så att Julius, Maya och Eva kan bli stolta över mig. De har gett mig en chans jag vill ta vara på, säger hon ­allvarligt.  

    Tack vare Eva kan en av hennes skyddslingar, Alisha, nu utbilda sig till advokat.
    Foto: Nadja Östlund Groop

    Betald advokatutbildning

    Alisha kommer att få advokatutbildningen betald av Före­ningen för Gatubarn i Nepal, som även bekostar studier och uppehälle för ett 30-tal andra nepalesiska ungdomar. De får nu chans till yrkesutbildning som de annars aldrig skulle fått. 

    Det är unga kvinnor som läser till sjuksköterskor, ekonomer och läkare. Idag har åtta av dem tagit examen och återvänt till hembyarna för att jobba som sjuksköterskor.

    – De räddar bokstavligen liv i byar som annars knappt får någon sjukvård alls, säger Eva. 

    Hon berättar om bergsbyar i det isolerade Humladistriktet, där 95 procent av kvinnorna och 60 procent av männen är analfabeter. Föreningen bekostar högre utbildning för tre ungdomar som är uppväxta där. En av dem ska bli läkare.

    – De är alla toppresterande studenter. Det handlar om att få chans till studier som de ­annars aldrig skulle fått. 

    Många av Evas hjälpprojekt genomförs enbart med ideella insatser. Tillsammans med en tysk hjälpfond, Gayatrifonden, och flera svenska företag har hon hjälpt till att finansiera en rad hjälpprojekt. Bland annat har getter och jakar skänkts till fattiga bergsbyar för att göra invånarna självförsörjande på mjölk och djuravel. En byskola har byggts upp, efter att skolan förstördes vid jordbävningarna 2015. En annan by fick en vattenpump, vilket ledde till att byns 34 skolbarn slapp bära vatten till odlingarna och istället kunde gå i skolan.  

    Karma Lama, ordförande i den nepalesiska systerförening som driver ett av barnhemmen, har själv vuxit upp i fattigdom.
    Foto: Nadja Östlund Groop

    Självförsörjning är målet

    Evas hjälpfilosofi är enkel. Hon vill göra människor självständiga och självförsörjande oberoende av andras allmosor. Hon kallar det Short time project, long time impact (Korttidsprojekt, långtidspåverkan).

    – Det är främst kvinnorna vi stärker. Det kan ta upp till ett år att göra en by självförsörjande. Sedan får de själva jobba med utvecklingen. Då blir det inte katastrof om vi misslyckas med att samla in pengar. 

    Jag undrar förstås vad som är Evas drivkraft att göra allt detta för människor på andra sidan jordklotet. Svaret kommer utan tvekan:  

    – Envishet och den absoluta bergfasta tron på att människor som får en chans lyckas! 

    Eva utstrålar energi som få och skrattar ofta. Hon pratar lätt, mycket och underhållande om sina erfarenheter och insikter. Men att driva hjälparbete i Nepal innebär många utmaningar. Svårast är korruptionen, tycker Eva. 

    – En av våra mest begåvade studenter klarade intagningsproven till läkarutbildningen i Nepal. Men då begärde anställda på universitetet att vi skulle betala dem privat en summa motsvarande 50 000 svenska kronor. Då fick hon istället börja läsa medicin på Filippinerna. Där krävdes inga mutor. 

    Flickor diskrimineras

    En annan svårighet är kulturen som diskriminerar flickor och kvinnor. De kontrolleras av männen och värderas lågt i samhället. 

    – Flickor ses som mindre vetande som inte ska utbildas. 

    Trots att den tioåriga grund­skolan är obligatorisk och på papperet gratis, tas flickor ur skolan runt tio års ålder. Särskilt på landsbygden. Föräldrar har inte råd med skol­uniformer och skolmaterial, samtidigt som flickorna behövs för hemarbetet. Pojkarna är föräldrarnas pensionsförsäkring medan flickorna gifts bort. 

    – Men det är inte ondska utan en kulturell logik som leder till diskrimineringen, förklarar Eva. 

     

    Aakash Namgyal Gurung, pedagog på småbarnshemmet Manjushree Child care center, leker och gläds med barnen.
    Foto: Nadja Östlund Groop

    Kastsystemet styr fortfarande

    En tredje svårighet är kastsystemet som skapar stora orättvisor och styr vilka möjligheter man får till studier och arbete. På papperet avskaffades det redan på 60-tal­et men sitter kvar i huvudet på folk. 

    – Det som är bra är att Nepals lagstiftning ligger långt före kulturen och den stöder vårt arbete. Men det tar ett par generationer innan det förändras. Det är därför inte helt nattsvart, säger Eva.  

    Några av barnen på Evas barnhem har lämnats dit av någon släkting som själv inte klarade ta hand om dem. And­ra har hittats övergivna av buddistmunkar som barnhemmen samarbetar med. 

    – Ofta är det mammor som dött, då hamnar barnen på drift. Pappan arbetar kanske under slavliknande förhållanden i Persiska viken eller är kanske död. Eller så gifter han om sig och får nya barn och slänger ut de gamla.  

    Hjälper familjer

    Hur gör du om barnen har ­familjer?

    – De barnen ska helst inte vara på barnhem. Om det finns en nära anhörig som vill och kan ta hand om barnen hjälper vi dem ekonomiskt med bland annat skola, mat, hörapparater och glasögon. Idag har vi 34 barn som vi försörjer på det sättet, säger Eva. 

    Bryr man sig inte om sina barn i Nepal?

    – Jo, de bryr sig lika mycket som vi i Sverige. Men fattigdom och praktiska realiteter gör att ungar hamnar på drift. Det finns inget skyddsnät och inga socialförsäkringar. 

     

    Eva Holmberg Tedert har inga planer på att sluta hjälpa. Hon har satsat alla sina besparingar på barnen i Nepal.
    Foto: Nadja Östlund Groop

    Inte rädd för att riva i

    Vad krävs det för egenskaper för att klara av att leda hjälpprojekt i Nepal?

    – Jag kan vara både snäll och inkännande men är ganska bossig när det behövs. Jag är inte rädd att riva i åt folk. Sedan är jag noggrann med ekonomin och litar inte alltid på folk. Det har hänt att människor försökt sko sig. Vissa sak­er får man överse med, andra saker måste man slå ner på direkt. 

    Eva är föreningens ansikte utåt, hon föreläser och ansvarar för insamlingarna och ­söker nya sponsorer. 

    –Ibland är det på håret att vi får in tillräckligt med pengar, då oroar jag mig för att inte kunna betala skolavgifterna. Men på något sätt har det löst sig hittills. 

    De flesta givare är privatpersoner, men Evas förhoppning är att fler företag ska vilja stötta i framtiden. 

    – I den svenska föreningen jobbar vi ideellt och betalar våra egna flygbiljetter. Det är förutsättningen för att vi ska vara trovärdiga. Vi har ett 90-konto och nästan inga administrativa kostnader.  

    Nyligen gick Eva i pension. Pensionärslivet inledde hon med att ensam vandra en pilgrimsled genom Frankrike till Spanien. 

    Hur vågar en 61-årig "tant" ge sig ut ensam i Europa och vandra? 

    – Då vill jag citera Tove Jansson som sa: Det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd. 

    Viktigt med vänlighet

    En kväll när hon efter tre mils vandring kom till en by fann hon att det enda pensionatet var stängt och det var två mil till nästa. 

    – Då kom en timmerbil med skogsarbetare som jag pratat med tidigare på dagen. De kände igen mig och körde mig till närmaste hotell. Vänligheten betyder otroligt mycket. Är man öppen, glad och delar med sig får man det tillbaka, berättar Eva.

    Vill fortsätta hjälpa

    Inget verkar hindra Eva från att fortsätta med sin livsuppgift. Under hösten är hon i Nepal, till jul åker hon till Filippinerna för att hälsa på den blivande läkaren. 

    – Jag kommer nog bara hem till Sverige framöver för att tigga ihop mer pengar, ­säger hon glatt. 

    Alla hennes besparingar har investerats i Nepal. Den lilla pension hon har  räcker för att leva ett gott liv där. 

    – Jag har fått vänner över hela världen och insikter om att lycka inte handlar om ett semesterhus i Spanien och paraplydrinkar vid poolkanten. Det handlar istället om att omge sig av människor som betyder något. Att veta att jag kan påverka och göra skillnad, säger Eva Holmberg Tedert

    Korruption, bristande jämlikhet och diskriminering gör det tufft för Nepals barn att växa upp och skaffa sig en utbildning.
    Foto: Nadja Östlund Groop

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!