Solvig Ekblad träffar många vilsna och rädda kvinnor som är nya i Sverige, och hon vill beskriva deras situation utifrån ett hälsoperspektiv. Hon arbetar som legitimerad psykolog och har forskat på hälsofrämjande insatser för nyanlända kvinnor och barn.
– De här kvinnorna är i regel inte traditionellt sjuka, utan sårbara. I Sverige kan vi hjälpa dem. Vi kan säga att känslan av att vara trygg är grundläggande för hälsan och att oro och rädsla kan leda till mycket stress. Och “så här kan du hantera den”. Det gäller att fokusera och inte så mycket om “dået”.
Solvigs artiklar har mestadels fått positiv respons men även negativ, som “det skiter väl jag i”, “de kan ju åka hem” eller “sluta med det här tramset”.
Återigen kan vi hjälpa genom att visa empati för dem som är mindre lyckligt lottade.
– De här kvinnorna har inga pengar, ens till en bussresa. Vi kan göra skillnad för dem. På samhällsnivå genom att hitta möteslokaler och vårdpersonal och på ett privat plan genom att bjuda in på en kopp kaffe eller te.
Vi behöver erbjuda utbildning om hur det är att leva i Sverige, anser Solvig Ekblad.
– Efter bara tio timmars information, två timmar i veckan, så mår den här gruppen kvinnor bättre, visar forskningen, men det saknas pengar till denna undervisning.
Lära sig mer om Sverige
Syftet med det kulturella utbytet är att förstå hur det fungerar här i Sverige.
Det omvända gäller också, förstås: den som är nyfiken på kvinnor med en annan bakgrund, deras livsöden, och vill göra en insats kan träffa medsystrar i kyrkan, moskén eller öppna förskolan.
– Nyanlända kvinnor eller asylsökande har en annan verklighet än vår. Små steg har betydelse. Som att visa var socker och salt finns i butiken. Jag tror på mat som en väg till gemenskap. Att laga och äta mat tillsammans. Liksom att fråga vad familjen vill. Behöver de hjälp med läxläsning till exempel?
Kärnpunkten är, förklarar Solvig Ekblad, att inte vara rädd för att mötas, utan ha tålamod.
– Viktigt är att bygga upp en tillit, som man kanske inte har från sitt hemland. Det här är människor som kommer från relationskulturer där familjen är central och där man löser problem inom familjen, inte med myndigheter.
Kvinnorna blir utanför
I Sverige stämplar vi utrikesfödda utifrån våra egna vanor och mallar när vi först behöver titta på varför människor är rädda och otrygga, menar Solvig Ekblad.
–Jag möter kvinnor som inte kan tala svenska, inte har fått lära sig att läsa och skriva, som inte har några pengar och som bott här i flera år. De blir exkluderade. Har inte fått kunskap om att de äger sin egen kropp. De är rädda för att någon ska göra en orosanmälan till socialtjänsten och att de ska förlora sina barn.
Kunskapstörsten är stor.
Solvig Ekblad har erfarenhet av det genom sin forskning där nyanlända kvinnor med barn får mötas i studiecirklar där livet i Sverige beskrivs. Där får de information om mänskliga rättigheter, barnuppfostran, familj, kvinnans kropp, vård, mat, motion och vardagslivet.
Hon efterlyser förståelse från myndigheter när det gäller vad som kan påverka hälsan, speciellt den psykiska hälsan när man ska etablera sig i ett nytt land.
–De som bestämmer över vår migrationspolitik är inte läkare, psykologer eller socialarbetare. De förstår inte lidandet på det sätt som vi som möter de här kvinnorna.
Att tvingas flytta flera gånger är vanligt när man bara har ett andrahandskontrakt.
–Vi behöver tänka på barnen som tvingas att bryta upp från sina skolor och kamrater. Och deras föräldrar som placeras i kommuner där det finns bostäder men inga jobb.
Samarbete skulle underlätta
Solvig Ekblad menar att ett samarbete mellan olika myndigheter skulle underlätta.
– Kan vi stärka dessa duktiga mammor i att känna sig mer trygga här så kan vi förebygga skjutningar hos tonårskillar. Som det är nu blir en del av sönerna föräldrar till sina mammor och trasiga individer därför och hotar sina mödrar med våld i avsaknad av goda förebilder. Papporna måste också utbildas, de är förebilder för sina söner.
För jo, papporna finns men känner sig osäkra och utanför för att de inte har något jobb. Och att man i Sverige kan skilja sig leder till känslor av osäkerhet. Familjen utmanas på ett annat sätt än där mannens åsikter råder och är lag.
Männen tappar sin status, konstaterar Solvig. Medan kvinnor brottas med frågor som “vad gör vi med män som bara ligger på soffan, hur ska man få kontakt med svenskar, hur ska man uppfostra sina barn?”
– Det finns utbildningar för dem som är nya svenskar, men mammorna kan inte delta eftersom de inte har barnvakt eller pengar till transport samt har kvar sin traditionella roll i hemmet.
Solvig Ekblad pratar om vikten av mottagandet av nya medborgare. Hur vi välkomnar dem som upplevt helvetet på jorden. Om att ha en roll i samhället, kanske genom enklare arbetsuppgifter.
– Det finns projekt i liten skala, även för tonåringar.
Flyktingföräldrars traumatiska erfarenheter påverkar inte bara deras egna psykiska hälsa, språkinlärning och etablering negativt. Det finns även en risk att de på grund av detta förlorar sin anknytnings- och omsorgsförmåga till sina barn.
Solvig berättar om de krav som ställs i Sverige, om att inte hålla måttet, att nyanländas utbildningar och kunskaper inom vård, juridik och ingenjörskap inte godkänns här.
– Det sägs att alla har samma värde i Sverige. Men det stämmer inte. Döttrar i nysvenska familjer tystas och påverkas negativt av sina bröder. De kan skaffa sig en hög utbildning men använder den inte utan gifter sig istället och avstår från avlönat arbete.
– Deprimerade mammor kan ge deprimerade barn som inte får prata om eller få hjälp med sitt trauma, med någon som kan hjälpa.
Förr kunde man lita på varandra
Solvig Ekblad tänker att kittet i vårt samhälle har tappats bort.
– Förr så gällde det man sa till varandra. Man kunde lita på sina medmänniskor. Relationer var viktigare än myndigheter.
– I regeringens överenskommelse med C och L ska anhöriginvandringen öka, men då behövs en gedigen plan för att minimera postmigrationsstressen, något som vi kan förebygga, avslutar Solvig Ekblad.
