• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Tanterna – snart ett minne blott

    Snart finns det inga tanter kvar – dessa starka husmödrar som slitit bakom männen i det tysta. I boken De sista tanterna hyllas de av Fatima Bremmer. Icakuriren bjuder på ett utdrag.

    Tanterna – snart ett minne blott
    Augustprisbelönade Fatima Bremmer. Boken De sista tanterna ges ut på nytt. Foto: HELÉN KARLSSON/MAGNUS WENNMAN

    Den här boken berättar om kvinnorna som betytt så mycket för Sverige – men som aldrig ansetts vara viktiga. De har levt ett tyst liv i bakgrunden av männen. Du vill hylla våra svenska tanter.

    – Ja, jag är så glad att ha fått lyfta fram dessa kvinnor som är så rika på kunskap och som vet hur man fixar kafferep och tar hand om ett hem. Syftet har varit att göra dessa vardagshjältar sedda – och att de ska se sig själva. Och kvinnor har berättat hur stolta de är över att ha fått en egen bok. Det har berört mig oerhört mycket.

    Du har delat upp tanternas liv i olika delar som Tanten och köket samt Tanten och jävlaranammat. Var det mer krut i 1900­talets tanter?

    – Jävlaranammat syftar på det rättspatos kvinnorna bär på. De är uppvuxna med hårt arbete, sunt förnuft och hög moral, redo att ta strid. De har lagt all sin energi på hem och familj.

    Du beskriver en en ny­tantighet. Är 2000­talets tanter på frammarsch?

    – När den första utgåvan kom 2011 ville alla virka mormorsrutor och servera kaffe i finkoppar på fat. Idag vill alla äta närproducerad mat och leva hållbart. Det som var en självklarhet för 1900-talets kruttanter.

    Utrdrag ur De sista tanterna

    "Begreppet Sju sorters kakor är känt sedan slutet av 1800-talet. Det syftar på det minsta antalet alternativ som etiketten då föreskrev att ett kakfat på kafferep skulle innehålla. Det är också titeln på Sveriges mest sålda bok genom tiderna. I september 2017 hade 3,8 miljoner exemplar sålts och samma år utgavs den 100:e upplagan. Den gavs ut för första gången 1945 och kom till genom en kakpristävling som ICA-kuriren utlyste. Över 8 000 recept skickades in. ICA valde ut de som de ansåg vara bäst och skapade bakboken som använts och älskats av generationer svenskar. Inte minst av tanterna. Det är ju till stor del deras recept på småkakor, rån, vetebröd, wienerbröd, skorpor och rulltårtor som fyllt sidorna.

    Nu finns den också i en engelsk översättning med titeln Swedish Cakes and Cookies och sedan 2010 i en julversion: Sju sorters julkakor. Traditionen med kafferep går långt tillbaka och att det är något som tanter förknippas starkt med behöver knappt skrivas ut. Men varför är egentligen fikastunderna så heliga och betydelsefulla för så många av landets äldre kvinnor? Vi söker svar genom att ta några steg bakåt i historien. I en tid som präglades av självhushållning och då köket var en kvinnlig maktbas knådades degar med unga starka armar. När det var dags för paus var det kaffe i kopparna, starkt svart kokkaffe. Te är ingen stor förbrukningsvara i den här generationen, särskilt inte i arbetar- eller medelklassen där vi hittar våra huvudpersoner.

    Sveriges mesta kakdrottning och tv-profil Birgitta Rasmusson arbetade på Ica:s provkök och var dessutom redaktör för bok Sju sorters kakor, en av Sveriges mest sålda böcker. Sedan några år tillbaka är hon en populär domare i programmet Hela Sverige bakar i TV4. Denna bok som kom att bli varje husmors egen köksbibel gavs ut för första gången redan 1945. Boken kom till efter en tävling utlyst i Icakuriren dit hela 8 000 recept skickades i

    Kaffe ska drickas hett

    Fotograf Magnus och jag fick många och långa blickar när vi frågade efter te vid våra första reportagebesök. Och när vi väl har suttit där med fyllda kaffekoppar har vi upprepade gånger fått påpekat att vi dricker för långsamt. Första påtåren kommer ofta redan efter några minuter. "Är du fin i kanten?" frågade Inez Hansson, 91, med ett brett leende när jag visade upp en halvfull kopp och tackade nej till påfyllning vid ett av besöken. Exakt vad hon menade förstod jag inte riktigt, men te är alltså inget alternativ och kaffet ska drickas hett och snabbt.

    Vi stannar kvar på 1950- talet ett tag. De där starka knådararmarna formades tidigt, vid spisen i barndomshemmet eller på en hushållsskola. Ofta både och. Att kunna baka matbröd tillhörde en kvinnas grundkunskaper, oavsett nivå av intresse. Men även att kunna grädda goda bullar och småkakor var viktigt och betydde mycket mer än bara en stunds njutning till kaffet. Något nytt och frestande att bjuda väninnorna eller grannfruarna på när det var dags för kafferep innebar social prestige. Det intygas av många röster, alltifrån forskare till kvinnorna själva och deras barn som minns hur mödrarna jämförde och utvärderade bakverk. "Då kunde de kritisera and ra, vilket många aldrig skulle göra annars. Det blev en viss hierarki och angav din position i en samhällsgemenskap", säger Håkan Jönsson, etnolog med fokus på konsumtion, mat och måltider.

    Att baka var en konst

    Eta Kroon, matskribent och mångårig redaktör på tidningen Allt om Mat, fyller i: "Att baka var en konst och mångas stora stolthet. Det var ett sätt att synas och få beröm." Tillsammans med syjuntorna en gång i veckan var kafferepen i princip den enda egna tiden de vuxna kvinnorna tog sig utöver arbetet för familjen. Det var också då, i mitten av seklet, som företeelsen var som mest populär. Tiden då husmödrarna och hemmafruarna dominerade. Hon som idag debatteras friskt, hyllas och bespottas om vartannat.

    Socialt umgänge

    Till en början handlade det mest om barndomskamrater som inte längre hade tid och möjlighet att ses lika ofta efter giftermål och familjebildande. Kafferepet blev deras sätt att umgås. Men efter hand, i takt med att grannfruarna lärde känna varandra i de nya bostadsområdenas lekparker och matbutikernas köer, blev det socialt umgänge även på närmare håll. De hemarbetande mödrarna var alla i likartade livssituationer och ställdes inför likadana vardagliga problem och praktikaliteter. Kafferepen blev en betydelsefull gemenskap där de pratade om barnsjukdomar, skolgång, skötsel av hemmet och utbytte recept.

    Där, i sofforna med teakram och de stoppade fåtöljerna med abstrakta textilmönster, i rum inramade av hemsydda gardiner formades värderingar och synsätt som kvinnorna skulle komma att bära med sig i alla år. Varifrån själva ordet kafferep kommer är inte helt klarlagt. Det kan ha sitt ursprung i verbet "repa", det vill säga riva av tyglappar till vävning av mattor och liknande, något som deltagarna ofta gjorde under sammankomsterna under den första hälften av 1900-talet. En annan förklaring är att det blivit ett slags förkortning av ordet repartisera, att dela på kostnaderna, eftersom det i början var mer av knytkalas än bjudninga.

     

    I boken De sista tanterna har författaren porträtterat några av landets sista tanter. Inez Hansson, 91 år, blev en kär vän. Foto: MAGNUS WENNMAN

    Kombinerade syjuntor

    Kafferepen var ibland också kombinerade med syjuntor, berättar Kerstin Gunnemark, docent i etnologi. Men när kläderna blev billigare, massproducerades och såldes i kedjor sydde kvinnorna allt mindre. Många började också jobba när barnen blivit lite större. Då blev ett renodlat kafferep ett sätt att fortsätta träffa väninnorna i en fredad zon. "Då blev det mer av umgänge kring kaffebordet med någon kaka eller så bjöd man varandra på en matbit", säger hon och betonar att många på det sättet fortsatte att träffa sina symötesgäng.

    Märta Eklund, 90 år, i Avesta berättar att syjuntan snarare var en "pratjunta" och som senare blev mer av ett kafferep. De var fem hemmafruar, bekanta från barndomstrakterna, som hamnat i samma villaområde och vars män jobbade på ortens järnverk. Märta beskrev det dock som väldigt enkelt. De hann inte med några sju sorters kakor. Bullar och någon enstaka småkaka fick räcka då, under de mest hektiska småbarnsåren. Men att hoppa över kaffe repet var helt uteslutet. Nu beskriver jag fenomenet ur ett historiskt perspektiv, men det är en tradition som fortfarande lever kvar. Runt om i landet pågår regelbundna kafferep med vitala åldrade damer – men även bland yngre kvinnor.

    Journalisten och författaren Josefin Ekman deltog under flera år i ett kafferep tillsammans med sju vänner och bekanta, samtliga i trettioårsåldern. Josefin drev tidigare pysselbloggen Dear Martha där hon i brevform skrev till den amerikanska husmodersdrottningen Martha Stewart om sina olika pysselprojekt i hemmet. Visuellt var bloggen en blinkning till 1950-talets hemmafrutillvaro, även om innehållet hade en modernare twist. Deltagarna var alla kvinnor i åldern 27–35, singlar, småbarnsmammor eller sambos som klädde upp sig, dukade med finporslin, servetter och bakade spröda småkakor. Kaffet hälldes upp i kanna och bakverken plockades från vackra fat med kaktång. Då och då smuttades det också på en god likör.

    Värdiga träffar

    "För oss var det ett kul sätt att träffa sina kompisar utanför den stojiga krogmiljön. Det är det långsamma fikandet som aldrig blir av annars. I vanliga fall träffar man folk på stan under ganska ovärdiga former. Man är stressad, hungrig och svettig för att man sprungit från jobbet lite för sent. På våra kafferep är det värdigt. Man blir aldrig avbruten, de som har barn har lämnat dem hemma och vi pratar om roliga saker", säger Josefin Ekman. Träffarna pågick i tre, fyra timmar. Schemat var roterande och alla hjälptes åt att baka. "Det är härligt att få baka kakor i två timmar! Då svarar man inte i telefonen och mannen får ta barnen, om man har några. Jag tror det finns en motrörelse i det här också. Vi längtar tillbaka till hemmapysslandet som vår generation aldrig riktigt har upplevt. Jag har svårt att se våra mammor ha kafferep. Min mamma himlar med ögonen och tycker mest det är lite sött att vi gör det här. Jag tror hon tycker att vi leker tanter."

    Gör ni det då? "Nej, men vi romantiserar nog fenomenet. Fast inte hela den tillvaron och de värderingar som fanns förr. Min mormor jobbade heltid och hade tre barn. Hon gick upp klockan fem på morgonen för att förbereda middagen och baka bullar innan hon gick till jobbet. Det skulle jag aldrig göra.

    Märta Eklunds man "gjorde ingenting hemma, han jobbade ju", berättar Märta. Själv har hon aldrig ansett sina hushållssysslor som arbete. Foto: MAGNUS WENNMAN

    Bakar för att det är roligt

    Många feminister är emot den nya kafferepsrörelsen för att man går tillbaka till något gammalt och förlegat, men det håller jag inte med om. Vi bakar inte för att man förväntas göra det eller för att mannen kräver det i dag. Vi gör det bara för att det är roligt." Kafferepet har alltså, över femtio år efter sin "primetime", blivit politiskt laddat. Orsaken är att det leder tanken till en kvinnoroll som 60-talisterna revolterat kraftfullt mot och som även många tidiga 70-talister haft nära kontakt med och anser påtvingad: hemmafrun och husmodern. Det behöver egentligen inte alls vara synonymt, men idag slås rollerna ofta samman till en – dåtidens kvinna som nästan uteslutande var ensam ansvarig för hemmet, hushållet och barnen. I stället för sju sorters småkakor har en amerikansk muffins, en så kallad cupcake, med färgglad glasyr blivit symbolen för debatten. För bilden av husmodern i dag är, lustigt nog, mer influerad av amerikanska hemmafruar på 1950-talet än svenska unga kvinnor under folkhemstidens storhetsdagar.

    Inne med det gamla

    Clary Krekula, docent i sociologi som bland annat har forskat på äldre kvinnors självbild och identitet, tycker de senaste årens återkommande diskussion i krönikor och debattartiklar har kört i diket. "Det har blivit inne att gå tillbaka till gamla värderingar, livsmönster och levnadssätt, men det innebär inte att man fullt ut lämnar det som är modernt. Man tillfogar i stället en bit. Ebba Witt Brattström, professor i litteraturvetenskap med genusinriktning, berättade att hon brukade baka kanelbullar på för att hennes söner skulle associera feminism med nybakta kanelbullar. Det blev omedelbart omdebatterat för att det skulle vara tveksam feminism. Bakar man cupcakes blir man alltså en sämre feminist. Det resonemanget haltar", tycker jag.

    Husmodern väcker starka känslor, både negativa och positiva. Hon pendlar i dag från att vara trendikon till utbuad relik från ett ojämställt samhälle. Troligen har bilden av den präktiga mamman vid spisen, brett leende med förklädet på och vispandes i en kastrull, aldrig varit så exponerad i offentligheten som nu. Hon dyker upp i utställningar, tv-serier, kokböcker, modereportage … Ja, det finns till och med ett radioprogram i P1 som heter Husmorsskolan. Där delges lyssnarna huskurer och gamla knep som väckts till liv efter många års slumrande tillvaro.

    Men Anna Nilsson, tidigare Stockholms läns ordförande för Riksförbundet Hem och samhälle, det som en gång hette Husmodersförbundet, skrattar gott åt programmet och kallar det för trams. "Ja du, där pratar de om allt möjligt gammalt. Saker och knep som inte ens jag har använt. Och jag är född 1927. Det är konstigt med trender egentligen. Det finns en oerhörd vurm för de här sakerna just nu, husmanskost till exempel. Kalops var nästan ett skällsord tidigare. Det var inte länge sedan som man fick kalla det köttgryta i stället för att få ungdomarna att vilja äta det", säger hon

    Hanna Biljer är, som hon säger själv, en riktig bondunge. Hon är uppfostrad med andan att inget ska förfaras. Hennes händer är fårade efter ett hårt liv på potatisåkern. Hanna har varit en flitig föreläsare på hus modersföreningar och hembygdsgårdar. Foto: MAGNUS WENNMAN

    Nostalgisk bild av husmodern

    Förbundets namn ändrades 1999 efter en långdragen intern diskussion. Det mer neutrala alternativet vann till sist flest röster och husmodern försvann ur namnet. Husmodern ansågs alltså så hopplöst omodern och otidsenlig att hon inte ens fick finnas kvar i sin egen intresseorganisations titel. Året därefter var medlems
    antalet nere på rekordlåga 10 623 medlemmar. 2017 var det ännu lägre, 2 430, det lägsta antalet sedan starten 1919. Nu, när kvinnorna som en gång kallade sig husmödrar, håller på att gå ur tiden, har intresset vaknat till liv igen.

    Men den retronostalgiska bilden av husmodern i dag känns långt ifrån den ursprungliga motsvarigheten. Det är inte minst Anna Nilssons reaktion på P1:s radioprogram ett tydligt tecken på. Vem var hon då? Hur såg husmoderns tillvaro och roll ut när det begav sig? Lever de före detta husmödrarna efter samma principer, rutiner och tidsscheman i köket i dag? Jag har genom många och långa intervjuer och möten lärt känna flera av dem. Tanter som lagar soppa från grunden, stolt berättar om egenkomponerat recept på inläggning till gurka, bakar sin egen tårtbotten och tar vara på bär och grönsaker inför vintern. Men de blir allt äldre – och allt färre.

    "Husmoderns tidevarv är till ända. På Tore Wretmans tid var det en självklarhet att kokboken hade en bestämd adressat. Han talade till husmodern. Hon visste det. Deras gemenskap var orubblig. Om kokboken ibland lät mästrande, hade hon överseende. Hon visste ju att de hade ett gemensamt mål: att hon skulle skaffa sig herravälde över den värld hon gjort till sin." Så skrev estetikprofessorn och kritikern Sara Danius under rubriken "Tiden sätter kniven i den goda modern" i DN i mars 2011."

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!