Ready för engelska?

Butikerna har ”sale”, bioannonserna deklarerar att filmen är ”awesome”, och turistattraktionen är en ”must-see”.

Kommer engelskan att bli så dominerande att vi i en framtid inte längre kan formulera oss på svenska? Det undrar Anders Q Björkman, biträdande kulturchef på Svenska Dagbladet, lite ironiskt.

”Engelsmännen må lämna Europa, men engelskan blir kvar. Språket är nu så dominerande att det kanske är dags för språkkrav kopplat till medborgarskap? För en riktig svensk talar väl engelska?”, skriver han.

Men finns det verkligen skäl att oroa sig över det svenska språket?

Åsa Mickwitz som undervisar i skrivande och retorik vid Helsingfors universitet och som skrivit en doktorsavhandling om engelska lånord i svenskan tycker att vi ska – coola ner. Engelska är faktiskt okej.

– Det är inget konstigt med att blanda språk – medvetet eller omedvetet. Det är naturligt att ta intryck från sin omgivning. Det vore konstigare om svenska inte alls påverkades av andra språk.

Nya ord för nya vanor

De många engelska lånorden är alltså inget hot, enligt henne. De är heller inget nytt. Åtminstone sedan 1200-talet har engelska lånord funnit sin väg in i svenskan. På 1950- och 60-talen var influenserna från USA stora. Vi började konsumera hamburgare, popcorn och bubbelgum och klädde oss i jeans, t-shirt och polotröja. Självklart behövde vi ord för våra nya produkter och vanor. Än idag är engelska det språk som influerar svenskan mest.

– Vår värld är väldigt amerikaniserad och engelskan har hög status. Musik och trender – mycket av det som är nytt kommer från den engelskspråkiga världen, säger Åsa Mickwitz.

Generellt är det inte fler lånord nu än vad det har varit historiskt. Det svenska ordförrådet består till större delen av främmande språk, däremot är den svenska grammatiken till största delen svensk. Faktum är att det nästan inte finns några ursprungliga – alltså sådana som inte har lånats in från något annat språk – svenska ord. Fader, måne och äta är visserligen exempel på ursprungliga svenska ord. Men de är i minoritet. På 1700-talet lånade svenskan främst från franskan: balkong, salong, mustasch, kastrull, balett, parfym och möbel. Och på 1800-talet kom ord från både tyskan: besluta och bemöta, och från engelskan: jobb, strejk, bojkott, turist och lokomotiv. Dessutom har svenskan påverkats av grekiska och latin.

Jämfört med, till exempel, finskan innehåller dock svenskan betydligt fler engelska lånord. Och det kan vi skylla den svenska grammatiken och den toleranta språkvården för.

– Nittio procent av alla lånord som tas in i svenskan är substantiv. Eftersom engels­kan och svenskan påminner om varandra i sin grammatiska struktur har de engelska substantiven lätt att passa in i det svenska språket: ”Jag skrev ett mejl”, ”Jag dansar rejv”.

Den finska språkvården är dessutom mycket mer restriktiv jämfört med den svenska.

– Den svenska språkvården och den svenska inställningen till invandring går hand i hand. Alla ska få vara med. Alla ska få blomma. Man tror på demokrati och öppenhet. Ännu en förklaring till att det finns gott om engelska lånord i svenskan tror jag är att Sverige inte har varit i krig på 200 år, och det främmande uppfattas inte som något hotfullt. Typiskt svenskt – oavsett om vi pratar om språk eller politik – är att vara öppen för det som är nytt.

Finns en naturlig gräns

Men att känna skepsis, eller rentav rädsla, mot engelska ord och uttryck är fullt förståeligt, enligt Åsa Mickwitz.

– Unga talar en svenska som innehåller mycket lånord. Det kan vara knepigt för en äldre generation. De förstår kanske inte fullt ut vad som sägs och känner kanske en oro över att svenskan helt och hållet ska övergå till engelska. Men det finns absolut inte fog för en sådan oro.

Hon påpekar att det faktiskt finns en naturlig gräns för mängden lånord.

– Verb importeras i mycket mindre utsträckning än substantiv. Därmed finns det en gräns för hur mycket engelska som kan komma in i det svenska språket.

Den som klagar på att svenskan har blivit ett ”blandspråk” syftar ofta på de engelska lånorden som ännu inte är etablerade i svenskan: ”Säsongens jeans är en must have!”

– Språkpuristen irriterar sig på uttrycket ”must have” och tänker inte på att säsong (från franskan) och jeans (från engelskan) är lånord, säger Åsa Mickwitz.

Den vanligaste anledningen till att vi vill låna ord från and­ra språk är att vi har behov av att prata om något nytt.

–Det saknas ett ord för att beskriva något specifikt. Men ibland använder vi engelska ord trots att det finns bra svenska ord. Det kan förstås verka onödigt att låna in ord för sådant som har funnits en längre tid och som vi redan har ett inhemskt ord för. Varför ska man säga: ”Jag tar en nap” när man lika gärna skulle kunna säga: ”Jag tar en tupplur”? Men man kan ju välja att se det som att lånorden berikar språket. Att de ger oss fler uttrycksmöjligheter. Svenskan tappar ju inte ordet tupplur bara för att vissa säger nap.