Helena af Sandeberg: “Kändisskapet har aldrig gett mig något”

Vi ses på en restaurang på Södermalm i Stockholm. Det här är Helenas hemkvarter. Hennes lägenhet ligger ett stenkast bort och barnens förskola och skola finns i stadsdelen. Och Stockholms stadsteater, Helenas yrkesmässiga bas, ligger bara en cykeltur härifrån. 

Jag frågar hur det går med läkarna. Helena medverkade nyligen i tv-programmet Hellenius hörna. I talkshowen pratar hon och programledaren David Hellenius om Helenas intresse för sjukdomar, men också om att hon är singel. David undrar om hon inte skulle vilja dejta en läkare. Jovisst, skojar Helena och lägger till att han gärna får se ut som George Clooney. 

– På riktigt har jag nu fått typ hundra nya vänförfrågningar på Facebook och supermånga mejl. Antingen skriver de: “Hej, jag är läkare, ska vi ta en fika?” eller “Hej, jag är tyvärr inte läkare, men jag är ganska rolig ändå”. 

Hon nappar dock inte på någon av dem. 

– Nej, det skulle kännas konstigt. Det skulle dessutom kunna vara farligt. De är säkert jättetrevliga människor, men jag kan inte ta risken. Jag träffar inte folk på det sättet. 

Helena har långt blont hår. Det är en decimeter längre jämfört med den bild jag såg dagen före på Instagram. Hårförlängningar, förklarar Helena. 

–Jag bestämmer aldrig hur jag ser ut. Jag kan vara blond, ha rött hår, kort peruk, hårförlängningar… Jag får ett nytt utseende med varje ny roll. 

Helena af Sandeberg är en av Sveriges mest kända skådespelare. Hon slog igenom på nittiotalet med tv-serien Nudlar och 08:or och har sedan dess medverkat i över 40 tv-serier och filmer – däribland Tomten är far till alla barnen, Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö, En pilgrims död, Cornelis och Den döende detektiven. Hon är dessutom knuten till Stockholms stadsteater och har uppmärksammats för sina roller i uppsättningar av Hedda Gabler, Anna Karenina och Tre systrar. 

– Jag blev så att säga känd ganska tidigt. Men kändisskapet har aldrig gett mig något. När jag däremot blev erkänd – till exempel i samband med att jag hyllades för Hedda Gabler – så fick jag ett självförtroende. Det var viktigt för mig. Min dröm har aldrig att varit att bli känd, däremot har jag haft en stark drivkraft att vara skådespelare. 

Helena flyttade till New York när hon var 18 år, tanken var att hon skulle gå en teaterutbildning. Planen var att gå på skolan i ett år och sedan åka hem och söka Scenskolan. Men hon blev kvar i fyra och ett halvt år. 

–  Mamma hade varit sjuk i bröstcancer till och från sedan jag var tolv. Skälet till att jag över huvud taget kunde åka till New York var att hon hade genomgått en behandling som vi trodde skulle göra henne frisk. En sån där experimentell behandling som läkarna senare kom på var helt verkningslös. Hon blev först bättre, men sedan kom cancern tillbaka med full kraft. Hon dog under mitt första år på skolan. Efter det kände jag att jag hatade allt som hade med Sverige att göra. Sverige var lika med mörker och död. Jag bestämde mig för att stanna i New York och gå klart min utbildning. 

Tror på passionen

Direkt efter utbildningen på legendariska Actors Studio började jobben trilla in – framför allt från svenska uppdragsgivare. En kortfilm leder till tv-serien Nudlar och 08:or leder till tv-serien Rederiet leder till show med Magnus Uggla… Plötsligt är Helena etablerad i Sverige. 

Jag säger att det är intressant att de svenska regissörerna hittade henne trots att hon befann sig på andra sidan Atlanten. Helena ser trött ut. 

– Jo, men jag är ju bra, säger hon och lutar sig tillbaka i soffan. 

Och utvecklar: 

– Så säger ju alltid Micke Persbrandt: “Jag är Sveriges bästa skådis”. Men som kvinna får jag höra “Vad fantastiskt att de upptäckte dig” och jag vill säga: “Nej, det är inte så fantastiskt. För jag är bra.” I början fick jag jättemycket frågor som handlade om att jag fått alla jobb för att jag är söt. Jag brukar säga att man kan få ett jobb på att vara söt, men inte 250. För det kommer alltid att finnas någon som är sötare. 

Nya filmen Lyckligare kan ingen vara kretsar runt fem par i olika generationer. Deras liv vävs samman av tillfälligheter, men också av kärlek.

– Det är en film om allas vår eviga längtan efter kärlek. Om sökandet efter kärleken i alla dess former. Här finns historien om det äldre paret som har väntat hela livet på kärleken. Här finns berättelsen om det unga paret som får barn. Själv skildrar jag mitt-i-livet-historien – när man har gjort sina livsval, man är gift, men plötsligt träffar man en annan – vad händer då? 

Hennes karaktär Sofia träffar sin första stora kärlek och gamla känslor blossar upp. Hon drabbas helt enkelt av den stora passionen. 

– Jag tror på passion, men jag tror att den är svår att ta vidare. Jag har varit med om passion och det är stort. Men man vet inte alltid vart det leder. Faktum är att jag kan identifiera mig med de flesta karaktärer i filmen. För livet är komplext. Det är inte enkelt. Det finns inga enkla svar. Och det är det jag gillar med den här filmen. Den är feelgoodig, men tar ändå upp de stora frågorna. Det tycker jag är fint. 

Spelade mot exet

Helenas karaktär är en skådespelare som bor i New York och som är gift med Eagle Eye Cherry – som ju är Helenas före detta pojkvän i verkliga livet. 

Helena skrattar högt: 

– När jag läste manus tänkte jag: “Herregud, jag kommer inte att behöva göra någon research alls för den här filmen.” Det var jättekul att spela mot Eagle Eye, vi är nära vänner och jag tycker så fruktansvärt mycket om honom. Jag hade inte varit i New York sedan jag var där med honom för 18 år sedan. Och nu åkte jag tillbaka – med honom. Det var en riktig tidsresa – både konstigt och fint. I filmen går vi runt med vigselringar och har ett barn ihop. Vi spelar liksom ett liv som vi kunde ha levt. Det var ganska absurt. Men det är ändå fint att man kan vara goda vänner efter 18 år. 

Mycket har hänt sedan dess. Helena gjorde först karriär inom tv och film, men arbetade sedan aktivt för att etablera sig inom teatern. 

–  Teatern var något jag ville erövra. Sedan många år tillbaka är Stockholms stadsteater min fasta punkt i tillvaron. Det är hit jag alltid återvänder och det är här jag har min loge som jag delar med min kära, bästa väninna Vanna Rosenberg. I det här yrket kan man annars bli ganska ensam. Man jobbar intensivt i ett projekt, och sedan är det plötsligt över. Att få ha Stadsteatern som bas betyder allt för mig. 

Privat har hon fått två barn, och sedan något år tillbaka är hon skild från sin andra man. Kontakten är god, det har varit viktigt för Helena. 

– Jag tycker att det är en skyldighet. Barnen är inte med på skilsmässan, de har inte varit med och fattat beslutet. Jag har känt starkt vid båda mina skilsmässor att vi är skyldiga dem att göra så att det blir så bra som möjligt. Tack och lov har mina ex-män känt exakt likadant. Vi har alla valt barnen. Vi har delad vårdnad, vi hjälps åt, det har varit väldigt få konflikter. Jag är mycket bättre vän med dem nu än när jag var gift. Allvarligt talat, det funkar faktiskt super. Och det är jag jätteglad och skitstolt över. Samtidigt tycker jag att det borde vara en självklarhet. Om man skiljer sig så får man fan se till att det funkar. 

Ibland är det lättare sagt än gjort. 

– Jag kan förstås inte uttala mig om alla skilsmässor, men i mina så har det varit fullt möjligt att ha fungerande relationer. Jag tror att det är otroligt jobbigt för barnen om föräldrarna har en konflikt. Man får liksom släppa grejer. Det finns ju ett skäl till att man inte längre är gifta. Vi har ju lite speciella jobb alli­hop. Både jag och mina exmän jobbar i teatervärlden. Under en period var vi allihop på Stockholms stadsteater. Vi filmar under perioder och vi jobbar mycket kvällar. Om det inte funkade mellan oss så skulle ingen av oss kunna jobba. Alltså på riktigt. Allt bygger på samarbete. Om någon är rigid och säger att “jag måste ha de här veckorna”, då funkar det inte. 

Du är cool ändå.  

– Jag är bra på att släppa taget. Jag är ganska självständig. Som kvinna är det otroligt viktigt att du har ditt eget liv. Och din egen inkomst. Jag har alltid känt att jag kan skilja mig. För jag har mitt eget liv, min egen inkomst, mitt eget yrke. Jag kan försörja mina barn själv. Det är en lyx. Men det är en lyx som alla kvinnor borde ha och få. För det är viktigt. Dela den där jävla föräldraförsäkringen säger jag bara. 

Med det sagt så vill hon också framhålla att hon sliter hårt som ensamstående mamma. 

Drömmer om att bli förälskad

– Att vara ensamstående mamma som jag är… det är sådant slit. Ändå är jag så väldigt privilegierad. Jag har en bra inkomst, jag bor i en bostadsrätt på Söder, jag har bra relationer med barnens pappor. Men det är ett slit. Jag har ingen att dela vardagen med. Jag hämtar, jag handlar, jag lagar mat, jag läser läxor. Men jag kan, ska, får verkligen inte klaga. Jag är medveten om att med en undersköterskelön är saker och ting oändligt mycket svårare. Men ibland sitter jag ändå här och tänker: “Men var är George Clooney då? Kan han inte komma och bära mina kassar?”

Jag undrar om hon drömmer om en familj. Helena tittar skeptiskt på mig och rättar milt: 

– Jag ser det som att jag har en familj. Jag och mina barn är ju en familj. Dessutom räknar jag in mina exmän i den familjen. Men jag kan drömma om att bli förälskad och om att få möta den stora kärleken. Jag väntar fortfarande på den rätta. Samtidigt har jag det väldigt bra som jag har det. 

Och så vill hon veta ifall jag och fotografen Peter har barn. Helena är nyfiken till sin natur. Hon frågar och lyssnar. 

– Å, tonåringar. Du måste berätta allt om hur det är att ha tonåringar. När jag inser att Alfred, som är 13 år nu, är myndig om fem år och att han då kan flytta hem­ifrån så får jag en panikångestattack. Jag minns pappas skräck när jag – 18 år gammal – försvinner på Arlanda. “Oh, my god, hon flyttar till New York.” Det känns overkligt att Alfred skulle kunna göra samma sak om bara några år. 

Hon konstaterar att hon är en orolig själ, men att hon är medveten om sina katastroftankar och att hon försöker hålla dem i schack.

Oroar sig för katastrofer

– Skulle du prata med min son skulle han nog säga att min oro är jobbig. Min oro är inte helt sund. När jag ringer till honom så svarar han: “Har du hört en ambulans?” Så fort jag hör en ambulans vill jag kolla att han lever. Synd att vi bor så nära Södersjukhuset, här är det ju ambulanser hela tiden, säger Helena ironiskt och ler. 

– Jag har haft katastroftankar sedan jag var liten. Enligt alla terapeuter cementerades de när min mamma dog. Då fick jag ju bekräftat att det värsta faktiskt kan hända. Och det där har satt väldiga ärr i mig. 

Senare på dagen ska Helena kolla på fotboll. Hon älskar fotboll och har varit sin sons fotbollstränare. 

– Jag växte upp i en sportintresserad familj. Min pappa är en manisk djurgårdare, och jag har alltid gjort tvärt emot min pappa, så jag blev tidigt en AIK:are. Dessutom bodde Black Armys ledare på samma gata som vi i Rotebro och han brukade vara min barnvakt. Jag hade sett honom på tv och tyckte att han var ascool. 

Hon skulle gärna spela i ett korplag, men vågar inte ta några risker. 

– Som skådespelare kan du inte bli skadad. Det är för stor risk med fotbollsmatcher. Jag kan inte komma till teatern eller till en filminspelning och säga att “shit, jag slog av skenbenet”. 

Nä, korpfotbollen måste hon ligga lågt med. I övrigt kommer hon inte på så många nackdelar med jobbet. Jo, det skulle vara det här att hela tiden bli bedömd då. 

– Att alla alltid ska tycka något. Att folk tar sig rätten att recensera och kommentera. Jag kan sitta på en middag och någon kan kläcka ur sig: “Jag tycker inte om den där filmen som du är med i” eller “vad konstig du ser ut i den där tv-serien”. Vissa dagar bryr jag mig inte, men sköra dagar är det svårt. Jag tar mig ju inte friheten att säga att någon är en dålig läkare. Men vi skådespelare ska liksom ta det. Men på det stora hela… Jag älskar verkligen mitt jobb. Det är en stor passion.