Fråga: Vi har hunnit bli pensionärer nu, min man och jag. Vi har varit gifta hela livet känns det som, eftersom vi träffades som väldigt unga. Det har väl gått bra på det stora hela, med tre barn som nu är vuxna och en massa barnbarn. Det är trevligt förstås och alla säger att barn håller en ung och alert. Det är säkert sant men jag kan också känna att allt liksom upprepar sig. Förr var det barnens behov som alltid kom först och nu har barnbarnen på något sätt blivit vår huvuduppgift i livet. Eller kanske mer korrekt min, för min man bryr sig inte så mycket utan jag får hålla reda på födelsedagar, hämtningar, allergier och allt sånt där. Inte så att min man inte deltar men ansvaret ligger på mig. Det känns som ett självspelande piano, hela mitt liv är som en lång upprepning av sådant som kvinnor gör.
Jag skulle vilja att du gav mig ett råd om hur jag skulle kunna bryta det här, köpa ett litet hus vid kusten, eller flytta till Normandie eller kanske börja hoppa fallskärm? Eller varför inte dyka från en hög klippa? Åh, vad jag längtar efter något vågat, spännande och farligt som bara handlar om mig.Min man skrattar bara åt mig och säger att jag i alla fall aldrig skulle våga. Kanske är det sant.
Snälla, snälla, säg hur jag i alla fall kan ta ett steg i rätt riktning!
Marianne
Ingemar svarar: Det är nog väldigt många kvinnor som känner igen sig i din beskrivning av ett liv där andras intressen alltid har kommit i första hand. Det är nog inte ovanligt med kvinnor som egentligen aldrig tillåtit sig att drömma om en annan tillvaro än den med barn, hem och man. Fortfarande fostras flickor till att i första hand bli en ny mor, och i det konceptet ingår att backa tillbaka för att andra ska blomstra. Det låter som om du levt så, men att drömmarna nu faktiskt har fått fäste och att du skulle vilja ha mer ut av livet än ständig matlagning och barnpassning. När jag läser ditt brev kan jag inte se något som egentligen hindrar dig från någon av de saker du räknar upp, bara du själv.
Det är klart att omgivningen kommer bli förvånad, när du inte har tid för barnpassning eftersom fallskärmshoppningen är samma dag eller när du förklarar att du inte har råd eftersom huset i norra Frankrike blev dyrare än du tänkt dig. Men är det inte det du hoppas på, att inte vara fullständigt förutsägbar, utan visa på egen vilja och behov?
Ingen annan kommer säga när det är dags, det kan bara du.
Så till slut:
Du kan antagligen planera och ordna i åratal för att i avgörande stund ändå backa av olika anledningar, som att någon måste hämta på dagis och bara du är ledig eller något liknande. Det är nog så att du helt enkelt bara får göra det, blunda och hoppa. Gör en lista över dina önskningar, rangordna och bestäm. Ingen annan kommer säga när det är dags, det kan bara du, och när jag läser ditt brev låter det som om du inte ska skjuta på äventyret en enda dag till.
