På trädgårdsbordet står en flaska whisky, men den är fylld med vatten. I en mindre spritflaska smälter fryst, outspädd fläderblomssaft. Det är en het och vacker försommardag som paret Feldt/von Otter tar emot i sekelskiftesvillan i Nacka utanför Stockholm.
Kjell-Olof vill sitta i skuggan, Birgitta i solen. De slår sig ner vid varsin ände av bordet. Kompromissar. Precis som Kjell-Olof har valt att göra med alkoholen. För det är ingen nykter alkoholist vi möter. Kjell-Olofs målsättning när han satte igång alkoholprojektet var att gå från det “beroendestyrda” till det “förnuftsbestämda” drickandet. Om det har paret skrivit ett slags loggbok. De författar varsina kapitel, och ur skilda perspektiv berättar de vad som har hänt och hur de har känt det senaste året.
– Att skriva är vårt sätt att hantera kriser, konstaterar Birgitta.
– Vi har ju tidigare gjort en bok av det här slaget – då jag drabbades av prostatacancer. Att sätta sig ner och skriva är det som händer för oss under en kris. Vi visste inte vart vi var på väg. Vi loggade oss fram, bit för bit. Skulle jag klara nästa dag? Skulle jag falla nästa vecka? När skulle det hela braka ihop? Vi hade hunnit en bra bit på väg innan vi vågade säga: “Det här kanske kan bli en bok.” Förutsättningen var förstås att jag inte skulle falla tillbaka i det drickande jag hade innan vi började skriva, säger Kjell-Olof.
Senare på dagen, när intervjun är över, kommer Birgitta, som vanligt, att laga middag. Samtidigt som hon fixar i köket kommer hon att ta ett “rejält glas vin”.
– Jag har väl sett för många amerikanska filmer där hemmafruarna dricker vin när de lagar mat. Det ser så gott ut. Och så inbillar jag mig att aptiten dämpas av vinet. Jag är nämligen alltid hungrig. Skulle jag istället för ett glas vin ta en ostsmörgås före middagen skulle jag bli tjock. Men med ett eller två glas vin håller jag aptiten i schack.
Sökte hjälp vid 83 års ålder
Kjell-Olof å sin sida kommer redan i eftermiddag dricka ett par glas gin och vermouth. Sannolikt kommer paret också dricka lite vin till maten. Kjell-Olof konstaterar att han är “en envis jävel”, och att det “peppar, peppar” faktiskt har fungerat att umgås med vin och sprit måttligt och mer förnuftigt, utan att för alltid säga hej då till alkoholen.
– Hade det varit aktuellt hade jag kunnat bli nykterist, för att stötta Kjell-Olof. Men han hade inga sådana ambitioner. Jag dricker ungefär som jag alltid har gjort. Nästan bara vin, och framförallt i samband med mat, säger Birgitta.
Kjell-Olof är 83 år gammal när han fattar sitt radikala beslut. Två år tidigare hade han fått veta att Birgitta besökt en alkoholterapeut för att tala ut om sin makes drickande. Det skakar om Kjell-Olof. Mycket mer än vad han visar Birgitta. Han förstår att drickandet måste ha passerat en gräns där Birgitta var allvarligt bekymrad och oroad.
– Ändå hittade jag alltid en anledning att fortsätta dricka. Jag tänkte att jag var så jävla gammal och ändå snart skulle dö, och varför skulle jag dö nykter? Det finns en poäng i det resonemanget. Livet är jävla trist, men dricker jag så känns det bättre. Så kände jag.
Parallellt med Birgittas oro, märker Kjell-Olof att hans fysiska kapacitet har gått ner. Han – den gamle fjällvandraren och halvmarathonlöparen – kunde inte längre följa med Birgitta och hundarna ut i skogen. Han var rädd för att ramla, och hade svårt att gå i trappor. Och han plågades av svåra skakningar i händerna. Han var inte längre kapabel att skriva sin egen namnteckning.
– Jag begrep att det var neurologiska symptom, så jag bestämde mig för att gå till min husläkare.
Kjell-Olof hamnar på landstingets mottagning “Alkohol och hälsa”, och han möter en förstående alkoholläkare som stödjer hans plan att minska konsumtionen.
– Jag hade föreställningen att är du alkoholist så finns det bara en sak att göra: sluta dricka. Men på alkoholmottagningen säger både sköterskan och läkaren att det hänger på vad jag själv vill. Att det är jag som bestämmer. Jag tror att de har lärt sig att om en drogberoende person inte vill sluta med droger, så går det inte. Det går att låsa in folk – ja. Det går att avgifta folk – ja. Men släpp ut dem, och de är tillbaka i drogerna inom loppet av timmar. Jag sa att jag vill komma ner till en nivå på min alkoholkonsumtion som är förnuftsstyrd. Kontrollerad. Inte “normal” för det vet jag inte vad det är. Jag utgår bara från mig själv.
– Du sa att du vill dricka som din fru dricker. Vilket gjorde mig glad, säger Birgitta.
Pappan var periodare
Nykter hade han alltså ingen lust att bli. Det har sina skäl. Kjell-Olofs pappa var periodare. Tidvis drack han väldigt hårt, och till slut dog han av hjärtproblem. Mamman hade dock långt tidigare skilt sig från sin supande make, och gift om sig med en nykter alkoholist.
– Jag har alltså levt i en familj med en nykter alkoholist, och jag kan inte tänka mig något dystrare. En elakare, och mer tragisk människa har jag inte träffat. Någon gång söp han i smyg, och slutligen tog han livet av sig.
Under de intensiva karriäråren drack Kjell-Olof framförallt på helgerna. Han tog “några järn” på fredagskvällen efter en hektisk arbetsvecka. Han och Birgitta drack vin på helgmiddagar och fester. Och han använde sprit i kombination med insomningstabletter för att bota sömnlöshet. Men drickandet eskalerade egentligen först när Kjell-Olof blev pensionär, framförallt då han för femton år sedan fick beskedet att han hade prostatacancer. Spriten blev det enda sättet att dämpa ångesten.
– När jag fick cancerbeskedet började jag dricka på kvällarna – ensam. Och det är en av definitionerna av att vara en alkoholist. Att jag höll mig undan sällskap för att kunna supa. Jag skåpsöp också.
– Det som hände när jag drack var att jag blev lugn. Jag är inte en nervös människa, men jag är intensiv. Jag är väldigt koncentrerad på det jag håller på med. Min hjärna går på högvarv. Jag kan inte låta bli att grubbla över saker, att fantisera. Spriten gör att jag lugnar ner mig. Spriten hjälper mig att koppla ner hjärnan, så att den inte hela tiden plågar mig med nya frågor om artiklar jag skriver och föredrag som jag ska hålla. Och så har jag problem med sömnen. Jag har sen tonåren lidit av insomnia, det är en sjukdom. Jag har använt sprit och insomnings-
tabletter för att sova.
Drack 50 glas vin i veckan
En vanlig dag började Kjell-Olof att dricka mitt på dagen. Han tog två glas vodka, ibland tillsammans med mellanöl, till lunch. Under eftermiddagens skrivartimmar drack han ungefär en whisky i timmen. Förutom timmen före middagen – då det blev två glas. Till middagen drack han och Birgitta ofta vin. Sen gick de ut med hundarna, och klockan 19.30 var det Rapport – alltid i sällskap av ett par whisky. De dagar då Kjell-Olof hade åtaganden på stan, höll han sig dock helt nykter.
Kjell-Olof har räknat ut att han drack motsvarade 50 glas vin i veckan. Han konstaterar att det är mer än dubbelt så mycket som Världshälsoorganisationen (WHO) anser vara den farliga gränsen.
Efter första glaset blev Kjell-Olof lugn – och lite upprymd. Efter andra glaset blev han ännu lugnare, och litet mer upprymd. Tredje glaset och framåt behöll han en konstant humörnivå. Först framåt kvällen kantade humöret, och Kjell-Olofs sinnesstämning övergick till att bli
depressiv och argsint.
– Han kunde ha kort stubin, och bli väldigt arg. Aldrig fysiskt aggressiv, utan – vad vi i boken kallar – verbalt aggressiv. Han var monologiserande. På kvällarna ville han fortsätta prata, trots att jag hade lagt mig med en bok och signalerat att jag inte hade någon lust att prata längre. Kjell var slirig, och samtalen fyllde ingen funktion. De var meningslösa och samtalen kunde lätt övergå i gräl. Han hade en viskande röst, och var helt annorlunda mot hur han brukar vara, säger Birgitta.
– Jag tyckte inte längre att det var kul att gå bort och träffa vänner. Kjell-Olof bara pratade och pratade. Han släppte inte fram någon annan i samtal. Ibland försökte jag säga: “Den och den har försökt länge nu att ta sig in i samtalet.” Då insåg Kjell att han skulle vara tyst ett tag. Men ibland var jag ängslig att Kjell-Olof skulle bli förbannad på mig när jag sa till honom.
Kjell-Olof studerar sin fru. Nickar.
– Jag märkte det själv. Att Birgitta tröttnade på mig. Att hon inte orkade höra på mig. Och då blev jag deprimerad och tog en whisky till – för att bota depressionen.
Att vara medberoende är att ofta leva med skam. Att skyla över, och täcka upp. Förklara för andra, och fundera för sig själv. Birgitta har gjort allt det där. Hon har mejlat vänner efter en middag och bett om ursäkt å Kjell-Olofs vägnar. Hon har skämts när han, i hennes tycke, har tagit för stor plats. När det blivit gräl med gäster har hon hoppats att inte vänskapen ska ta slut. Och när Kjell-Olof har rykt ihop med barnen har hon blivit förtvivlad. Hon har skrivit brev och mejl till barnen och berättat som det är: Att hon bara är jättetacksam för att de överhuvudtaget vill fortsätta komma och hälsa på.
– Jag tyckte inte att det var roligt. “Är det så här det ska vara resten av livet?”, tänkte jag. I mina tankar var jag inne på om vi borde skiljas. Jag var övertygad om att om jag ställde Kjell-Olof inför valet – mig eller spriten – så skulle han välja spriten. Samtidigt hade jag svårt att tänka: “Nu är det över.” Vi har haft ett roligt och stimulerande liv, jag har alltid gillat att lyssna på Kjell-Olofs analyser, vi har gjort mycket spännande ihop.
Av alkoholterapeuten fick Birgitta rådet att börja sätta sina egna gränser. Om Kjell-Olof grälar med deras vänner är det han som ska be om ursäkt. Om det inte fungerar att träffa barnen på hemma-plan, får hon träffa dem på stan istället. Och hon ska absolut inte försöka ta kontrollen över sin makes drickande. Det är inte hennes ansvar.
Att Kjell-Olof har fått ett nytt förhållande till alkohol tycker Birgitta är det bästa som kunde hända. De har fått tillbaka mycket av den gamla livskvaliteten. Men det har inte varit någon lätt resa.
I boken skildras akuta sjukhusbesök orsakade av Kjell-Olofs höga blodtryck, samt hans problem med alkoholsug. Men boken berättar också om framgångarna. Bara efter några dagar märker han att balansen blir bättre, och att darrningarna börjar avta.
Kjell-Olof har ett bra stöd i Birgitta, men också i alkoholläkaren vid alkoholmottagningen, som står bakom hans beslut att först hålla sig borta helt från alkohol i ett par månader, för att därefter dricka “ungefär som hustrun”. Han sätter upp regler för sig själv: Ingen alkohol före klockan 17, och efter klockan 20. Och däremellan – ett måttligt drickande.
– Vad det egentligen handlade om var att jag var tvungen att “ställa om klockan” för hjärnans belöningssystem. Den hade vant sig vid att jag började dricka vid lunch, därefter gjorde ett uppehåll till klockan tre, men sen fick dopaminreceptorerna stadig tillförsel till 22-tiden. Den första framgången infann sig efter några veckors total abstinens, då dopamin-receptorerna inte hörde av sig vid lunch, utan nöjde sig med mineralvatten. Sedan fortsatte kampen mot alkoholbegäret för att flytta fram “klockan” till att gå igång först mellan klockan fyra och fem. I andra änden, det vill säga efter middagen, gick det lättare att “stoppa klockan” så att de tidigare ofrånkomliga whiskydrinkarna blev få eller inga efter klockan åtta, förklarar Kjell-Olof.
Kan styra beroendet
Men han poängterar att allt kräver stor självkontroll, och stor ärlighet både mot sig själv och mot omgivningen om hur mycket man dricker.
– Mitt alkoholberoende har jag kvar, men nu vet jag att jag kan styra det så att det inte tar över mitt liv.
I övrigt har inte livet förändrats annat än att Kjell-Olof numera följer med på skogspromenaderna. Paret träffar vänner och släkt vid middagar och “happy hours” som tidigare. Vid sådana tillfällen kan ransonen överskridas:
– Jag snubblar någon gång, men jag faller inte, säger Kjell-Olof.
Idag är hans alkoholkonsumtion nere på motsvarande 25 glas vin i veckan. WHO:s gräns för riskfri konsumtion ligger vid 20 glas.
– Om vi räknar i flaskor så motsvarar det väl fyra flaskor vin. Det skulle många tycka är alldeles för mycket, men för mig är det en avsevärd skillnad mot min tidig-are konsumtion.
Har det varit värt det?
– Ja. Min vilja och mitt förnuft styr nu mitt liv. Inte alkoholen, säger Kjell-Olof.
