Sanna Nielsen: Jag har förlåtit dem som mobbade mig

Hållningen är påfallande rak. Jodå, Sanna Nielsen har börjat träna. Fyra gånger i veckan kör hon helt slut på sig tillsammans med en PT, personlig tränare. I ett år har hon varit träningsfreak, och det börjar ge resultat. 

– Hm, ska jag eller ska jag inte?

Säger hon och sneglar på fatet med mandelkubb. Efter intervjun ska hon träffa PT:n igen, och hon behöver energi. Egentligen borde hon äta ett stadigt kesomellanmål, men hon har glömt att handla. 

– Jag hade länge problem med nacke och ländrygg. Jag är lång, 180 centimeter, och har en rätt stor byst. Men sedan jag började träna har jag inte behövt gå till naprapaten. Jag känner mig stark. Jag kan till och med skönja muskler på överarmarna. 

Och inte nog med det, hon har också blivit piggare. 

– Jag vaknar tidigt på morgonen och sover bra om natten. En följd av träningen är att jag äter bättre mat. Jag och sambon äter mest sallader i veckorna. En hälsosam livsstil är nödvändig för mitt jobb. När jag står på Skansenscenen i sommar vill jag utstråla styrka, inte uppfattas som osäker. Och man blir stark av att träna, både fysiskt och psykiskt. 

Tidigare under dagen har Sanna Nielsen gjort en plåtning för ett tränings-
magasin – endast iklädd sport-behå och ett par shorts.  

– Jag har alltid varit väldigt osäker i min kropp. Jag är helt enkelt en blyg person. En sådan som inte visar mig på stranden i bikini. Att fotas i behå hade varit otänkbart för bara ett år sedan, men på senare tid har jag tänkt om. Jag kan ju inte säga att jag är stolt över den jag är, och över hur jag ser ut, och sedan inte våga visa upp mig. Det är dubbelmoral. Jag kände att jag var tvungen att ta mig ur min “comfort zone”.

Läs vidare på nästa sida>>

Sanna Nielsen är glad att hon vågade låta sig fotograferas, och att hon vågar prata om sin kroppsosäkerhet. 

– Jag tänker att det kan hjälpa andra som är osäkra. Helst vill jag att bilderna inte retuscheras. Att folk får se sanningen. Det är inte så att jag är emot retuschering. Jag är artist, jag ska sälja mig själv, jag ska inspirera. Samtidigt vill jag också visa upp mig precis som jag ser ut – till exempel på bloggen. Det måste finnas en balans. Som artist har jag ett ansvar. 

Sanna Nielsen har varit en offentlig person i nästan hela sitt liv. Hon slog igenom redan som elvaåring, och de senaste åren har framgångarna avlöst varandra. Efter segern med powerballaden Undo i Melodifestivalen, som ledde till en tredjeplats i Eurovision Song Contest 2014, och en hyllad programledarprestation i Melodifestivalen 2015, blickar hon nu framåt. Nästa utmaning är att leda sommarens tv-höjdpunkt – Allsång på Skansen.

– För mig kan allsången sammanfattas i två ord: sommarglädje och gemenskap. Vi mår bra av att sjunga tillsammans. Samtidigt vet jag att jag kommer att bli bedömd. Det skrivs, och folk tycker och tänker. Det hör till. Men jag känner mig trygg i det jag gör, konstaterar hon lugnt. 

Att ta plats på scenen har alltid varit naturligt för Sanna Nielsen. Där har hon känt sig säker. Det förvånade omgivningen, och hon fick ofta höra: “Du vågar inte räcka upp handen i skolan, men du kan ställa dig på en scen och sjunga inför hundratals människor”. 

Försvann in i musiken

Musiken har fungerat som tröst och stöd. När livet som tonåring var tufft flydde hon dit. Bästa stunden på dagen var när hon kom hem till villan på eftermiddagen, satte på cd-spelaren och sjöng till sina idoler. Hon försvann in i musiken, och försökte glömma allt annat. 

När Sanna Nielsen gick på högstadiet var hon mobbad. Hon hade precis slagit igenom som artist, och det provocerade skolkamraterna i Bromölla. Hon stack ut. Hon var den yngsta svenska som någonsin legat på Svensktoppen. Hon jämfördes med Carola och Sissel Kyrkjebø. Med sina 180 centimeter syntes hon dessutom rent fysiskt. I skolkorridorerna haglade glåp-orden. “Din musik suger.” “Du ska inte tro att du är något.” “Du är så jävla ful.” 

– Jag var världens blygaste tonåring, och ville bara försvinna. Det var ett tufft klimat på högstadiet, och jag var inte rustad för det. 

“Jag hatar att mingla”

Tidigare har hon inte varit bekväm att prata om mobbningen. 

– Jag har tänkt att det nog inte var så farligt. Att många hade det mycket värre. 

Men när hon började få brev från fans som varit med om liknande saker tänkte hon om. 

– Jag har förstått vilka spår mobbning kan sätta, att man kan bli märkt för livet. Jag hade ju musiken att fly till, men om jag inte hade haft den? Jag började se på mobbningen på ett nytt sätt. Jag kände starkt att så här får det inte gå till. Det här är en fråga som jag brinner för. När jag får chansen att prata om den, så vill jag ta den. 

– Jag har förlåtit dem som mobbade mig. Jag har träffat mobbare som har bett mig om förlåtelse. Jag har alltså gått
vidare. Ändå tänker jag fortfarande mycket på det som hände. 

Än idag beskriver sig en av Sveriges mest kända artister som blyg. 

– Musiken har hjälpt mig otroligt mycket. Jag vill vara öppen och vänlig mot människor, men ibland blir jag så blyg att jag är tvungen att sätta på mig en mask innan jag vågar närma mig dem. Jag hatar till exempel att mingla. I 70 procent av fallen stannar jag hellre hemma, men när jag väl kommer iväg inser jag att det kan vara rätt trevligt. 

De senaste åren har inneburit mycket utveckling för Sanna Nielsen. Både privat och i karriären. För några år sedan lämnade hon sitt gamla skivbolag och hamnade i ett nytt, musikaliskt sammanhang. Det steget gav kraft till andra förändringar. Hon vågade hoppa på nya utmaningar, som att bli programledare för Melodifestivalen. Hon började skriva egen musik. Och hon började sjunga också på svenska. 

– Jag bestämde mig för att inte ta allt så allvarligt. Jag har jobbat så mycket tidigare i livet, och musiken har betytt allt för mig. Jag kom till en punkt när jag insåg att den inte får betyda precis allt. Jag måste hitta ett mer avslappnat förhållningssätt till mitt yrke. 

– Den nya inställningen gör att jag njuter mycket mer. Jag vågar hoppa på nya utmaningar, som att spela revy med hela humoreliten på Oscarsteatern i höst. Herregud, vilken grej! 

Privat är föräldrarnas skilsmässa den största förändringen. Den betraktar Sanna Nielsen som sin värsta livskris. De som säger att barnen har lättare att hantera en skilsmässa som vuxna vet inte vad de pratar om, konstaterar hon. 

– Jag var ett vrak, jag bröt ihop. Jag blev så irriterad på folk som sa: “Du är ju 25, du är ju vuxen nu. Låt dem leva sitt eget liv”. Jag var chockad över mina föräldrars beslut. Jag skyllde på mig själv. Jag funderade över om det var jag som hade påverkat skilsmässan. Min karriär hade ju trots allt fått ta stort utrymme också i deras liv.  

Nu har det gått några år, och hon har hunnit bearbeta. 

– Idag kan jag till och med känna tacksamhet över att de gick skilda vägar. Det innebar att jag tvingades bli vuxen och fatta mina egna beslut. Jag drog in mina föräldrar i allt tidigare, så är det inte längre. Vi har fortfarande en extremt nära relation. Men de lever sina liv, och jag mitt. 

Försakat vänner

Föräldrarna älskade att dansa, och tog ofta med Sanna och lillbrorsan till dansbanan. Sanna satt på scenkanten och sjöng med i låtarna, och tittade på föräldrarna som dansade. Några år senare var rollerna ombytta. Familjen följde med henne på spelningar och turnéer. 

– Mina föräldrar har varit mina bästa vänner. Det var väl därför skilsmässan blev en sådan chock. Efter den var vi tvungna att hitta ett nytt sätt att umgås.

Sanna Nielsen säger att hon trivs med livet. Att hon har hunnit ikapp. 

– Jag har längtat efter att fylla 31, jag har alltid fått höra att jag ser äldre ut än vad jag är. Jag har tyckt om att umgås med äldre och inte varit ute och festat. Jag har alltid varit rätt mogen. Och nu känns det som att jag äntligen har landat i min ålder.

Tycker du att du har fått försaka något?

– Jag vet inte. Vad skulle det vara? Ungdomsfyllor? Jag hann också med en och annan fylla när jag var ung. Men jag tyckte inte att det var så kul. Det jag har försakat är i så fall vänner. Jag har prioriterat mitt jobb, och det har gått ut över mitt sociala liv.

– Jag har inte särskilt mycket kompisar. Jag flyttade upp till Stockholm till en dåvarande sambo, och har inte utvecklat någon ny, stor vänkrets här. Jag har kvar mina gamla kompisar från Skåne, som kommer upp och hälsar på då och då. 

Pensionärsvarning på oss

Istället tillbringar hon mycket tid med sambon Joakim. Han är också musiker och de har jobbat ihop i många år. 

– Han är fantastisk. Han är det bästa som hänt mig. Han tar ner mig på jorden när jag svävar iväg. Han lugnar mig när jag är stressad. Han är otroligt lugn, nästan för lugn. Om jag säger: “Hej älskling, kolla vad fin jag är”, svarar han bara: “Mmm, det är du”. Det är ganska skönt. Vi tycker båda om att mysa hemma, med varandra. Jag älskar när vi sitter och tittar på tv-serier i mysbyxor. Det är lite pensionärsvarning på oss. 

Äter gärna ute ensam

Joakim tycker om att laga mat, och han vill helst fixa ensam i köket. Han brukar förse Sanna med ett glas vin. 

– Jag frågar varje kväll: “Ska jag hjälpa till med något?” Men jag är ganska klumpig av mig, så han vill nog att jag håller mig borta. På senare tid har jag blivit betrodd med att hacka lite sallad.

Sanna funderar återigen om hon ska äta något före träningen. Hon går inte gärna ut och äter lunch ensam. 

– Sådant är svårt när man är offentlig. Folk tittar och vill ta bilder. Jag ställer alltid upp på bilder. Jag vet att det kan betyda så oerhört mycket för en männi-ska. Samtidig är det viktigt för mig att få gå runt osminkad och icke iordninggjord. “Du ser att jag inte är fixad, va?” brukar jag säga, och så ber jag om att få titta på bilden. Jag vill ju inte att den ska se helt förfärlig ut. Men det är nog aldrig jag har bett någon att radera bilden. 

Du är verkligen “folklig”. 

– Det vore kul i så fall. Utan folket hade jag inte varit där jag är idag.