• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Elise Lindqvist: Jag var förföljd av ondska

    Hon kallas "morsan" av de prostituerade på Malmskillnadsgatan i Stockholm. Varje fredagsnatt står Elise Lindqvist på den ökända gatan och bjuder på varm choklad och mänsklig värme.

    Elise Lindqvist: Jag var förföljd av ondska
    Trots sin tuffa uppväxt har Elise Lindqvist, 80 år, ork att hjälpa andra som har det svårt. – Jag har förståelser för vad flickorna genomlider. Foto: Ann Jonasson

    Varje fredag följer samma mönster. Att vara ordentligt förberedd är a och o för Elise Lindqvist. Det börjar redan på eftermiddagen, då hon ser till att äta en rejäl måltid. Sen måste hon vila kroppen i en halvtimme. När klockan är fyra kollar hon hur vädret ska bli, och hon klär sig därefter. Efter över 1 000 nätter på Malmskillnadsgatan vet hon hur isande kyligt och rått det brukar kännas klockan ett-två på natten. Kalla nätter har hon därför fyra par ullstrumpbyxor, och fem par undertröjor på sig. Och så tjocktröja, fleecejacka och kyrkans vindjacka på det. 

    Handledsvärmare är ett måste.

    – Börjar man frysa om handlederna är det kört. I fredags gav jag bort mina handledsvärmare till en flicka. Hon var så kall, så kall i sin korta kjol. Hon fick mina lovikavantar också. 

    – Vissa vintrar har det varit 18 minusgrader. Då är det så kallt att brödet fryser. 

    Elise Lindqvist brukar se till att vara den som först anländer till teamets lokal, som ligger vid S:ta Claras kyrka i centrala Stockholm. Hon vill landa i sig själv, hon sätter på kaffebryggaren, och fyller lådor med smågodis. 

    När de andra i teamet kommer brer de smörgåsar och kokar O'boy och nyponsoppa. 

    – Efter tjugo år vet vi vad som funkar, vad tjejerna vill ha. Många flickor håller på med knark, därför vill de åt det söta. Godisskålarna brukar vara tomma när natten är slut. 

    – Innan vi ger oss iväg ber vi tillsammans. Vi tar på oss Guds vapenrustning. Rent konkret är rustningen alla kläder vi har på oss. Och det behöver inte sägas högt, alla vet det ändå: Att vi är på väg mot djävulens gata. 

    Läs mer: Därför ska du skriva för hand

    Handplockat team

    De jobbar i ett team om fem personer, men hela 36 handplockade medlemmar ingår i Elise Lindqvists grupp. 

    – De är mycket, mycket bra allihop. Jag släpper inte ut någon som inte har sett en död människa. Jag måste veta att mina teammedlemmar kan hantera det som möter dem på gatan. Flickor som går in i koma, människor som får abstinens, någon som försöker ta livet av sig, människor som slåss… Vi har olika yrken i teamet. En är yrkesvägledare, en annan är tandläkare, en tredje är sjuksköterska. Alla kan med sina specifika yrkeskunskaper hjälpa till på ett sätt som jag inte kan. Dessutom behärskar vi flera olika språk. Jag brukar säga att jag tillhör fotfolket, och att jag omger mig med ett proffsgäng. 

    Klockan 21 dukar de upp sitt bord med fika och godisskålar på Malmskillnadsgatan där butikerna har stängt och sexköparna börja cirkulera runt i sina bilar. Nya flickor på gatan uppmuntras av de andra tjejerna att gå fram och prata med "morsan".

    – Vi får så många kramar, så mycket kärlek. Vi är ju ingen polis eller myndighet. Flickorna vet att vi kommer från kyrkan och att de kan känna sig trygga med oss. Vi finns här som ett stöd, och vi bygger upp ett förtroende, och vi försöker även förmå dem att lämna gatan. Vissa flickor har vi faktiskt lyckats få bort gatan. 

    – Vi stannar så länge vi behövs på natten. Till klockan är ett, två, tre, fyra… Jag ligger förhoppningsvis i sängen klockan fem på morgonen. 

    "En stor förebild i liten förpackning", sammanfattar en person från Elise Lindqvists bokförlag henne i ett sms. Det är en träffande beskrivning. Hon är kort, 149 centimeter. Hon har nyligen fyllt 80, men har en flickas pigga rörelsemönster. Blicken är vaken, skrattet nära. Det fanns en tid då Elise inte brydde sig om sitt utseende, men numera trivs hon i starka färger och snygga klänningar. När Icakuriren träffar henne bär hon knallgrön ögonskugga, färgglad Desigualklänning, och höga stövlar. 

    Vi går så småningom till Malmskillnadsgatan, men vi börjar intervjun i lokal-
    en. En vägg är täckt av plastlådor fyllda av stickade sockor i alla kulörta färger. Det är "sticktanten" Margaretha, som bor i södra Sverige, som har stickat dem. Kalla vinterkvällar tar Elise med sig en låda och delar ut till tjejerna. 

    Läs mer: Hon frågade om våldtäktsmannens kalsonger

    Gick in i väggen

    I en annan hylla förvaras prylar som Elise Lindqvist har köpt, och fått av generösa människor runtom i landet, och som hon också delar ut: Godis, tvålar, tandborstar, biblar, och våtservetter.  

    – Mest populärt är trosor, hygienartiklar, smink, och bindor. Sånt går åt direkt.

    Säger Elise Lindqvist och ursäktar sin hosta. Hon har länge dragits med en envis torrhosta. 

    – Det är inget fysiskt fel på mig. Jag har bra lungor och fint hjärta. Men jag jobbade för mycket. Jag höll föredrag över hela Sverige, och åkte till slut in i väggen. 

    De senaste åren – med sommarprat, tv-dokumentär, utmärkelsen i Svenska Hjältar, medverkan i Skavlan – har varit intensiva. Elise Lindqvist är van att jobba i tysthet, har aldrig sökt uppmärksamheten. 

    – All uppståndelse har tagit på mina krafter. Kanske främst för att jag har fått så mycket kärlek, och det är jag inte van vid. Det känns overkligt. Jag är inte van att få. Jag är framförallt van att betala för det jag får. 

    För Elise Lindqvist har haft ett svårt liv. När man tar del av hur hon har haft det är det ofrånkomligt att tänka: Hur är det möjligt att en och samma person drabbas av så mycket ondska?  

    – Jag frågar mig det själv. Den dagen jag kommer till himmelen och Gud fader kommer jag att ställa samma fråga: Varför fick jag vara med om så många saker innan jag blev frälst? Varför skulle det dröja till jag blev 59 år innan någon såg mig? Jag har undrat många, många gånger: Varför fanns det inte en enda människa som fångade upp mig?

    Förföljd av ondska

    Det började med grannarna. Elise Lindqvists mamma och pappa trodde att de gjorde något bra när de bad henne gå in till de barnlösa grannarna, en tant och en farbror, för att äta ett ordentligt skrovmål. Elise var bara fyra-fem år, och hennes familj hade ont om pengar. 

    – Så fort vi hade ätit färdigt tog farbrorn mig i handen, och ledde mig bort till sängen. Och så började han med sex. Tanten satte sig på en stol bredvid sängen, och tittade på, och så började hon hålla på med sig själv. Jag fattade inte vad hon gjorde. Men redan då hade jag lärt mig självskadebeteende. Jag bet mig i läppen, och rev mig på armarna. När jag kände den smärtan gjorde det andra mindre ont. När farbrorn var klar var jag tvungen att gå förbi tanten. Hon hade en brun papperspåse i handen. Lukten av den papperspåsen kan jag känna än idag. Hon hade vikt den prydligt, och på botten låg några karameller. Hon sa: "Om du berättar för någon enda människa vad vi gjort med dig, så ska vi döda dig." Jag tog påsen och sprang därifrån. Jag vågade inte berätta för pappa eller någon annan. De här övergreppen pågick i flera år. 

    I skolan fanns en lika sadistisk lärare. Han tvingade Elise att ställa sig i skamvrån, och samlade klassen omkring henne. Eleverna skrek: "Dumhuvud, dumhuvud, dumhuvud", och pekade på henne. Läraren klappade i takt och skrek: "Ja, ja, ja. Hon ÄR ett dumhuvud". Under rasten lät han henne vara kvar i klassrummet och tafsade på henne innan hon fick gå ut till de andra barnen.

    – Jag var förföljd av ondska. Jag blev utnyttjad i så många olika sammanhang. Jag lärde mig att sex det har man med barn och djur. Jag såg män som använde djur för sex. Jag lärde mig att jag inte var värd något alls.

    Idag åker Elise Lindqvist runt i Sverige och håller fördrag om sitt liv. Varje gång kommer det fram kvinnor och säger: "Tack för att du berättade". Kvinnor i 80-90-årsåldern anförtror Elise sånt som de hållit tyst om hela livet. 

    Fick ingen hjälp

    – Jag minns särskilt en 12-årig flicka. Hon sökte upp mig efter föredraget. Hela hon skakade. Jag frågade: "Vill du berätta något för mig?". Det var en sådan pärs för flickan, men till slut sa hon: "Pappa misshandlar mig, och mamma använder mig till sex". Jag sa till henne att hon skulle prata med prästen, att hon inte skulle bära det här ensam. Jag gick till prästen och sa: "Såg du vem jag pratade med? Nu tar du hand om henne. Du väntar inte en vecka, du ska göra något nu. Flickan får själv berätta vad det handlar om". 

    Själv fick Elise Lindqvist ingen hjälp. Hon visste inte hur man bad om hjälp, men hon gjorde några tappra försök. När hon var ung och sålde sex gick hon vid ett tillfälle till en läkare för svåra underlivsproblem. 

    – När jag precis skulle gå ut genom dörren tog jag mod till mig: "Doktorn, jag vill bara säga att jag är en call girl, en hora". Han tittade upp på mig och sa: "Jaså. Jaha. Adjö". Han skulle ju ha tagit tag i mig. Jag var bara en liten flicka, och han visste ju hur jag såg ut i underlivet. 

    – En annan gång hade jag tagit mod till mig och gått till en psykolog. Jag bad inte uttryckligen om hjälp, men jag cirklade runt sanningen. Jag berättade att jag var nervös, mörkrädd och hade ont i kroppen. Plötsligt såg jag att psykologen hade somnat. Hur tror du att jag kände mig? Helt värdelös. Inte ens en psykolog, som har till yrke att lyssna på människor, brydde sig om mig.

    Vändpunkt vid 59

    Vändpunkten kom när Elise Lindqvist var 59 år, och fick en remiss till ett behandlingshem. 

    – Där blev jag frälst och där fick jag min andliga familj. Att bli frälst beskriver jag ungefär som att jag varit blind hela livet, men att jag plötsligt kunde se. Än idag har jag kontakt med min andlige pappa, som nu är 93 år. "Nu tar du det lite lugnt", säger han när han märker att jag är uppe i varv. Han och hans fru har lärt mig allt. Att läsa bibeln, att inte svära så mycket, att våga lita på andra människor.  

    Hade du kunnat göra det du gör idag utan din bakgrund?

    – Jag har funderat mycket på det. Tack vare min bakgrund har jag mycket att ge. Jag har förståelse för vad flickorna genomlider. Jag vet hur det känns att bli såld som barn, jag vet hur det känns att misshandlas svårt, jag vet hur det känns att gång på gång utsättas för sexuella övergrepp. Det finns inget jag inte har varit med om. 

    Var fanns Gud när allt det här hände?

    – Det kan man förstås undra. Men jag är säker på att Gud alltid fanns med mig – för jag dog ju inte. Jag har varit nära döden flera gånger i mitt liv. Men jag har aldrig dött. Jag hade förstås änglar omkring mig, annars skulle jag inte ha överlevt. 

    Elise har fått ett barn, men hon har aldrig haft någon riktig kärleksrelation med en man.

    – Nej, och jag vet inte om jag vill det heller. När det gäller kärleksliv, och samliv, är jag brännmärkt. Jag har inte varit med om det som andra kvinnor har varit med om. Jag har aldrig varit med om det positiva i samlivet. Det förstördes nog som fyra-femåring. 

    Ändå tycker Elise att hon mår bra idag.

    – Jag mår så bra att jag undrar: "Får jag verkligen lov att må så här bra?" Jag är lycklig. Jag har frid i mitt hjärta. Jag har otroligt många nära vänner. Jag får uppskattning. Jag är lycklig att jag är den jag är. Jag har till och med börjat älska min egen kropp. "Vilken snygg kropp jag har", brukar jag skoja och säga. Jag saknar inte något i mitt liv.

    – I min eländiga bakgrund fanns det ett ljus, och det var min pappa. Han försvann ur bilden när jag var tonåring, men innan dess gav han mig mycket kärlek. Han tog mig ofta i famnen och viskade "Min lilljänta". En psykolog har förklarat att pappas kärleksbevis faktiskt kan vara det som hjälper mig idag. Det som gör att jag kan må så här bra. 

    – Jag är ett bevis för att det aldrig är kört. Hur trasig man än är, och hur mörkt livet än ter sig, så finns det hopp. 

    Och lägger till med ett stort skratt och en blinkning: 

    – Men man ska nog ta Jesus hand först.

    Håll dig uppdaterad med nyhetsbrevet!
  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!