Tony Irvings pappa förbjöd honom att dansa

Skogsmulle. Campare. Dansbands-entusiast. Vem tänker du på? Förmodligen inte Tony Irving. Den elegante, men stundtals arrogante domaren i TV4:s program Let’s dance där glittrande kändisar tävlar i dans.

Men det finns en folkligare sida av honom, som vi sällan ser eller hör talas om:

– Jag tycker om dansband. Musiken och texterna har sin egen identitet och stil, och spelas för dem som dansar och inte för att vara creddig. För mig har den här musiken varit ett sätt att förstå de männi-
skor jag möter, och det svenska samhället. Dansbandsmusik är för mig en symbol för Sverige, och något som påminner mig om svensk sommar, säger Tony Irving. 

Samtidigt är han medveten om att inte alla svenskar per automatik gillar just dansband, utan att en del uppfattar texterna som en aning banala. En inställning han menar är lite snobbig:

– Svenskar säger att de vill ha opera, balett, fin konst på museerna, men inte så många besöker sådana evenemang. Dansbanden är en motvikt till det märkvärdiga, funderar han. 

Tony Irving är mer friluftsmänniska än man kanske tror. Allt är inte pråliga kostymer, glitter och glamour. Under barn-domen var han under tio års tid scout, hans pappa var scoutledare. 

– Scouterna var min huvudhobby vid sidan av dansen. Det var en stor del av min barndom, att campa, tälta och bo i husvagn. 

Läs mer: Går det att få en avokado mogen på tio minuter?

Rötterna till naturen är något som Tony Irving vårdar. Dagligen vandrar han omkring i skogen i någon timme, med sina hundar, för att rensa tankarna. 

– Jag tycker mycket om den svenska
allemansrätten. Att man obegränsat får gå omkring i skog och mark. I England är det inte så, där möts man av skyltar av typen “Trespassers will be shot” (inkräktare skjuts). 

“Jag har ingen spärr”

Tony Irving har bott i Sverige i 20 år nu, och vill gärna intervjuas på svenska. Ett språk han känner sig bekväm med. 

– Jag drömmer till och med på svenska numera, hävdar han. 

I landet brunsås och mellanmjölk är Tony Irving en främmande fågel, eftersom han säger vad han tycker, tänker och känner utan att linda in det i fina formuleringar. Han berättar att pappan lärde honom, att “om du har något att säga – ut med det!”

– Jag har ingen spärr. Jag har fått lära mig att bromsa mig själv lite grann. Jag har alltid haft bekymmer med att jag säger vad jag tycker. Före Let’s dance trodde folk att jag var knäpp och saknade social kompetens. Jag kunde säga saker som att “Din klänning är ful”, utan att någon hade bett om min åsikt. Det har skapat många bråk i livet, säger han. 

När fotografen närmar sig säger Tony på utomordentligt charmig svengelska: “Jag ska sträcka på mig så jag har ingen putmage”. Något han förresten anklagade Let’s dance-deltagaren Niclas Wahlgren, skådespelare, artist och programledare, för på bästa sändningstid. 

En del uttalanden som domare i Let’s dance ångrar han, men kan inte säga något specifikt, det är så många… Å andra sidan vill han poängtera att de kändisar som dansar i programmet inte är hans vänner. 

– Jag är där för att bedöma dem och man ska inte glömma att de har skrivit på kontrakt och får betalt för att medverka i en tävling där de blir bedömda av Tony Irving och två andra. 

Bildquiz: Hur bra koll har du på 70-talet?

Favoritord: Lagom

Varje gång han uttalar ordet MEN, som han flitigt använder som dansdomare, och som blivit något av hans signum, slår hjärtat volter av igenkännandets glädje. Fast favoritordet framför andra är faktiskt lagom. Något som står i skarp kontrast till hans frispråkighet. 

– För mig är lagom en ideologi. Det handlar om livet självt, från utbildning till att ta hand om pensionärer. Utgångspunkten är att alla ska ha möjligheter. Alla får
synas, höras, och ingen lämnas kvar. 

Det handlar, som Tony Irving ser det, om balans, så att samhällets resurser räcker till alla.

I elva år har han nu bedömt – men inte så ofta berömt – deltagarna i Let’s dance. Han anser själv att han har blivit en vänligare domare med åren. 

– Den jag var vid 40 är inte den jag är nu. Ingen människa kan spendera tio år av sitt liv utan att förändras. Tidigare yttrade jag mig baserat på att vara en besserwisser som visste allt. Men jag behöver inte bli bekräftad som “allvetare” längre. Jag är fortfarande rak på sak, men inte lika hård som tidigare, anser Tony Irving.  

Gifte sig med en kvinna

Han växte upp på landsbygden, i Ainsworth, utanför storstaden Manchester i nordvästra England. 

– Det var grönt och lummigt, och med får överallt. Det luktade skit hela sommaren från gödsel. I centrum för tillvaron stod kyrkan, beskriver Tony. 

Den har han ett kluvet förhållande till, eftersom samkönade förhållanden under hans uppväxt inte sågs som likvärdiga annan kärlek, utan sinnessjuka och onormala. 

– Jag har tappat min tro på organiserad religion. Det är för mig ett sätt att kontrollera människor. Enligt alla religioner är jag som homosexuell mindre värd, en syndare som kommer att hamna i helvetet, säger han.

Som ung vuxen gifte sig Tony Irving med en kvinna i ett försök att “bota”, det som kyrkan kallade för en sjukdom. När han och hans fru separerade kom Tony ut ur garderoben. Något som ledde till att han och pappan inte pratade med varandra på många år. Mamman hade redan förstått och förlikat sig med att hennes son drogs till andra män. 

Så Tony gick i landsflykt och flyttade till USA för att dansa. Där blev han kvar i tio år. Han har medverkat i shower, musikaler och musikvideor, dansat med storheter som Prince och Gloria Estefan. 

Ena veckan hade han råd med skumpa, nästa fick han skrapa ihop småslantar för att kunna köpa en enkel kopp kaffe. 

 

Ville ha kyrkbröllop

Han har nog alltid veta att han dragits till andra män, det pirrade mer att leka doktor med andra killar än med tjejer. Men att komma ut som homosexuell dröjde. En period i sin ungdom var han homofob för att avleda uppmärksamheten från sig själv, och slippa hamna i iskyla och utanförskap på grund av sin läggning.

Paradoxalt nog var det viktigt för Tony Irving att förra året, i Stockholm, få
gifta sig i kyrkan med sin man, Alexander Skiöldsparr. 

– Jag har frågat mig varför det är så viktigt för mig att ändå få gifta mig i kyrkan och kommit fram till att jag i grund och botten har en stark tro på Gud, på mitt eget sätt. Sedan ville jag som offentlig person ta vara på den möjlighet som vi homosexuella har kämpat för. 

Han fick anstränga sig hårt för att vinna sin makes hjärta. När de träffades jobbade Alexander i receptionen på Hotel Stureplan, och var inte ett dugg imponerad av kändisar. Men de fick varandra till slut – och under vigselakten hade Tonys pappa, som under en lång period motsatt sig sonens livsval, tårar av lycka i ögonen. 

Numera skryter pappa David om sin framgångsrike son, på den lokala puben.

– Pappa och jag har försonats över mitt val av partner, och att jag är bög, säger Tony. 

Rädd för att åldras

I sin bok Life, Love and Passion berättar han om livshändelser som format honom. 

Som när han var 13 år och fadern förbjöd honom att fortsätta dansa, för att han inte skulle vara så annorlunda jämfört med andra pojkar. Turligt nog hade han en klok mormor som såg till att han kunde fortsätta i smyg, tills han själv kunde betala avgiften.

Eller om hur han tog till botox, bantningspiller och smärtsamma hårtrans-plantationer och undrade för vems skull han plågat sig så. 

Med facit i hand tänker Tony Irving att det handlat om att göra ett bra första intryck i en värld som bitvis kan vara gans-ka ytlig, kanske särskilt om kroppen är ens arbetsredskap.

– Första intrycket är allt, den chans-en kommer inte tillbaka. Jag har varit livrädd för att åldras, såväl fysiskt som mentalt. Det har skapat en otrolig rädsla hos mig. Men nu när jag har kommit in i åldrandet så känns det bara skönt. Jag har kommit till insikten att jag inte längre behöver se ut som en ung gud. Jag mår jävligt bra nu, konstaterar Tony, som fyller 50 år i sommar. 

Det har inte alltid varit så. I en av sina tidigare relationer med en annan man blev han misshandlad. Hans dåvarande partner var obekväm med sin läggning och hade psykiska besvär. Och det tog sig fysiska uttryck.

– Ingen tror på en man som säger att han blir misshandlad i en relation. Det verkar svårt att se en man som offer, oavsett om han lever med en kvinna eller med en annan man. Omgivningen tänker: “Kunde du inte försvara dig?” Det förväntas ju av en man. 

Omvärderat kändisskapet

Handarbete, som att sticka och sy, är en hobby som Tony Irving har burit med sig från barndomen. För tillfället virkar han barnfiltar och strumpor till väninnor som ska ha barn. 

– Jag är bögmormor till dem, tant Tony, säger han. 

Själv har han inga egna barn. 

– Det är det enda jag ångrar, mer vill jag inte säga. 

Men han har syskonbarn, och det har maken Alexander också, och som de skämmer bort. 

Han har lagt ner mycket tid på att hitta sin identitet. Tidigare i livet var hans sexuella läggning hans jag, och Tony presenterade sig: “Hej, jag heter Tony och jag är bög”. 

– Jag gick omkring med “bögheten” skriven i min panna och umgicks bara med bögar. Så är det inte längre. Jag tänker att min läggning bara är en del av den jag är, inte vad jag är. Jag är en man på mitt sätt, jag är rakryggad, säger vad jag tycker och är en lojal vän. 

Under en annan period, i 40-årsåldern, identifierade han sig med sitt jobb, och med att vara kändis. 

Nu har han omvärderat sin syn på kändisskapet. När det tidigare var viktigt att synas på röda mattor och få gratispåsar med produkter efter olika evenemang, och upptäcka att han var stilig i en
kostym från Armani, så går han nu sällan på “bjudpartyn”. 

– Förut tänkte jag att jag, Tony, ska
synas, vara på röda mattan, bjudas och få en “godispåse” när jag gick hem. Jag blev sur om jag inte fick någon. 

Idag är hans synsätt att han valt att arbeta med något som gör honom till en offentlig person, men att det bara är ett jobb – och inte hans identitet.

Det har tagit många år att nå den insikten. 

– Att vara känd är bara skit. Jag har klippt bort det ordet ur mitt vokabulär. Idag räcker det att springa naken på Hötorget för att bli känd. Jag vill hellre vara duktig på mitt jobb och göra det bra, säger han. 

Första hustrun kände till en början inte till hans läggning. Det gjorde däremot nästa fru, som även var hans danspartner. De gifte sig för att Tony skulle kunna stanna kvar i USA och jobba som dansare. När hon började längta efter barn kände Tony att det var dags att dra vidare. 

Han beskriver sig som en numera lycklig man. Han bor i ett radhus i Norrtälje, med äkta maken och kärleken Alexander, två hundar och en liten uteplats att grilla på:

– Min morgon börjar och slutar med kärlek, kram och puss. Det är en trygg bas. Jag behöver inte längre vara så där stiff upper lip-brittisk (“hålla minen”) och låtsas att allt är bra, även om det inte är det. Jag mår verkligen toppen! 

Av: Mia Coull