När en armé av coacher och tusentals självhjälpsböcker predikar vikten av ständig förändring, gör psykologiprofessorn Svend Brinkmann tvärtom.
I sin bok Stå fast – som blivit en omdiskuterad succé i hemlandet Danmark och nu finns på svenska – manar han till nej-sägande, att hålla tillbaka känslorna och dröja vid det förflutna.
Med glimten i ögat slår han ett slag för den gamla stoicismen och dygder som ansvar, plikt och förnuft. Att intressera sig för omvärlden istället för att ständigt jobba på sin inre självkänsla, kropp och karriär, en enligt honom tom och meningslös ideologi som i längden gör människor olyckliga.
– Vi lever i ett höghastighetssamhälle där man aldrig tillåts stå stilla för eftertanke, och jag anser att vi nu nått gränsen för hur mycket flexibilitet och omställning som människor klarar av, säger han.
Din kritik mot positivitetstänkandet och den accelererande utvecklingskulturen kan uppfattas som konservatism?
– Ja, det har jag fått höra många gånger nu. Och på sätt och vis är den väl det, eftersom jag lyfter fram de evigt mänskliga och humanistiska värden som är värda att bevara. Min bok har inget med politik att göra. Men jag har fått beröm från både höger- och vänsterhåll för den kultur- och samhällskritik man uppfattat.
“Sluta känn efter”
Ju mer du känner efter, desto sämre mår du. Medan de flesta coacher och självhjälpsböcker menar att svaren finns “inom dig”, hävdar Svend Brinkmann det motsatta – din magkänsla är ingenting att lita på utan leder mest till besvikelse.
Hur löser vi klimatkrisen? Hur gör man pepparnötter? Vad heter “häst” på kinesiska och hur blir man en bra ingenjör? Svaren på livets små och stora frågor har oftast inte ett dugg att göra med hur det känns inombords.
Enligt Svend Brinkmann är inåt-blickandet bara en tidens ideologi som gjort människor osäkra, slavar under impulserna och onödigt missnöjda. Istället för att enögt följa vår “inre röst”, bör vi i första hand blicka utåt och lyssna till vad människor, kultur, historia, vetenskap och beprövad erfarenhet har att säga oss om livet – inte hur det känns i magen när vi får höra det.
Fokusera på det negativa
Du hör varje dag att du bör tänka positivt, utanför boxen och helst formulera några storslagna “visioner” inför framtiden också. Dåligt använd tid, menar Svend Brinkmann som vill vända på steken och fokusera på livets negativa sidor.
Det är faktiskt rätt kul att klaga. Mycket roligare att vara en sur gammal gubbe/tant än en fånglad hurraropare. Bensinen är för dyr, chefen taskig och nu har jag hittat ett grått hårstrå också – att klaga tillsammans kan vara ett sätt att se sanningen i vitögat, skänka innehåll åt samtalen och skapa viss sammanhållning.
Meningen med livet är naturligtvis inte att gnälla över stort och smått. Men om man inte får påpeka tvivelaktiga förhållanden på en arbetsplats till exempel, utan pressas till att fokusera på framgångshistorierna, blir
resultatet snabbt ett inkapslat missnöje.
Ett begrundande över allt det negativa som kan hända, och oundvikligen kommer att hända, kan också leda till större tacksamhet och glädje över livet du lever idag.
Memento mori – kom ihåg att du ska dö! Inte på ett sätt som förlamar eller förtvivlar, bara så du gradvis vänjer dig vid tanken och värdesätter vardagen mer.
“Ta på dig nej-hatten”
Det är bara programmerade robotar som säger “ja” hela tiden. Tänk om du vänligt men bestämt skulle tacka nej nästa gång någon erbjuder dig att delta i “personlig utveckling”, under ett medarbetarsamtal till exempel?
I ett föränderligt samhällsklimat av påtvingad positivism, där det negativa betraktas som oönskat eller rentav farligt, ser Svend Brinkmann stor anledning att damma av och åter ta på nej-hatten. Att inte jaga de senaste trenderna, säga nej till orimliga krav och stå fast vid de värden man finner rätta och viktiga. Det kallas integritet och kan vara en väg till verklig sinnesro.
Risken är förstås att nej-hattsbäraren blir anklagad för att vara rigid och rädd för det nya. Men man kan lika gärna hävda motsatsen, att det är den “flexibla”, flytande, ständigt föränderliga ja-sägaren som är rädd, för att inte hänga med och missa tåget. Svend Brinkmann påpekar att det finns ett gammalt ord för den sortens faktiskt rätt opålitliga person: Vindflöjel.
“Håll tillbaka dina känslor”
Under de senaste 40 åren av permanent ungdomsuppror har vi fått lära oss hur viktigt det är att släppa loss, “vara sig själv”, sjunga för full hals när man är glad och för allt i världen inte hålla tillbaka vreden när något går snett.
Svend Brinkmann ser flera problem med denna anti-auktoritära dyrkan av känslosamheten. Ett är att utlevelsen blivit ett slags påbud som får människor att känna sig illa till mods: Du SKA ha lust, motivation och passion!
På jobbet uppfattas det som avgörande att man är positiv, social, flexibel och “passar i gruppen” – med resultat att det blir känslor som köps och säljs på arbetsmarknaden, snarare än egentlig yrkeskompetens.
Jakten på det autentiska och känslosamma, tycks ha skapat ett underskott av ritualiserade umgängesformer vilket gör att människor ständigt sårar varandra, menar Svend Brinkmann vidare.
En tänkbar förklaring till dagens uppenbara epidemier av mobbning av både barn i skolan och vuxna på jobbet.
Att lägga locket på, hålla tillbaka känslorna och bära en slags hövlig mask – åtminstone i det offentliga – kan vara en förutsättning för inre frid och förnuftig samexistens, menar Svend Brinkmann. Öva! En person som har kontroll över känslorna får en viss värdighet och låter sig inte så lätt påverkas av små andar.
“Avskeda din coach”
Enligt Svend Brinkmann är de allestädes närvarande coacherna, och coachifieringen av tillvaron, det allra tydligaste uttrycket för det som är galet med den accelererande utvecklingskulturen.
Coacherna insisterar på ständig, oavbruten förändring – oavsett riktning och innehåll. Det tar aldrig slut, aldrig får man vila eller vara nöjd. Tillvarons mål och mening är självförverkligande, kompetenshöjning, utveckling av ens fulla potential i all evighet amen. Stressen och nedstämdheten detta ger upphov till innebär att coachen är del av problemet snarare än lösningen.
Svend Brinkmanns uppmaning blir därför att avskeda din coach. Även om du inte har någon, rent bokstavligen (de kan kosta över tusen kronor i timmen), bör du ta avsked från de tankefigurer som coachen inkarnerar, och som återfinns i hundratals självhjälpsböcker som lovprisar positivitet och framgång. Undvik alltså sterila coachtermer som “nätverk” och gå in för riktig vänskap istället!
Coachlös och med din nyfunna vän gör du klokt i att ge dig ut på skogspromenad eller till museum, råder Brinkmann.
Museets ansamling av gamla prylar kanske är irrationell ur rent nyttoperspektiv, men skänker glädje och en känsla av sammanhang som coacher aldrig kan erbjuda. På liknande sätt kan skogen, gräset och växterna återuppväcka en känsla för vad som är viktigt i livet.
“Läs en roman”
När du avskedat din coach är risken stor att du drabbas av självutvecklingsabstinens – det kan vara verkligt svårt att släppa självupptagenheten och koncentrera sig på världen omkring en.
Det du då inte ska göra, råder Svend Brinkmann, är att kasta dig över någon självhjälpsbok som ett slags psykologiskt nikotinplåster. Självhjälpsböckerna gör dig nämligen bara på dåligt humör, argumenterar Svend Brinkmann, eftersom du inte kan leva upp till deras löften om lycka, rikedom och hälsa. Samma sak gäller många populära biografier som, menar Svend Brinkmann, ofta bara hyllar triviala människors framgångar och binder dig till föreställningen att du kan kontrollera din tillvaro.
Nej, det du verkligen borde göra är att läsa romaner, menar han.
Romaner beskriver livet mer rättvist som sammansatt, slumpartat, kaotiskt och ur många perspektiv. Romaner påminner dig om hur sammanflätat ditt liv är med sociala, kulturella och historiska processer. Insikter som kan skapa ödmjukhet och kanske hjälper dig att göra din plikt mot nära och kära, snarare än att ständigt vara upptagen med dig själv och din egen utveckling.
Läs minst en i månaden, det klarar de flesta människor av.
