Lisa Ekdahl – 20 år efter genombrottet

Jag vill hela tiden göra ”någoannat”. Jag vill resa, utsätta mig för nya miljöer, uppträda i olika länder. Jag vill att det ska hända saker. Helst något oväntat, säger Lisa Ekdahl.
Som då hon var på Kuba nyligen. Av en slump hamnade hon på en delfinshow, och plötsligt vinkade delfinskötarna ner henne i vattnet. De sökte frivilliga till showen.
– Sånt där är egentligen helt ”out of character” för mig, men jag hoppade i. Delfinerna dök ner under vattnet, sen lyfte de upp mig med varsin nos. Det är lustigt att skötarna frågade just mig, ungefär som att de kände på sig att jag ville simma med delfiner. Jag är inte alls bergsklättrartypen, inte den som hoppar bungy jump. Men det där var en väldig kick. Farten. Delfinernas fantastiska ögon. En väldigt stark upplevelse. Och jag har bildbevis på alltihop.

Slog igenom över en natt

Det är 20 år sedan Lisa Ekdahl över en natt gick från sångerska som hankar sig fram på Stockholms pubar, till Sveriges egen Edith Piaf. Låten Vem vet var plötsligt på allas läppar, och hennes debutalbum räknas som ett av 90-talets största genombrott.
Fotografen Peter Jönsson plåtade henne för Svenska Dagbladet i samband med genomslaget. Nu, när vi ska göra den här intervjun, har han med sig tre svartvita bilder från den förra fotograferingen – en liten present till Lisa.
– Vad fina. Tack. Får jag behålla dem?
Vi ses på en restaurang, Pane Vino i närheten av Lisas bostad på Södermalm, ”här brukar jag och Rikard Wolff träffas och fika, Pane Vino ligger mitt emellan våra bostäder”. Lisa är mitt uppe i repetitionerna inför vårens spelningar, som bland annat äger rum på den legendariska scenen L’Olympia i Paris, men också i svenska städer som Uppsala, Göteborg, Malmö och Linköping.
– Jag är egentligen ingen karriärist. Att vara berömd, eller sträva efter att skriva hitlåtar, är inte mitt driv. Men jag är ändå rationell. Jag är glad att jag kan jobba på en viss nivå, det blir väldigt trassligt annars. Jag är glad att jag har en publik, att jag kan försörja mig på musiken.
Vi beställer in lax och grönsaker. Lisa petar lite i maten, men mest ligger laxbiten orörd – till personalens bryderi. Flera gånger tittar de förbi: ”Gillar du inte fisken?”
– Folk tycker alltid att jag äter dåligt. Ibland äter jag inte förrän vi har jobbat klart för dagen. När jag är kreativ är jag inte fokuserad på mat. Men jag har ett turnétrick. Vare sig jag är hungrig eller ej, så öppnar jag en burk makrill i tomatsås som jag brer på en knäckemacka. Till det dricker jag en pulvervariant av misosoppa, och äter några fikon och en chokladbit. Jag kan inte koncentrera mig på mat när jag ska spela. Men om jag har ätit allt det där då vet jag att jag i alla fall har ätit någonting. Och så slipper jag tänka på det.
Med ett par decenniers distans – hur ser du tillbaka på ditt genombrott?
– Jag tycker att jag hanterade det bra utifrån den situation som jag befann mig i. Jag slog igenom plötsligt och intensivt. Folk förväntade sig att jag, som var så ung, skulle gå med på lite vad som helst. Men de märkte snart att det inte gick. Jag hade tidigt ganska klart för mig vad jag ville och inte. Så här i efterhand tycker jag att den unga Lisa klarade det där gans­ka bra.
Hur kommer det sig?
– Det beror nog på flera saker. En aspekt är säkert att genombrottet var så oväntat. Jag hade inte gått och längtat och hoppats på att slå igenom. Jag kände liksom ingen tacksamhet över att plötsligt stå i rampljuset.

Turnerat runt världen

Vad har hänt sen dess? Jo, Lisa har turnerat runt hela världen. Släppt ett tiotal album. Sonen har fyllt 20, och flyttat hem­ifrån. Nu är också han musiker, och han och Lisa har spelat ihop vid ett par tillfällen. Lisa bor kvar på Södermalm, hon har en ny man och de har en dotter som är tre år.
Hur var det att få barn som 40-åring jämfört med att vara 20?
– Väldigt likt. Som första gången. Samma fina känsla. Vi lever ett vardagsliv i Stockholm, och vi reser en hel del. Barnen följer med på resorna runt världen. Själv reste jag inte som barn. Så det handlar inte om något upprepningstvång, skrattar Lisa.
Att sambon är musiker får jag veta, men sen hoppar Lisa elegant över till nästa samtalsämne. Hon har kallats hemlig, svår och Greta Garbo-lik. Men när det handlar om musiken är Lisa enkel och okomplicerad.
– Musicerandet är väldigt lustfyllt för mig. Jag ser till och med avslappnad ut när jag uppträder på L’Olympia, noterar jag när jag tittar på inspelningarna så här i efterhand. Kanske beror det på  min känsla av att jag gör något tillsammans med andra. Med musikerna. Men också med publiken, som har kommit dit för att lyssna på oss. Jag tror att jag har stor glädje av den inställningen. Att musicerandet inte är så prestationsinriktat för mig. Jag gillar inte själv att titta på artister som ska prestera. Men alla är olika. Andra artister kanske kickar igång på prestation. På utmaningar. ”Nu ska jag hoppa över det ena hindret efter det andra”-känslan. Men jag är inte sån.
Men du blev jazzdrottning i Frankrike.
– Ja, Paris har alltid varit ett andra hem för mig. Jag har aldrig bott där, men alltid känt mig hemma i Frankrike. Min gissning är att jag är ganska lik fransmännen. Både utseendemässigt, jag är ju ganska ”petit”. Men också min karaktär är nog rätt fransk. Fransmännen gillar när man jobbar med små nyanser, men samtidigt är utlevande. De tycker om det utstuderade, men samtidigt naturliga. Allt det där kan jag relatera till.
Hon har en lika stor publik i Frankrike som hon har i Sverige, men i Paris behöver hon knappast oroa sig över att folk säger ”Lisa Ekdahl” och pekar på henne.
– Det är fler som känner igen mig i Stockholm, helt klart. Det kanske låter konstigt, men jag kan faktiskt styra så att folk inte kommer fram och pratar med mig. Jag tittar liksom bort, då är det ingen som vågar sig fram. Jag gillar inte att prata med folk på gatan. Det är lite synd. Men jag gör inte det.

Växte upp i kollektiv

Lisa växte upp i ett kollektiv i Mariefred. Hennes föräldrar och tre andra stockholmsfamiljer hade lämnat storstaden för att flytta ut på landet. Först delade alla familjer på ett hus, senare byggde varje familj sitt eget hus runt ursprungsgården. Det var 70-tal, politiskt medvetet och gröna-vågen-influerat.
– Jag är positiv till min uppväxt. Det var en kul tid. Det fanns en väldig energi i att fyra familjer bestämde sig för att göra en sån där grej tillsammans.
Är det något hon har fått med sig från barndomen är det känslan att ”allt är möjligt”. Att startsträckan att testa nytt inte är så lång. Att inte komplicera. Bara sätta igång.
– Ta gitarrspelandet till exempel. Plötsligt började jag bara spela. Det var inget ståhej runt det, utan mer: ”Hur svårt kan det vara?”.
Respektlösheten gick igen i det mesta. 
– Gubben som bodde på gården innan oss hade får. Dem tog vi bara över. Jag hittade nyligen ett protokoll från ett stormöte som våra familjer hade. Överst på agendan stod: ”Ta reda på vem som är baggen.” Vi visste alltså inte ens vilket av alla får som var hannen. Baggen skulle ju ha kunnat stånga oss i arslet. I takt med att tiden gick, så lärde vi oss mer och mer. Vi köpte veterinärböcker och läste på. En i kollektivet var läkare, och hon sa: ”Det kan väl inte vara så stor skillnad mellan djur och människor.”
Antagligen är det också uppväxten hon kan tacka för sin icke-materialistiska inställning till livet.
– Jag gillar många saker som inte kostar pengar. Linssoppa. Gröt. Jag skojar inte. Jag gillar sådana saker. Jag gillar antikvariatet Hundörat, där den dyraste boken kostar 80 kronor, annars 20 kronor.
Vilken bild tror du att folk har av dig?
– Det finns nog olika bilder av mig, och det tycker jag är skönt. Vissa tycker att jag är naiv, andra att jag är motsatsen till naiv. Vissa tycker att jag är lättsam, and­ra att jag är pretentiös.
– Du behöver inte vara en offentlig person för att känna att det är jobbigt när bilden av dig blir för låst eller fixerad. Om du träffar en gammal bekant, och den personen börjar projicera gamla högstadievanor på dig, så känner du dig antagligen inte bekväm med det. Du har gått vidare, och befinner dig någon annanstans i livet.
Jag minns att killarna i klassen var kära i dig.
– Jaha. Jag som alltid har känt mig som ”kvinnornas Lisa”. Det har aldrig funnits något behov hos mig att behaga männen. Min upplevelse var att jag spelade för kvinnorna, det var en del i min kraft. 90-talet var hårt och ganska sexistiskt, men jag kände att jag stod för något annat.

Försöker att inte lägga sig i

Och så faller Lisa in i ett långt resonemang om människor och självbilder. Hon är intresserad både av att förstå sig själv och att begripa andra.
– Det ÄR spännande med människor. En av mina utmaningar är att inte lägga mig i andra människor. Att inte drabbas av frälsarkomplex, att inte alltid lägga mig i och att försöka påverka. Att låta människor vara.
– Jag har gått i terapi. Jag är intresserad av psykologi och ser det som en vetenskap bland andra. Jag har en kompis som är terapeut.  Jag har också mediterat mycket. Just nu är jag inne i en meditationsfas igen. Jag står inför utmaningar i samband med turnén, och då är meditation bra. Det viktigaste för mig är att känna att jag har tillgång till ett meditativt tillstånd. Ju mer tillgängligt det är, desto mer sällan behöver jag meditera. Själva formen, att meditera, är alltså inte alltid nödvändig. Men jag har alltid haft lätt för att meditera. Alla meditationstekniker – andning eller mantran – fungerar på mig. Jag är en väldigt närvarande person.
Framtiden då? Finns det en massa ouppfyllda drömmar och nya mål?
– Nej, jag tänker inte så. Självklart önskar jag att jag hade mer tålamod med mig själv och med andra. Vissa människor kanske behöver femårsplaner för att nå framåtrörelse i sitt liv. Så känner inte jag. Jag brukar få rörelse i livet ändå. Jag ser till att det händer saker.

Av Anna Wahlgren