”Jag har alltid olika projekt på gång”

Nästan 200 000 läsare har slukat de två första delarna av hennes boktrilogi om ett kompisgäng i Stockholms övre medelklass. – Jag skriver sådana böcker som jag själv vill läsa, säger Louise Boije af Gennäs.

Louise Boije af Gennäs

Yrke Författare, dramatiker.
Ålder 52.
Familj Maken Carl-Erik Lagercrantz och barnen Carl-Axel, 14, och Elsa, 11.
Bor Stockholm, sommarhus i Skåne.
Aktuell Med Folk av en främmande stam, tredje och sista delen i hennes trilogi om ett kompisgäng under 2000-talets första decennium.

De över 1 500 sidorna har politiska teman som terrorism, miljö och finanskris – men framför allt handlar böckerna om familjeband och vänskap.
Calle och jag har en väldigt liten egen familj, säger hon. Min man blev föräldralös när han var 12 år gammal. Han har en syster som bor utomlands och jag har en syster med man och tre vuxna barn, och så mamma som är 91 år gammal. Men vi har ett stort antal kusiner och sysslingar som vi har mycket kontakt med, vilket är otroligt roligt. Man älskar inte alla, förstås, men när det finns ett familjeband blir det speciellt. Du får en känsla av samhörighet och gemenskap. Jag kan tycka att andra kulturer och länder är bättre på det här med familj än vi i Sverige. Här slår vi sönder familjebanden så fort vi kan.
Liksom i böckerna betyder vännerna mycket för Louise.
– Calle, barnen och jag har enormt många vänner som vi har väldigt roligt med och som egentligen lika mycket är vår familj. De är jätteviktiga för oss. Du väljer inte din familj, men vänskapsband är helt frivilliga. Och till skillnad från kärleksrelationer kan du ha många parallella kompisskap. Det gör livet väldigt rikt och kul, speciellt om man umgås med flera generationer samtidigt. När min man fyllde 50 i somras bjöd vi in vänner med barn, gamla föräldrar och tonåringar. 20–25-åringarna gick hem halv sex på morgonen – de tycker det är skitkul att festa och prata med oss som är dubbelt så gamla.
Louise bränner av ett stort leende.
– Familj ska vara ett väldigt brett begrepp, tycker jag! Det viktigaste är att inte sträva efter någon sorts perfektion där alla ska gilla varandra och hålla sams, och där inga katastrofer får hända. Det är faktiskt det som är kryddan i tillvaron – att det händer något mellan människor: En urladdning, att någon blir galen – och efteråt pratar man om det och löser det. Det är ju så livet är. Men om man inte möjliggör det, om man inte exponerar sig för andra och låter folk komma samman, då händer det inte ett skit! Då kan vi sitta där och vara perfekta på vår parmiddag – fyra personer med löjrom och lågmälda samtal… urtrist.

Feminist sen barnsben

Jag träffar Louise i Skanörs hamn, inte långt från huset där hon tillbringar sommaren tillsammans med maken Carl-Erik Lagercrantz, vd för ett IT-företag, och barnen Carl-Axel och Elsa. Hon är klädd i bomullsbyxor med palmkronor, vitt linne med spets i urringningen, sandaler och tunn blå kofta. Efter intervjun är det dags för familjens dagliga kvällsdopp från bryggan.
– Jag har alltid varit i Skåne på somrarna, säger hon. Både mamma och pappa har flera syskon som bott härnere i Lund,
Falsterbo och Arild. Vi bilade ner – det tog tio timmar och mamma hade stekt äggmackor till oss… Jag förknippar mycket av min barndom med speciellt Arild. Det var otroligt spännande när man kom från Stockholm och Mälaren till Arild – saltvatten, hoppa från klippor, brännmaneter…
Louise är feminist sen barnsben.
– Jag kunde inte fatta varför det var som det var – att pojkarna fick knuffa bort oss tjejer från gungorna och gunga fast vi var där först. Som flicka skulle man vara blyg och snäll och som pojke skulle man ta för sig. Jag avskydde det, tyckte det var helt åt helvete! Sedan började jag förstå att det inte bara var på lekplatsen… att gungorna följde med upp i vuxenvärlden, in på
arbetsplatserna. Barn är kloka, de ser mycket och det var uppenbart för mig att det pågick något konstigt som handlade om att killar skulle ha rätt att ta för sig på ett sätt som vi tjejer inte fick, fast mina tjejkompisar var precis lika smarta som killarna och minst lika duktiga i skolan.

Blev kär i en kvinna

Louise kommer från äkta adel och överklass, växte upp i Bromma, gick på den beryktade internatskolan Lundsberg och började frilansa som journalist innan hon var med och skapade tv:s första såpasuccé Rederiet. Första boken Ta vad man vill ha kom 1991, men det var med Stjärnor utan svindel, som handlade om hennes förhållande med radikalfeministen Mian Lodalen, som hon blev känd för hela svenska folket. Men det var inte lätt att bli kär i en kvinna, säger hon.
– Jag är enormt stolt över att jag vågade säga ja till den relationen. Och att det blev en bok av den. Jag får fortfarande känslan av att den boken har betytt något för and­ra, och det är helt fantastiskt.
Efter över tre år tillsammans med Liv, Sanna, Victor, Jalle, Stefan och Pella i senaste trilogin skulle man kunna tro att Louise lider av separationsångest – men så är det inte.
– Jag tror jag ska låta dem vara ifred nu (skratt). Fast just det här gänget har jag haft väldigt trevligt med… När jag håller på med en bok har jag personerna med mig dygnet runt – då hör jag deras röster – och jag trodde jag skulle bli knäckt när allt var skrivet och klart, men nu är jag helt inne på vad jag ska göra härnäst. Jag har alltid en massa olika projekt på gång. Författaryrket är inte ett kall där man blir utrustad med fjäderpenna och får sitta orörd i 50 år och plita. Det är tyvärr fortfarande viktigt för författare att sitta i tv-soffor och vara flashiga, men nu ska vi dessutom ha fyra andra karriärbollar i luften. Det funkar bra för mig men det passar inte alla. På sikt kan det hota litteraturen, inte minst lyriken – herregud, måste man nu kunna skriva tv, film och pjäser också, förutom böcker?

Flera projekt på gång

Just nu håller hon på med en pjäs, ett filmprojekt som inte har med trilogin att göra och ett nytt bokprojekt.
– Men jag vågar aldrig prata om innehållet i förväg. Jag är så vidskeplig att då tror jag aldrig att det blir av.
Finanser och privatekonomi är temat för den tredje boken, Folk av en främmande stam. Men det handlar också om vänskap och kärlek – oväntad, himlastormande.
– Pengar är inte särskilt spännande, säger Louise med glimten i ögat. Terrorism, som i första boken Högre än alla himlar, är spännande och tsunamin i Blå koral kan man skriva rafflande om, men pengar är inte särskilt sexigt att hålla på att tjata om – samtidigt är de så grundläggande för våra liv. En av frågorna jag ställer i boken är hur långt man är beredd att gå för att hjälpa en vän? I vårt samhälle – inte långt alls! Så det kan vara värt att ställa frågan – är jag beredd att göra något när min nästa har det skitjobbigt? Vad är egentligen en kärlekshandling? Och vad är riktig vänskap?
Ett annat tema som genomsyrar alla tre böckerna är tro – eller bristen på den.
– Jag tycker att vi människor har ett enormt, grundläggande behov av att tro på något, vad det än är. Det kan vara en farbror med skägg eller bara viljan att utföra goda handlingar. I många kretsar är du skitlöjlig om du tror på Gud, och det är viktigt att vara sekulariserad. När det flyttar in nya folkgrupper i Sverige som har en stark tro får vi ett konstigt förhållningssätt till dem – å ena sidan är man rädd för tron och då kan det utvecklas en stark främlingsfientlighet, delvis baserad på religionen. Å andra sidan finns det en överdriven acceptans för mycket vi länge kämpat emot i Sverige – kvinnoförtryck, aga och annat. Jag tycker att vi tappar bort oss själva
totalt – var ska vi stå, i allt det nya? Och var finns samtalet människor emellan?
Själv har Louise en rymlig tro.
– Alla är vi väl på någon sorts resa och vad jag definierat klart hittills är mitt behov av ATT tro på något. Det betyder inte att jag definierat lika tydligt VAD jag tror på. Men jag känner att centrala frågor måste ställas – vad är meningen med allt? Hur ska vi leva? Vad har vi för moral? Frågorna måste dryftas även om de förblir obesvarade – därför att detta är att vara människa! Vad ska jag annars ägna mig åt? Prylar? Skönhetsoperationer? Utan de centrala frågorna tappar livet sin viktigaste dimension.

Älskar att vara medelålders

Louise skriver inte längre varje dag.
– Det gjorde jag förr, men inte nu – särskilt inte på somrarna. Sedan jag fick barn har jag försökt planera lite bättre så jag kan vara med dem på semester och ledigheter. Förr tillbringade jag ofta sommaren på en brygga med en lång förlängningssladd till datorn, skrev in i det sista och fick panik (skratt)…
Louise har hunnit bli 52.
– För mig blir det bara roligare och bättre hela i tiden – i takt med att jag utvecklas som människa. Det är underbart att vara medelålders. Ungdomar kan titta på mig och säga ”hon verkar ju trevlig – för att vara så gammal!” Det säger ingen till dig när du är 20!
Hon skrattar.
– Jag är dessutom gift med en man som tycker att livet är lika spännande som jag. En underbar sak med honom är att han är så positiv och ofta väldigt glad. Det kan låta ytligt, men glädje är mycket viktigare än man tror – att vakna med en människa som är glad är helt underbart!

 

Av Christer Olsson

Annons
Scroll to Top