Håkan Juholt “Jag fegade aldrig ur, jag vågade ta stryk”

Håkan Juholt är på väg till Cozy Island, hans tillflyktsort sen slutet av 80-talet. Den lilla platsen där alla känner alla. Här är han omgiven av vänner, de njuter av solen och vinkar glatt när Håkan gör entré.

– Jag brukar säga att nu åker jag på semester till Cozy Island och alla undrar, var i Thailand ligger det? Då svarar jag, Mysingsö, det ligger i Oskarshamn!

Han pekar på en pergola utanför sitt radhus. Det var där journalisterna campade i en vecka i hopp om att få en intervju med den fallne partiledaren.

– Jag kände mig som den förlorande Ingo i boxningsringen mot Floyd. Knockad i elfte ronden, säger Håkan.
Han hade fått så mycket stryk och låg utslagen på övervåningen i radhuset.

När den ivriga journalistkåren kände blodvittring och ringde på dörren, så fick den yngste sonen öppna och säga “jag vet inte var pappa är”.

På senkvällen smög sedan far och son ut bakvägen och med en ficklampa letade de sig genom skogen, för att ta sig hem till bäste vännen och grannen Christer där middagen väntade. 

“Vi kramades mycket”

I ett och ett halvt år har Håkan undvikit intervjuer och hans sambo Åsa Lindgren har sedan länge bestämt sig för att aldrig prata med media. Men när Icakuriren stämt träff med paret på favoritfiket i Högsbo i Oskarshamn öppnar de upp. Kanske för att det börjar gå över. Allt det där hemska. Den där tiden när de inte ens orkade prata med varandra om vad som hände.

– Vi kramades mycket. Efter en arbetsdag på 10–12 timmar så kom Håkan hem och jag höll om honom. Fanns där för honom. Visst var det jobbigt att inte prata, men det viktigaste var att bara överleva. Jag kunde aldrig tro att det skulle bli så rått och elakt, berättar Åsa och Håkan fortsätter:

– Jag var vald partiledare och det ingick i mitt jobb att vara bevakad av media. Men att de skulle börja jaga min familj, smälla av en blixt i min gamla mammas ansikte. Att Åsa och barnen kom till skada på grund av mig, det var hårt. Det var en nivå på pressen som ingen politiker i Sverige någonsin fått utstå. Dygnet runt i månader. Som att befinna sig i en torktumlare. Vi fick koppla bort yngste sonens internet, för han mådde så dåligt av det han kunde läsa om mig. Pedofili var snart sagt den enda anklagelsen som inte hade riktats mot mig. 

Media svartmålade

I media jämfördes paret Reinfeldt med Barack och Michelle Obama. De var oklanderliga, snygga och värdiga. Bilden av Håkan och Åsa var en helt annan.

– Vi beskrevs som feta och korkade. Klart att det tärde på självkänslan. Vi ville bara ha rätt att få vara människor, säger Håkan frankt om det han upplever som ett klassförakt.
Media lyfte fram hans korta skolgång, Åsas avtjänade straff och att de träffats via nätet. Håkan som var sargad efter en skilsmässa tillbringade all sin tid som antingen ensamstående förälder i Oskarshamn eller hårt arbetande i Stockholm. Eftersom han inte ville träffa någon kvinna i det politiska livet och aldrig var på krogen, så blev nätet lösningen.

Och det var inte 800 kontakter som kvällstidningarna skrev. Håkan hade lagt ut sin profil på tre dejtingsajter, sen åkte han på tjänsteresa till Albanien. När han kom hem var mejlboxen full, men Åsa var hans första egentliga dejt. Och även om han till en början tvekade, så var det humorn som förde dem samman. Åsa hade ingen aning om vem han var, än mindre vad som låg framför henne. Men hon hade bestämt sig, Håkan var hennes man.

I dag ser de lyckligare ut än någonsin. Hur kunde deras relation hålla genom elddopet? Håkan kan inte riktigt svara, men bollar över till Åsa och hon säger lite trevande:

– Det var som en cancer, när vi väl kom ur det, så blev vi tajtare än innan. Har man varit igenom det vi har, så känns alla bekymmer små. Vi bråkar aldrig. Nu har vi bara kul. Allra roligast har vi på tu man hand. Det kanske är tråkigt att höra för vår omgivning, men så är det. Vi trivs bäst bara vi två.
Håkan nickar.

– Jag sa ju att hon skulle kunna beskriva det bättre än jag. Vi har heller aldrig förställt oss inför varann, utan varit dem vi är.

Det som stört Håkan mest är att bli framställd som en lallande Åsa Nisse och inte få gehör för sina politiska visioner. För att försöka beskriva vem han egentligen är, så tar han med oss till två helt olika miljöer som ändå ligger geografiskt nära varann.

Politiskt arv från farfar och pappa

Först kommer vi till det nedlagda pappersbruket i Emsfors, där Håkans farfar och farmor arbetade i 50 år. Håkan visar platsen där de bodde, bara 30 meter från ingången till bruket. Han pekar där det nedrivna utedasset stått och ån där farmor tvättade kläder året runt, alltmedan disponenten red förbi till huset han byggt åt sin älskarinna. En bild av klass-Sverige. En annan tid när majoriteten av bruksarbetarna var socialdemokrater, några kommunister och man visste vem som var moderat.

Här växte Håkans pappa upp, tog strid, arbetade fackligt och blev till slut kommunalråd i Kalmar. Stolt fick han också uppleva när ende sonen Håkan kom in i riksdagen 1994.

Det är ett politiskt arv från farfar, via hans son till Håkan och nu vidare in i nästa generation. Håkans äldste son har också bestämt sig för att bli samhällsförbättrare, ger läxhjälp till invandrarbarn, engagerar sig i Röda Korset och FN. Han är ännu inte avskräckt av pappa Håkans öde. Bägge sönerna tycker det är bra att pappa försökte, även om han fick ta stryk och avgå som partiledare.

Skulptören Arvid Källström, Håkan Juholts morfar, lät uppföra en stor nakenstaty framför sitt hus. Foto: Ucke Matsson

 

Men vid sidan av detta politiska arv, finns också en helt annan värld. Morfar, konstnären, skulptören Arvid Källström, som gjorde skandal när han intill stora vägen i Påskallavik lät uppföra en gigantisk nakenstaty av en yppig kvinna.

– Riksettan mot Malmö var då den mest olyckdrabbade i landet. Det var 50-tal i denna kyrkliga landsända, barnen som satt i bilbaksätet fick order om att hålla huvudet i knät för att de inte skulle se den nakna kvinnan, berättar Håkan och lutar sig mot den beryktade damens jättebröst i morfars trädgård, numera friluftsmuseum.

Här är fullt av expressiva, färgglada jättestatyer, många med ingjutna glasflaskor som spelar och viner i vinden.
När farfar slet på fabriken, så var morfar i Paris och arbetade i sin ateljé. Det är dessa båda ytterligheter som Håkan fått med bröstmjölken.

– Jag är rädd för det grå. Det är alldeles för mycket torrnålsgravyr över det politiska landskapet. Jag föredrar de breda penseldragen. Hatar mellanmjölk. Hellre en kraftfull rioja. Jag är av kött och blod, spelar Elvis och Johnny Cash för att de ger röst åt lidelsen, säger han som en förklaring till att han blev en udda fågel inom den mer strömlinjeformade politiken.

Vi åker ner till hans hemliga badplats i Vånevik, dit han flydde den tuffa sommaren 2011 för att svalka av sig med Åsa och Säpovakter som skydd. Han pratar med några pojkar som sitter på kajen och fiskar. Vart vi än kommer så möts han av värme.

– När det gick bra för mig så blev jag farlig. I början lyckades jag tända en glöd och marknaden blev livrädd för mig, tror Håkan om skälet till att han utsattes för mycket negativa reaktioner.
Förra året fyllde Håkan 50 år, endast två rikspolitiker var bjudna, den ene en centerpartist, den andre från Miljöpartiet. Efter 20 år i Stockholm har han inga nära vänner inom partiets toppskikt. Han var outsidern som inte kunde tacka nej till att få bli partiledare.

– Det finns de som förbereder sig i tio år för ett sådant uppdrag, jag fick tio dagar på mig.

Finner tröst i musiken

Till skillnad från sina företrädare så hade han ingen skyddsmur runt sig. Håkan fick söka annat stöd och bland annat blev musiken en hjälp.
– Musik betyder allt, inspiration, kraft, kontemplation, näring, energi, tröst och känslor. Jag lever med musik jämt.

Elvis Presley inspirerar Håkan Juholt: – Om jag hade nån talskrivare så var det Elvis. Foto: Ucke Matsson

Han letar bland cd-skivorna hemma i vardagsrummet och berättar hur han i många politiska situationer använt musik som trigger eller tröst. Håkan är fortfarande riksdagsledamot och ute på många möten. Före ett möte kan han cirkulera runt med bilen på parkeringen och spela Elvis If I can dream eller en upptempolåt som All shook up. Låtar som han spelade före Almedalstalet 2011, det tal som han är mest stolt över. Även om det kantas av en sorg.

– Längst fram satt Lisbeth Palme och Ingvar Carlsson bland andra, men min kärlek Åsa hade ingen plats där, utan fick sitta på en filt längst bak i Almedalen. Efteråt messade hon att hon lyssnat, säger Håkan och en tår skymtar i ögonvrån.

Och innan han ska hålla sin sista partiledardebatt klockan åtta på morgonen, så spelar han Elvis sista emotionella inspelning av My way, så att fönsterrutorna i hans riksdagsrum skallrar.

– Ja, till och med Hjalmar Branting rockade loss. Hans byst stod i fönstret och gungade med. Mona Sahlin hade haft honom i skrubben, men jag plockade fram honom när jag flyttade in.

När Elvis sjunger hjärtat ur kroppen, så tittar Håkans närmaste medarbetare in och undrar hur det är fatt.

– Ja, Elvis hade det inte heller så lätt, säger Håkan och går sen styrkt in och håller sin sista debatt.

Låg på golvet och grät

Men det är en situation flera år innan som härdat Håkan.
– Det jävligaste i mitt liv var 2005 när min familj upplöstes. Jag jobbade för mycket, vi växte ifrån varann och min fru lämnade mig. Jag låg på golvet i en vecka och grät, lyssnade till What now my love? där Elvis övergiven av Priscilla gråter ut sin sorg. Det hjälpte mig. Jag använder musiken för att bottna, förstärka en stämning, inte fly, utan arbeta mig igenom sorgen. Efter en vecka kom grannen Christer och sa, nu räcker det. Och då var jag klar och kunde resa mig.

Det är den här erfarenheten som gjorde det lättare för Håkan att klara krisen och det mediedrev som han beskriver som en våldtäkt och en Golgatavandring.

– Men skilsmässan var värre. När det gäller det politiska fallet, så hade jag ändå bara lånat ut mig till partiet. Där det finns makt, där finns det intriger och kotterier. Så har det varit ända sen romarriket och så är det än i dag. Det är inte värre i Social­demokratiska partiet än någon annanstans.

Det var musiken, barnen, Åsa och vännerna, som hjälpte honom att överleva. Han är också tacksam för Säpovakterna som blev en trygghet, inte bara mot fysiskt våld.

– När jag var som mest jagad, så hade vi firat min sons födelsedag i Västertorp. Utanför stod journalisterna, jag fick smita ut bakvägen tillsammans med mina svågrar bärande tvättkorgar som vore vi på väg till tvättstugan. Sen flydde jag via pannrummet, genom skogsdungen till den väntande bilen med en Säpovakt som skojar med mig och säger “Jag har varit ledig några dagar. Har jag missat nåt?” Det var så befriande!

Vi sitter i Håkans vardagsrum omgivna av väggar fulla av konst, en Elvisstaty och en tv som visar den slitna, döende nattsvarta Johnny Cash sjungande sitt testamente Hurt. Håkan sjunger med. Cash levererade precis som Elvis in till det sista andetaget.

– Jag lärde mig också att stå rak när det blåste som hårdast, säger Håkan.

– Jag fegade aldrig ur, jag vågade ta stryk och låta det göra ont. Jag lärde mig mod och ångrar ingenting, möjligen att jag var för aningslös, blåögd och snäll. Men det är knappast något att ångra.

Tre orsaker till att han avgick

Håkan ser tre orsaker till att han tvingades avgå. Dels sina egna tillkortakommanden, att han inte var rustad för uppgiften, men också illojala krafter inom partiet från dem som själva ville ha ordförandeposten och så det skoningslösa mediedrevet.

– En eller två av de där orsakerna hade jag klarat, men inte alla tre samtidigt.

Varför han tackade ja till ett av Sveriges mest utsatta jobb kan man fråga sig.

– Jag tyckte det blev pinsamt när alla tackade nej och sa till valberedningen att frågar ni mig så säger jag ja, berättar Håkan, uppfostrad att inte säga nej till det finaste av uppdrag.

Monica Zetterlund sjunger Tage Danielssons “Var blev ni av ljuva drömmar om en rimligare jord, ett nytt sätt att leva, var det bara tomma ord?”, och Håkan nickar.

– Vi är fråntagna våra kollektiva drömmar. Demokratin har abdikerat. Är skatteavdrag och kortsiktighet det enda som finns kvar av den politiska dagordningen? Var är passionen? Visionerna?

Vilken är är din djupaste längtan?

– Jag vill finna frid, harmoni och vara en del av ett kollektivt, jämlikt sammanhang. En politisk position intresserar mig inte alls. En gammal dröm är att öppna ett pensionat tillsammans med några andra.
Men han tror inte att det blir så. Han är för alltid fast i det politiska livet, vill fortfarande förändra och kandiderar till riksdagen i nästa val. Elvis sista tv-konsert flimrar i bakgrunden.

– Det känns plågsamt när de försöker ta ifrån mig mina tal och påstå att det inte var jag som skrev dem. De fick mig avsatt, men jag vill inte bli fråntagen att det var jag som påtalade barnfattigdom och hur marknadskrafterna styr. Om jag hade nån talskrivare så var det Elvis Presley, skämtar Håkan, alltmedan eftertexterna till rockikonens sista tv-konsert rullar upp på tv-skärmen.

Av Lotta Hellman