Flest Vasaloppsåkare från Stockholm
Nu inleds Vasaloppsveckan, som kulminerar med det nio mil långa Vasaloppet första söndagen i mars. Härifrån kommer de största grupperna som anmält sig:
1. Stockholm.
2. Västra Götaland.
3. Dalarna.
4. Skåne.
5. Uppsala.
– Ja, skidlöpning är ett hundliv, jag önskar jag vore död. Hälsa till vem fan som helst.
Arthur Häggblad (1908-1989), fyrfaldig Vasaloppsvinnare från Nordmaling, ingick i en lång rad legendariska tjurskallar som präglat berättelsen om svensk längdskidåkning.
Skidhistorien vimlar av sådana sammanbitna typer, väldigt ofta skogshuggare, som ägnade sina bästa år åt omänskligt slit i skidspåren utan att finna någon direkt glädje i det.
Häggblads karaktäristiska besked till radioreportern som undrade om han ville hälsa, är nästan lika berömt som svaret till landshövdingen som frågade hur loppet varit:
– Åk själv gubbjävel så får du se hur det känns.
Nyligen publicerade en "kommunikationsrådgivare" från PR-byrån Grayling, Nina Nygaard, en artikel om skidor på debattsajten Newsmill:
" längdåkning mappar med den moderna, framgångsrika (medelålders) storstadsmänniskans drivkrafter Att åka längd har helt enkelt blivit ett sätt att manifestera framgång och bygga sitt personliga varumärke", slog hon fast.
Något har uppenbarligen hänt.
Männen från vidderna och de asketiska adjunkterna i anorak får maka på sig. Fram väller trendigt karriärinriktat folk i skidspåren, i tajta funktionsplagg och med resurser att smälla tusen och åter tusentals kronor på skidor, omfattande vallabatterier och teknikkurser.
– Töntstämpeln är borta. Vår mest avancerade längdåkningsjacka kostar 1500 kronor och den säljer jättebra, kan jag säga, även till vanliga motionärer, säger Malin Andersson, marknadsansvarig inom sportplaggsföretaget Craft.
Samtidigt som intresset för Vasaloppsveckan är skyhögt – årets upplaga slår sannolikt nytt rekord med långt över 50 000 anmälda – står det klart att nästan en femtedel av åkarna (19 procent i fjol) är höginkomsttagare med en halv miljon kronor eller mer i årslön. Bara sex procent av alla svenskar över 20 tjänar lika mycket.
– Vår senaste deltagarundersökning från 2009 visade att Vasaloppsåkarna lägger närmare 30 miljoner på föreberedelser i form av träningsläger med instruktör, säger Per Strid, Vasaloppets informationschef.
– Om man som jag läser alla delar av tidningen, även näringslivsbilagorna, stöter man rätt ofta på börsVD:ar och liknande som anger längdskidåkning som fritidsintresse. Det är tydligen något man är stolt över och vill lyfta fram, noterar han.
Självklart har ett par snörika vintrar i södra Sverige bidragit till att fler än vanligt spänt på sig längdskidorna. Svenska skidframgångar i vinter-OS i Vancouver har spätt på intresset ytterligare – totalt beräknas fem miljoner svenskar titta på längdskidåkning på tv någon gång under året.
Men exakt hur fick längdåkning, som brukade vara så snorig, svettig och proletär, en air av statussport för eliten?
Sverker Sörlin, professor i miljöhistoria som skriver om skidåkning som lidelse i nya boken "Kroppens geni" (Weyler), söker förklaringen i samma mekanismer som ligger bakom dyrkandet av surdegsbröd bland trendsättarna och den uppåtsträvande medelklassen.
– Sociala eliter har alltid använt sig av folkliga uttryck, säger han och erinrar om hur 70-talets storstadsakademiker sadlade om till småbönder under gröna vågen.
– Den kulturhistoriska förankringen ses som en fördel, dessutom kräver både surdegsbak och längdskidåkning en väldig massa tid. Det går inte att fuska. Det idealiska längdpasset tar en halv dag, ibland mer, och genomför man ett sådant pass talar man om för omvärlden att man inte är fången i ekorrhjulet, behöver kolla mejlen eller låter sig fångas av schemat på något gym.
Under renässansen ägnade sig aristokratin åt extremt tillkrånglade ritualer kring kläder och uppförande, ett beteende som de inte fullt lika framgångsrika apade efter i hopp om att glansen skulle spilla över på dem själva. Harvardprofessorn Stephen Greenblatt har med en berömd term döpt fenomenet till "self-fashioning", skapandet av berättelsen om den egna personen.
– De som redan tillhör de mer välsituerade vill skilja ut sig på olika sätt, och idag när alla tillhör medelklassen kan längdskidåkning vara ett sätt att visa att man står lite höjd över andra. I grunden döljer beteendet en viss ängslan som den verkliga aristokratin aldrig skulle tillåta sig, säger Sverker Sörlin.
Den gamla stammens längdåkare, med snor och istappar hängande i skägget och något galet i blicken, ser man numera bara ytterst sällan, säger Vasaloppstalesmannen Per Strid:
– Åkarna är pigga, glada människor som kan snyta sig på vanligt sätt. Hellner, Anna Haag – inte ser väl de tokstolliga ut? De allra, allra flesta åker skidor för att det ska vara en härlig upplevelse.
Om nu längdskidåkningen blivit en livsstilsmarkör och prylsport – finns det då inget som gått förlorat?
– Jag tycker absolut man kan sakna det gamla enkelhetsidealet, säger Sverker Sörlin.
– I Norge, där normen att gå på tur varit väldigt utbredd, är det många som är frustrerade över att längdåkningen förvandlats till sofistikerad prylsport. Men det är ju fortfarande möjligt att åka skidor utan stora kostnader. Och många gör ju det också.
