I andra länder
Storbritannien
Av svårförklarlig anledning är Storbritannien ledande när det gäller avslöjanden kring kungligheters och kändisars sexualliv.
Ny kunglig skandal-standard sattes med boken "Diana: her true story" 1992. En av prinsessan Diana själv godkänd biografi som skildrade kronprins Charles’ otrohet med en av Dianas väninnor.
Trots en lång rad PR-katastrofer – det katastrofala första äktenskapet, det smyginspelade tampongsamtalet till Camilla Parker Bowles – är den tidigare så förlöjligade prins Charles idag en rätt poppis figur.
Prinsens envisa engagemang i "udda" företeelser som ekologisk odling, förnyelsebar energi och byggnadsvård har plötsligt gjort honom helt rätt i tiden.
Kanske en tröst för skandaldrabbade kungligheter på andra håll.
Monaco
Lilla skatteparadiset Monaco ruvar på många hemligheter. Kungligheternas privatliv hör sannerligen inte till dem.
När prinsessan Stephanie skilde sig från sin make livvakten, sedan denne fotograferats i en komprometterande situation med en belgisk strippa, var det bara en av många skandaler som fått Monaco i gungning.
För några år trodde monegaskerna rentav att furstendömet var dödsdömt.
Ungkarlsprinsen Albert festade obekymrat vidare, trots att 50-årsdagen närmade sig med stormsteg. I sommar gifter han sig emellertid och tronföljden kan snart vara säkrad för det mer än 700-åriga huset Grimaldi. Monarkier är sega.
Thailand
Thailand ligger inte riktigt i fas med resten av världen när det gäller insyn i privata kungliga angelägenheter.
En viktig anledning är att Thailand till skillnad från andra monarkier aldrig slopat lagarna om majestätsbrott. I stället har man skärpt dem. Även mild och nyanserad kritik av 82-årige kung Bhumibol är straffbar med upp till 15 års fängelse.
Norge
Två kontroversiella äktenskap fick under en period stödet för kungahuset i Norge att sjunka till under 50 procent.
Mette-Marits trassliga bakgrund stack i ögonen, liksom utbrotten från Märtha Louises make Ari Behn.
Kungahuset har klarat sig hyfsat ur krisen. Mette-Marit har vuxit i rollen som kronprinsessa och Ari Behn ses mest som en hovnarr utan betydelse.
Nederländerna
En gång i tiden hade Mabel Wisse Smit ihop det med en av Nederländernas största maffiabossar. När det uppdagades vägrade regeringen att välsigna det planerade äktenskapet med prins Johan Friso. Prinsen offrade sin titel och gifte sig ändå. Skandalen kallades "Mabelgate" när den briserade 2003 men tycks inte ha lämnat några djupare spår. Paret bor numera i London.
De färgstarka uppgifterna om kung Carl XVI Gustafs privatliv i "Den motvillige monarken" slog ner som en bomb det galna kungahusåret 2010.
Gränserna för vad som "får" sägas om kungligheterna har flyttats fram. Klimatet har blivit hårdare, mer "internationellt". Något som medier, rojalister, antirojalister, folk i allmänhet och hovet självt måste förhålla sig till.
Kungligheter är symboler för staten och en viss moral som innefattar kärnfamilj, plikt och traditionella värderingar. Om den bilden inte stämmer med de verkliga förhållandena, har medborgarna rätt att få veta det, lyder ett argument för avslöjanden av kungliga pinsamheter.
Mindre ädla motiv är pengar och underhållningsvärdet.
Icakuriren tar tempen på hur några kungahus jorden runt förhåller sig till offentligheten och agerar – eller inte agerar – när privatlivsskandalerna briserar.
Kunglig krishantering
I Sverige finns en lång tradition om att även kungligheter – i synnerhet kungligheter – ska få ha sitt privatliv i fred.
På 40-talet köpte polisen nästan hela upplagan av Kurt Haijbys nyckelroman "Patrik Kajson går igen" för att stoppa spridningen av Haijbys sensationella påståenden om att han haft ett sexuellt förhållande med Gustaf V. Böckerna begravdes i polishusets källare.
Absolut tystnad har varit hovets vanligaste taktik för att desarmera obehagliga uppgifter och intimt kungaskvaller.
Pressen spelade med och teg om prins Bertils förhållande med den ofrälse Lillian Craig i 30 år, tills paret slutligen gifte sig 1976.
I och med den omfattande rapporteringen kring prinsessan Madeleines kärlekstrassel i våras, och nu utgivningen av "Den motvillige monarken", har dammluckorna öppnats för en ny sorts hovjournalistik, med anonyma källor och pinsamma men svårkontrollerade detaljer.
Typiskt är att de traditionella medierna i stor utsträckning bara refererar och debatterar bokens uppgifter om vilda fester och vilda kvinnor runt kungen och hans gäng, i stället för att rota själva, menar hovreportern Daniel Nyhlén.
– Redaktionerna har en schizofren inställning till hovet. Fortfarande märks en något underdånig attityd. Man lever i ett slags symbios och vill inte hamna i krig med kungahuset i onödan.
Daniel Nyhlén tror att vi bara sett början på en utveckling mot ökat fokus på kungligheternas intima sfär. Intresset för relationer och privatliv i allmänhet verkar växa i takt med de sociala medierna.
Kunga- och kändismaterial är relativt billigt att ta fram för krisdrabbade medier, säljer bevisligen massor av tidningar och böcker och drar tung internettrafik.
