Fettkriget– höstens argaste debatt!

Det var en gång en kostcirkel. Och en tallriksmodell. De senaste åren har dock andra, och konkurrerande rön kring vår kosthållning, seglat upp. Allt från GI, till stenålderskost, och LCHF-diet.

Fler metoder att välja på för den som vill gå ner i vikt, bli friskare och hålla humöret uppe hela dagen. Ja, inte bara. Dieternas olika rekommendationer har också lett till meningsskiljaktigheter mellan experter, forskare och makthavare. Framförallt är det LCHF-dieten som väckt starka känslor.

Frossa fritt i smör och bacon – och bli smal på kuppen. Eller håll dig slank med light-mat och Keso? På båda sidor i det som närmast kan betraktas som ett fettkrig skriker sig kombattanterna hesa, och parterna har gått i ställningskrig.
Hur kan mat orsaka känslor av samma kraft som om det skulle handla om politik eller världskrig? Finns det pengar eller makt med i spelet eller är det gräsrötternas strid mot överheten? Vi bestämde oss för att gå till botten med vad som startat fettkriget.

Mest högljudda i debatten är en grupp människor som säger sig ha blivit hjälpta av den fettrika LCHF-dieten. I spetsen finns ett par läkare med egna webbplatser samt några författare. På den andra sidan finns myndigheter och dietister som rekommenderar minskad mängd hårt och animaliskt fett.

Här är några exempel på tillfällen när debattens vågor har gått höga i media:

• Februari 2009: Icakurirens Hjärt­bilaga med annonser från Becel. Vi bombarderades av arga läsare: ”Skäms för att ni lurar folk som ni gör när ni skriver om hjärt- och kärlsjukdomar och indirekt menar att vi ska äta margarin som Becel i stället!”
• September 2009: Dagens Medicin om att svenska myndigheter fått skarp kritik internationellt för att de låtit sig påverkas av LCHF-förespråkare. Webbstorm: ”När ska ni, goda läkare, doktorer och professorer inse faktum och kliva ner från era höga hästar och sluta sträva baklänges?”
• Oktober 2009: Krönikan ”Varsågod och njut” av Aftonbladets mat­debattör Karin Ahlborg med nya forskningsrön kring mättat fett, sammanställda av WHO.

Artikelförfattaren överröstes av webbkommentarer och mejl: ”Äntligen begravs fettskräcken.”

• Oktober 2009: Webbnyheten ”Fett­­doktorn får sparken” på Icakuriren.se om att Annika Dahlqvist inte längre får arbeta som läkare i Västernorrlands landsting gav rekord i webbkommentarer. Signaturen Anders S om dietister: ”Jag tvekar inte att kalla dem för lejda mördare.”

Hård ton? Ja, men fettförespråkarna anser sig ha rätt att vara arga. De tycker att alla svenskar, ja – hela världssamfundet, har blivit förda bakom ljuset när det gäller kost, blodsockerhalt och viktnedgång och nu menar de att de hjälper till att avslöja forskare och myndigheter som de anser vara köpta. Det är en Davids kamp mot Goliat.
När Kungliga vetenskapsakademien nyligen arrangerade ett heldagssymposium bemöttes kommentarerna från en LCHF-förespråkare under slutdiskussionen inte alls av panelen. Den enda responsen blev försmädliga leenden. Att idéerna blir så öppet ignorerade i vetenskapens finrum spär säkert på ilskan.

Fettförespråkare hävdar att de traditionella kostråden med lite fett är fabricerade för att gynna livsmedelsföretagen och deras konstgjorda mat.
Själva förespråkar de ”naturlig mat” – den som jägare levde av före jordbrukssamhället. Andelen kolhydrater i kosten ska skäras ner till ett minimum.
En av de mest aktiva kritikerna mot de traditionella kostråden är Andreas Eenfeldt, läkare i Karlstad, som står bakom bloggen Kostdoktorn.
– Det är inte så konstigt att en del beter sig som nyfrälsta. Det handlar om människor som i decennier har försökt att gå ner i vikt genom att äta fettsnålt och inte förrän de äter precis tvärtom har de blivit både smalare och friskare. Då kan det bli lite hätsk stämning, säger han
Själv har Andreas Eenfeldt alltid varit smal och frisk, men tycker att han mår ännu bättre sedan han började med LCHF-diet. Hans vision för samhället handlar om att alla ska inse det och överge den fettsnåla teorin för en mer naturlig kost.
För att nå detta mål är han beredd att slåss på flera fronter, inte bara på webben. När företaget Uni­lever med varumärket Becel skulle anordna ett seminarium om fett uppmanade Kostdoktorn människor att demonstrera utanför lokalen. Han hade lagt ut ett flygblad på sin webbplats färdigt att printas och delas ut. TV_4:s ”Kalla fakta” skulle vara på plats och filma. Nu blev det inte så. Dagen före ställde Unilever in seminariet med ett pressmeddelande:
”Tyvärr skymmer det aggressiva tonläget den viktiga sakfrågan och seminariet går inte att genomföra som det var planerat.”
–_Jag upplever att Becel har en mycket otrevlig marknadsföring, som är vilseledande och ovetenskaplig. De ställde in för att de var rädda för ett fiasko när den andra sidan skulle få komma till tals.
Aggressiva kommentarer och påhopp förekommer från båda sidor, men är inte lika vanligt från dem som företräder de traditionella kostråden.
Den som har makten har tolkningsföreträde och kanske därmed inte lika stor anledning att höja rösten.
– Vi måste bemöta känsloargument med vetenskap och försiktighet. Därför blir det inte lika starka utspel från vår sida, säger Annica Sohlström, chef för nutritionsavdelningen på Livsmedelsverket.
– Ibland präglas debatten av alltför mycket känslor och stor okunskap, men det är bra när sakfrågan förs framåt. Vi tvingas att arbeta mer öppet och tänka efter hur vi formulerar oss.

En av de journalister som gång på gång har förvånats av kraften i reaktionerna när hon skriver om fett är Aftonbladets Karin Ahlborg. När hon skrev om nya forskningsrön som tonade ner det mättade fettets farlighet tyckte hon själv att fettfrågan kändes lite gammal.
– Men jag blev förvånad över alla reaktioner. Fett har blivit en fråga om svart eller vitt. Det finns en positionering, inte bara från folk i allmänhet utan också från forskare, säger hon.
– Webben har också en stor roll i fettdebatten. All information är så lättillgänglig. Man kan hämta hem forskning själv och det är lätt att bilda sig en egen uppfattning.
Och på webben har alla en röst.

I sociala medier är tonen över lag råare och det kan vara en anledning till att en debatt i dag upplevs som hetare än för bara fem år sedan. Det är lättare att gömma sig bakom en signatur när man kastar ur sig skällsord som ”mördare” och ”lakejer”.

En yrkesgrupp som ofta blir påhoppad är de legitimerade dietisterna. Icakurirens Viveca Annell tycker att det är jobbigt. Hon känner sig bevakad av fettförespråkare som lusläser allt.
– Jag tackar ofta nej till att kommentera ämnet fett i media. Gränsen är nådd och jag känner att jag måste skydda mig själv, säger hon.
Viveca Annell har funderat mycket över vad LCHF-förespråkarnas ilska bottnar i. Hon anar en bitterhet från människor som i åratal har kämpat med sin vikt och känner att de har blivit hjälpta av fettrik kost. Nu vill de övertyga andra.
En av dem är Hanna Tolander i Hassela, som började med LCHF-dieten för ett par år sedan.
– Jag hade ingen aning om att det gick att må så här bra. Inte bara gick jag ner 10–15 kg när jag började med LCHF-kost, min reumatiska värk försvann också liksom den eviga förkylningen, säger hon.
Hanna Tolander delar med sig av sina tankar och åsikter på webben, så mycket hon hinner och orkar – helt gratis. Det finns de som tjänar pengar på engagemanget för LCHF-diet och några läkare och författare lever helt eller delvis på sin verksamhet, men även de glöder av övertygelse. Sedan i våras finns också ett företag i aktiebolagsform, LCHF Sweden, som bygger på betalt medlemskap.

I grunden finns ändå en stark idealism – på samma sätt som när det gäller ideologier. Beteendevetaren Ingemar Gens som är Icakurirens relationsexpert anser att man kan se samma mönster att vilja påverka och missionera i många andra debatter och även religiösa konflikter.
– Det handlar egentligen inte om fett, utan skulle kunna vara en övertygelse i vilken fråga som helst, säger han.
– Men det utmynnar också i en fråga om makt. Den som vinner fettdebatten kommer att styra över både myndigheter och livsmedelsindustri.
Men så enkla ting som vikt och utseende då, handlar det inte också om det?
– Visst, och här kan jag se en slags lättja. Det handlar om en kost där jag kan fläska i mig hur mycket fet mat som helst. Jag behöver inte uppvisa någon viljestyrka alls. Det är inte lika lätt att bestämma sig för att bli vegetarian, till exempel.
Så det är också en fråga om moral?
– Att bygga sin kost på protein och fett är ett uppror mot ett ideal som många har blivit uppfostrade till, att inte bara äta sovel. Tänk om mamma hade sett mig vräka i mig bara köttet och såsen. Och då har vi inte ens berört klimatfrågan.
Nu kommer det att heta att vi är köpta och att vi för en medie­kampanj. Vad säger du om det?
– Att det är argument som funkar! Den lilla människans kamp mot etablissemanget väcker alltid sympati. Men vem är det som säger att det inte är mejerierna som ligger bakom hela LCHF-kosten? Det är ju företag som skulle vinna massor på om alla börjar äta mer smör och feta mjölkprodukter.