Livsfarligt tillstånd misstogs för träningsvärk

För snart två år sedan förändrades Lina Spångs liv rejält. Hon hade tänkt att hon skulle skaffa sig en ny hobby, så just den här oktoberdagen skulle hon ha sin första lektion i pistolskytte. Lina testsköt flera gånger och kände samtidigt hur hon började få ont i bröstet.

Hon försökte sitta med en stund men krampen släppte inte och till slut fick hon ursäkta sig och köra in till akuten. 

– Det lättade inte utan snarare tvärtom, det gick upp mot halsen och det kändes konstigt att prata. Jag kände på pulsen men den kändes ok, berättar hon.  

Lina kom in på akuten där det hängde en lapp “Om du har bröstsmärtor, ta ingen nummerlapp, gå direkt till sköterska”. Hon följde uppmaningen och fick genast komma in. 

– De tog EKG, blodtryck och en hjärtläkare gjorde ett ultraljud, men de hittade inget. Jag har högt blodtryck men det medicinerar jag mot så det var ingen fara med det, trodde jag. När läkaren var klar gav han mig två Alvedon och sa att jag hade träningsvärk. Jag blev lite snopen men man tror ju på vad de säger så jag åkte hem igen, säger Lina.  

Morgonen efter var hon tillbaka med ännu värre smärtor i bröstet. Det hade varit en mardrömsnatt och smärtorna hade inte släppt – och det kändes inte som träningsvärk. Hon blev placerad i ett bås och de tog prover och gjorde olika undersökningar men kunde inte hitta någon lösning. Till slut var Lina gråtfärdig för att det inte hände något. En läkare frågade Lina om hon själv visste var det kunde bero på. 

– Egentligen var det mitt svar som räddade mitt liv. Jag sa att min pappa haft lungemboli och på grund av det så gjorde de en skiktröntgen. Ganska snabbt efter röntgen kom läkaren och sa att nu var det väldigt allvarligt, att ambulansen var på väg och att jag skulle till hjärtkirurgen på Karolinska i Solna. Hon skrek “prio 1, prio 1” med falsettröst och jag kände nog mest att det var skönt att det äntligen hände något, säger Lina.  

I ambulansen fick hon förklarat för sig att hon hade en aortadissektion typ A, den livsfarliga typen. Hon måste opereras så fort det bara gick för att sluta kärlet som var på väg att brista.  

– Jag vet att jag tänkte att det var skönt att de visste vad det var för då kunde de göra något åt det och samtidigt undrade jag om jag skulle överleva. Jag tänkte på min son som var i England. Jag hade pratat med honom kvällen innan och sagt att det var träningsvärk och nu fick jag ringa igen och säga det var livshotande och att en läkare skulle ringa upp honom och förklara. Han blev jätteledsen såklart, säger Lina.  

När hon kom in på Karolinska var allt förberett och läkarna och sköterskorna jobbade väldigt fort. De slet av henne kläderna, klippte upp hennes ringar och sövde henne direkt.  

Sex timmar senare befann hon sig på uppvaket med kanyler och infarter både här och var. Krisen var över och Linas aorta var hel igen.  

– Jag konstaterade att jag levde och min första tanke var vem som skulle mata katterna. Här hade jag svävat mellan liv och död och så tänkte jag på mina katter! Jag visste att om aortan brister dör man direkt, men att kärlet delar på sig inifrån hade jag aldrig hört talas om. Jag hann väl förstå att de skulle öppna bröstkorgen innan operationen och jag har ett stort ärr där och ett i ljumsken där de gick in, säger hon.  

Efter bara några timmar var det dags att få igång blodcirkulationen, det är speciellt viktigt eftersom patienten varit kyld. Lina fick sitta på sängkanten och på en stol bredvid sängen till att börja med och redan dagar efter operationens började hon med fysisk träning.  Ett litet bakslag kom i form av hjärtflimmer efter ett par dagar vilket hon upplevde som väldigt obehagligt.  

– Man tänker inte på sitt hjärta, det tickar och slår och gör sitt jobb, men det skulle förstås också återhämta sig och när det rusar och bankar så är det väldigt otäckt, säger hon.  

Lina hade tur. Idag, nästan ett år efter dissektionen, har hon egentligen inga men alls. Kondisen kanske inte riktigt är som innan, men hon jobbar heltid igen och tränar. 

– Kroppsligt är jag nästan tillbaka där jag var, men själen borde man ha tagit hand om lite bättre. Jag har ändå varit nära att dö, det hade varit bra att få prata med någon, säger hon.  

Därför tog hon kontakt med en patientförening där hon kunde träffa människor som varit i samma situation som hon och där fick hon stöd och hjälp. Det finns en trygghet i att möta andra som varit i samma allvarliga situation. Sonen kom hem från England ett par veckor men när mamma mådde bra så åkte han tillbaka.  

– Jag är mer stresskänslig idag och ett tag hade jag hemska mardrömmar om det som hänt, men det är bättre nu. Det var tur att jag åkte tillbaka igen morgonen efter för då handlade det om timmar, annars hade jag varit borta nu. Jag tränar nästan varje dag och det har gjort att jag kunnat sänka dosen blodtrycksmedicin. Den här sjukdomen är svår att förebygga men ska jag ge något råd så är det att hålla koll på blodtrycket – det kan vara livsavgörande, säger Lina. 

Livet som hon lever är lugnare idag än innan operationen. Trots att hon tränar ofta så är hon noga med att få in vilan i vardagen.  

– Jag vill inte jaga och stressa längre, jag vill ha luft i vardagen så jag kan återhämta mig. Och jag är oändligt glad och tacksam att jag andas och lever, säger hon och ler.  

Vill du ha kontakt med andra som haft aortadissektion?  
www.aortadissektion.com